Vår plats i rymden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

BIG BANG

Big Bang eller den stora smällen som den heter på svenska är benämningen på universums födelse. Big Bang föddes för mellan 10-25 miljarder år sedan och har därefter utvecklats under snabb expansion

Att Big Bang skulle vara en explosion av materia i en tom rymd är fel. Det är i själva verket rummet universum som har tryckts samman och blivit så hoppressat att det sedan exploderat, och där med fört materian med sig. Universum pressade samman all materia till en hård klump. Klumpen varade endast en kort tid efter att denna bildats därefter exploderade allting Det så kallade Big Bang. Under de första sekunderna efter ”Den stora smällen” bildades många av de viktigaste grundämnena bl.a. väte och helium. Några hundramiljoner år senare bildades galaxerna.

VÅRT SOLSYSTEM



Solsystemet består av de planeter, asteroider, kometer och månar som av solens dragningskraft, ligger i speciella banor runt solen. Alla planeterna roterar runt solen åt samma håll. Det blir motsols om man ser det "norr" om Jorden. De rör sig i lite ovala banor som nästan är helt cirkulära och befinner sig i nästan samma plan. Pluto som i vanliga fall är den yttersta planeten har en sådan oval bana att den vid ett tillfälle (Perihelium) är närmre solen än Neptunus. De flesta planeterna har månar och de flesta månarna rör sig motsols runt planeterna.

SOLEN

Solen är vår närmsta stjärna. Utan solen skulle det inte finnas något liv på jorden. Solen ger jorden ljus, värme och energi vilket är livsviktigt för både djur, människor och växter.

Solen är ett brinnande klot som består av heta gaser :Främst av helium och väte. Solen befinner sig ungefär150 miljoner km från jorden. Temperaturen i solens kärna ligger på 10-12 miljoner grader C.




MERKURIUS

Merkurius är den planet som ligger närmast solen. Den ligger 58 miljoner km från solen eller 3 ljusminuter. Diametern är en tredje del av jorden och planeten liknar vår måne. Ytan är full av kratrar och saknar atmosfär. Därför kan temperaturen vara 325°C när det är dag och -170°C på natten. Merkurius ligger så nära solen att den visar faser som månen. Man kan bara se den belyst, när den är bortom solen. Merkurius roterar ett varv runt sin egen axel på 59 jorddygn. Det motsvarar 2/3 av ett Merkurius år som är 88 jorddygn. Planeten har ingen måne.
I Mars 1974 sände amerikanerna ut rymdsonden Mariner 10 som flög förbi två gånger och sände tillbaka bilder och annan data. Det är inte troligt att man kommer att besöka planeten. Däremot kanske man kan placera instrument för utforskning av solen.



VENUS

Venus är den planet som ligger närmast jorden. Radien är nästan lika stor som jordens. Den har en atmosfär som består av koldioxid som fångar in solstrålarna, men släpper inte ut dem, växthuseffekt. Temperaturen kan vara uppemot 475°C på ytan, alltså den varmaste planeten. Dessa förhållanden gör att liv aldrig kan existera här. I Venus atmosfär finns vita moln som med vindar roterar ett varv runt Venus på 4 jorddygn. Själva planeten roterar sakta runt sin axel, men den gör det "medsols" mot alla andra plane ter som roterar "motsols".
År 1962 besökte den första rymdsonden Venus. Senare har flera sonder skickats, men på grund av den höga värmen har det varit svårt att landsätta en sond. 1976 lyckades man få ner en sond som kunde ta bilder på Venus steniga yta.


Detta är en bild på Venus tagen av "Mariner 10" den 5 februari 1974.

JORDEN

Hittills är jorden den enda planeten som visat tecken på liv i vårt solsystem.
Jorden är den enda planeten man känner till som har syre i atmosfären. Syre är livsnödvändigt och kommer från atmosfärens koldioxid som vi får i oss med hjälp av de gröna växterna.
Jorden ligger också lagom långt från solen.
Det är varken för varmt eller för kallt.

På andra planeter i vårt solsystem finns det inget syre. Det är även antingen för varmt eller för kallt för att någon skulle kunna överleva.


Liv på andra planeter?

Bortsätt från alla astronauter från jorden verkar rymden än så länge tom på liv.
Eftersom solen endast är en av alla stjärnor i den oändliga världsrymden är det inte omöjligt att det skulle kunna finnas liv på andra planeter i andra solsystem.




MARS

Mars är röd av järnoxid, vilket syns tydligt vid oppositionerna (när jorden och mars är närmast varandra). Mars diameter är bara hälften så stor som jordens. Mars har ljusa och mörka fläckar och en vit fläck vid varje pol. Det är fruset vatten som kan ha varit flytande en gång i tiden. Mars rotationsaxel lutar lika mycket som jordens och ett varv tar lite längre tid än jordens. Rotationshastigheten runt solen är densamma, men banan för mars är längre. Ett varv tar 687 jorddygn. Mars har två små månar, Phobos och Deimos. Mars temperaturskillnader dämpas av atmosfären. Medeltemperaturen är -40°C på ytan.
Mars yta är full av kratrar och sten, men de är inte lika djupa. De har slitits ner av sandstormar. Marken är en röd öken med stenar utstrött över marken. Det finns fyra vulkaner och den största heter Olympus-Mons. Den är tre gånger högre än Mount Everest . Någon vulkan kanske är aktiv.
Mars saknar helt liv. Man tror dock att liv skulle kunna funnits.


Så här ser det ut på Mars.


ASTEROIDBÄLTET: en region mellan Mars och Jupiter där många asteroiders banor går.

Titius-Bodes lag

År 1776 (innan Uranus, Neptunus och Pluto var upptäckta) blev matematikern Titius och senare astronomen Bode kända genom Titius-Bodes lag vilken anger förhållandet mellan planeternas avstånd till solen. Om man tar talföljden 0, 3, 6, 12, 24, 48, 96 och sedan lägger till 4 till varje tal fås 4, 7, 10, 16, 28, 52, 100. Låter man sedan den tredje planeten jorden motsvara 10 enheter, ger talföljden planeternas avstånd till solen med ganska hög noggrannhet. T ex hamnar Merkurius på 4, Venus på 7, Mars på 15, Jupiter på 52 och Saturnus på 95. Det egendomliga är att det finns ingen planet vid 28. Man började då ett enormt sökande efter planeten Phaeton men fann enligt en teori är asteroidbältet resterna av en söndersprängd planet som en gång hade intelligent liv. Planeten Phaeton skulle ha förintats genom en kollision med en annan stor himlakropp eller så skulle invånarna på Phaaeton själva orsakat förintelsen genom t ex kärnexplosioner.

En annan teori säger att asteroidbältets stenar skulle bildat en planet precis som andra mindre stenar bildade de andra planeterna i solsystemets barndom. Men något hindrade att så skedde.

Vad var det i så fall som hindrade att asteroidbältet blev en planet ?

JUPITER

De yttre planeterna skiljer sig ifrån de inre. De är större och har en annan massa. Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Dess diameter är elva gånger större än jordens. Planeten har 13 månar och de fyra största heter, Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Jupiter roterar snabbast runt sin egen axel och därför har planeten plattats till vid polerna. Det tar ungefär tio timmar för ett varv. Jupiter tar 12 jordår för att ett varv runt solen.
Längs med planeten går gula och vita band. De är moln som blåser runt i atmosfären. Atmosfären består av väte, helium, vattenånga, metan och ammoniak. På södra halvklotet finns en röd fläck. Man vet inte riktigt vad det är, men man tror det är ett ihållande oväder. Jupiters yta under molnen består troligtvis av flytande väte. Innan för ytan finns sammanpressad väte och längst in finns en kärna av fast berg. Man tror att alla planeter liknade Jupiter från början. Solens värme förde bort vätet och de andra lätta gaserna från de inre planeterna och kvar blev de fasta bergskärnorna.
Jupiter har en egen energikälla som värmer upp planeten. Medeltemperaturen är -150°C. Man tror att antingen pågår radioaktiva processer eller så kanske dess egen gravitation drar ihop den själv och energi frigörs.
På natten kan man se Jupiter som en ljusstark blå-vit stjärna. Genom ett teleskop ser den ut som en gulvit skiva.




Den röda fläcken syns nere till vänster
SATURNUS

Saturnus är känd för sina ringar. Galilei, som också upptäckte Jupiter och fyra av dess månar, upptäckte Saturnus. Då trodde han att planeten var tre planeter bredvid varandra. Det han såg som "sidoplaneter" var ringar av berg- och isbitar som kretsade runt i banor, vilket man upptäckte 1965. Det finns fyra ringar runt Saturnus. Luckorna mellan ringarna beror på gravitationsstörningar av månarna. Var partiklarna kommer ifrån vet man inte. De kan komma från en måne som förstörts. De kanske skapades när solsystem skapades och istället för att bli en måne till, blev det ringar. Saturnus har 24 månar. Den största heter Titan och skiljer sig mest från alla andra månar. Den har en atmosfär som består av vät och metan. Titans dragningskraft är för svag för att hålla kvar atmosfären, därför måste den "fyllas på" in ifrån. En annan måne är Phoebe som är en asteroid som drogs in av Saturnus dragningskraft.
Saturnus dragningskraft är den samma som jordens, trots att Saturnus är nio gånger större än jorden. Jorden är nämligen tätare. Saturnus består mest av lätta gaser och saknar det täta metalliska vätet som Jupiter har. Annars har Jupiter och Saturnus samma sammansättning.



URANUS
Uranus kan man inte se med blotta ögat. Den har fem månar, Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon och all är mindre än vår måne. Det tar 84 jordår att nå ett varv runt solen för Uranus.
Det märkligaste med Uranus är att dess rotationsaxel lutar 98 grader i förhållande till banan runt solen. Ringarna roterar på samma plan som banan runt solen.


NEPTUNUS
Neptunus ser blå ut från jorden. Det är metangasen i atmosfären som färgar den blå. Det tar ca 165 jordår för Neptunus att gå ett varv runt solen. Banan påverkas också av en annan planets dragningskraft, nämligen Pluto. Neptunus är mycket lik Uranus men den saknar ringar. Neptunus har åtta månar varav två heter Triton och Nereid.
Voyager som lämnade jorden 1977 upptäckte att Neptunus täcks av blå metangasmoln. På ett ställe fanns en mörk fläck som kallades stora mörka fläcken. Det var ett jättestort stormmoln.


PLUTO
Pluto är väldigt liten, nämligen 2420 km i diameter. Pluto är den yttersta planeten i vårt solsystem. Den har en måne som heter Charon. Charon är så stor att man kan kalla den och Pluto för en dubbelplanet. Pluto är en kall planet, som består av sten och is. Man tror att Pluto kan vara en asteroid som har "fångats" in av solens dragningskraft. Som närmst kommer Pluto 4,4 miljarder km från solen och som längst bort 7,3 miljarder km från solen. Det tar nästan 248 jordår för Pluto att gå ett varv runt solen. Det tar 6,3 dygn för Pluto att gå runt sin egen axel. På Plutos yta kan det bli ner till 250 minusgrader.



Planeten Pluto och dess måne Charon. Bilden är tagen av rymdteleskopet Hubble. Detta är för närvarande en av de mest detaljerade bilder på Pluto som kan fås.
MÅNEN

Månens latinska namn är luna.
Jorden har en tyngdkraft. Den gör att ingenting trillar av jorden och ut i rymden. Månen har också en tyngdkraft men inte lika stor som jordens. Jordens dragnings kraft håller kvar månen i en bana kring sig. Månens massa är endast en artondel av jordens.
För trodde man att månen var en bortsliten del av jorden som slungats bort pga. för snabb rotation. Hålet som månen lämnade efter sig trodde man blev Stillahavet. Teorin visade sig vara felaktig. I själva verket har jorden fångat in månen med sin enorma dragningskraft och tvingat denna att kretsa i en bana kring sig.

Den 21 juli 1969 kom USA först med att landa på månen. När Neil Armstrong tog det första steget på månen sa han den berömda repliken: ”Detta är ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten.”


Niel Armstrong, Michael Collins, Edvin "Buzz" Aldrin

Rymden utanför atmosfären består av ett enda stort vakuum. Om man har en burk med luft och suger ut all luften blir det bara vakuum kvar.
Vakuum kan liknas vid ingenting, ett stillastående tomrum där varken vindar kan blåsa eller ljud kan höras. Månen hade en gång i tiden en atmosfär men nu har den blåst bort. Därför kommer Niel Armstrongs fotspår att för alltid finnas kvar på månen om ingen sopar bort dem.

Månens olika faser

Att det ser ut som om månen ändrar skepnad dag för dag beror på att den rör sig i en omloppsbana kring jorden. När vinkeln mellan månen och solen ändras påverkas mängden ljus som faller på månen vilket skapar olika månfaser.

De fyra huvudsakliga månfaserna

Nymåne

Under nymåne passerar månen en osynlig linje mellan solen och jorden. Eftersom månen då befinner sig direkt mellan jorden och solen liksom försvinner den i solens starka belysning. Några dagar senare kommer månen att ha färdats tillräckligt mycket österut i omloppsbanan för att vi ska kunna uppfatta den som en mycket tunn månskära. Månen kommer sedan att växa sig större tills det att den når 90 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden som den utgick från

Första kvarteret

På den sjunde dagen befinner sig månen 90 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden. Eftersom månen har nått ¼ av sin omloppsbana runt jorden( 90 grader är ¼ av 360 grader som är ett helt omloppsvarv), kallas det att månen befinner sig i första kvarteret.
Från jorden verkar månen endast halvt upplyst i detta tillstånd. Efter denna natt kommer månen att verka växa för varje natt de kommande två veckorna, då den når sin fjortonde dag på sin resa i omlopp runt jorden.

Fullmåne

På den fjortonde dagen i sin färd i omloppsbanan runt jorden befinner sig månen 180 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden. Nu blir den fullt upplyst av solens starka strålar och en fullmåne träder fram på himlavalvet

Från och med denna natt kommer månen att verka krympa och vi kommer att se allt mindre av månen tills det att den når 270 grader av sin omloppsbana.


Sista kvarteret

Ca 22 dagar efter det att månen började sin färd runt jorden når den 270 grader av sin omloppsbana och den månfas som kallas sista kvarteret (270 grader är ¾ av 360 grader som är ett helt omloppsvarv). När månen passerat denna fas kommer vi fortsätta att se allt mindre av månen. Den kommer åter att hamna mellan den osynliga linjen och ett nytt månvarv börjar. När månen färdats ett varv har det gått en månad. Därav har månaderna blivit kallade just månader.


Varför ser vi alltid samma sida av månen?

Liksom jorden roterar månen runt sin egen axel. Den stora skillnaden är att jordens gravitation minskar den hastighet med vilken månen roterar - så att den roterar med samma hastighet som den färdas runt jorden. På så sätt visar månen alltid samma sida mot jorden. Men på grund av en viss ojämnhet i månens roterande rörelse har det vid noggranna observationer visat sig att vi faktiskt kan se cirka 59%, snarare än 50%, av månens yta.

Hur uppstår en månförmörkelse?
En månförmörkelse inträffar när solen, jorden och månen ligger i rad. Jorden skuggar då månen. Eftersom månen rör sig kring jorden kommer den så småningom att försvinna ut ur skuggan, precis som den tidigare gick in i skuggan.
Månen går ju runt jorden på ungefär en månad. Det betyder att den kommer bakom jorden (sett från solen) en gång i månaden, men vi har inte månförmörkelse varje månad.
Varför har vi inte månför...