Nationen Kurdistan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Till att börja med vill jag definiera innehållet i begreppet “nation”. Historiskt sett uppstod nationaliteter och nationalstater i samband med kapitalismens framväxt. De nya kapitalistklasserna behövde suverän kontroll över klara hemmamarknader och därav uppstod de nya staterna. För att man skall kunna använda begreppet nation måste det alltså finnas åtminstone något som påminner om ett borgerligt samhälle. Geografisk hemtillhörighet kan vara en annan viktig utgångspunkt. Dessutom är det viktigt at man har gemensam historia, kultur, språk, religion och rimligtvis bör varje nation uppfatta sig själv som just en nation i det folkliga medvetandet, annars blir det hela ganska poänglöst. (Sydkorea är ett bra exempel på en nation som ändå är uppdelad på två stater medan Ryssland består av flera nationer inom samma stat.)
Med den här redovisningen vill jag visa att Kurdistan är en nation och därför gör sig förtjänt av de rättigheter som följer med det.

Ottomanska Riket

Det exakta ursprunget till kurderna är okänt men man tror att det från början rörde sig om indoeuropeiska stammar som för fyratusen år sedan invandrade till de bergsområden som idag bebos av deras ättlingar Kurderna. Relativt tidigt under Islams historia, 700- och 800-talen konverterade kurderna till Islam som en följd av arabiska invasioner. Runt 1000-talet uppstod de första kurdiska furstendömena. I början av 1500-talet formade de kurdiska furstendömena en allians med det ottomanska väldet mot perserna. Efter att Kurderna och turkarna besegrat perserna erkändes oberoendet hos 16 kurdiska furstendömen samt ca 50 förläningar.

Furstendömena blev totalt självständiga från det Ottomaska väldet bortsett från att de inte fick kriga. Det Ottomanska imperiet ville förhindra framväxten av möjliga rivaler. Den här ordningen bestod fram till 1800-talet då det ottomanska väldet var på nedgång. Vid den här tiden fanns det dock inget kurdiskt koncept, eller någon nationalistisk anda. Lojaliteterna var stammässiga och religiösa. I början på 1800-talet hade den ekonomiska, politiska och vetenskapliga utvecklingen sprungit ifrån det medeltida ottomanska väldet och man började dessutom tappa mark i förhållande till andra makter. Därför började en period av ottomansk intervention i de kurdiska områdena med syfte att inordna kurderna i imperiets millitära apparat. Följen blev ett sekel med ständiga uppror. Den ottomanska dynastin insåg att de var tvungna att göra något och beslutade om en taktikomläggning. Kurdiska shejker och hövdingar gavs betydande poster inom imperiet och ett särskilt kurdiskt elitkavalleri inom den ottomanska armén skapades. I slutet av 1800-talet bildades även de första kurdiska organisationerna och föreningarna. Den första tidskriften kom också ut; “Kurdistan”

En annan effekt av 1800-talets uppror var att idén om en kurdisk nation hade börjat slå rot. Under imperiets sista år förstärktes den ytterligare och dessutom fick ett ledande antal kurder för första gången tillgång till högre utbildning och kom då i kontakt med demokratiska och nationalistiska idéer. Dessa kurder var de första som på allvar började ta itu med uppgiften att formulera en nationalistisk linje med målsättningen om ett självständigt Kurdistan.
I samband med 1:a världskrigets ställde sig det ottomanska väldet sig på Tysklands sida mot de allierade. Axelmakternas förlöst innebar dock dödsstöten för det ottomanska imperiet.
1908 hade den “ungturkiska” rörelsen tagit makten i det ottomanska väldet genom att störta sultanen. Kurderna i Turkiet blev då mycket hoppfulla och försökte utnyttja ungturkarnas seger i kampen om en självständig stat. Det gick dock inte riktigt som man hade hoppats. Ungturkarna var starkt nationalistiska och utvisade 700.000 kurder under den här tiden. (2 miljoner armenier massakrerades.)

Runt 1918 var det Ottomanska väldet i totalt sönderfall. 1920 undertecknades fredsöverenskommelsen i Sèvres som var tänkt att reglera de nya gränserna i Mellanöstern efter kriget. I DEN GAVS LÖFTEN OM EN EGEN STATSBILDNING FÖR KURDERNA! Det ottomanska riket styckades upp i nya stater; Turkiet, Syrien, Irak, Jordanien och Libanon. Västmakterna drog gränserna helt efter egna intressen utan hänsyn för folken i området. De nya gränserna delades kurdiska byar, stammar och släkter.

Redan året efter Sevrèskonferensen, landsteg grekiska trupper med brittiskt stöd den turkiska staden Izmir och samtidigt planerade kurderna ett uppror. De lät sig dock hindras då fransmännen och britterna lovade dem självständighet vid kommande fredsförhandlingar. De gav då ungturkarnas general Mustafa Kemal “Atatürk” sitt stöd, som i gengäld lovade dem autonomi i ett framtida gemensamt Turkiet. Mottot var att som muslimska bröder skulle de gå samman och besegra det kristna grekland, vilket också skedde. I Lausanne-fördraget 1923 efter Turkiets seger över Grekland nämns varken Kurdistan eller kurdernas rättigheter. På grund av Atatürks vägran att godkänna tidigare fredsöverenskommelser förnekades än en gång kurdernas identitet. Atatürks löften om brödraskap och autonomi införlivades aldrig och kort efter Turkiets bildande i oktober 1923 förbjöds alla kurdisk litteratur, kurdiska skolor och t o m det kurdiska språket. Hans statsideologi, kemalismen, bygger på den turkiska nationalismen. Turkarna beskrivs som ett herrefolk, en överlägsen ras vilket märks även idag. När Mustafa Kemal antog namnet Atatürk (fader till alla turkar) bildades en personkult omkring honom. Inget annat parti än hans eget var tillåtet och strejker och fackföreningar var förbjudna. De kurdiska shejker som gett sitt stöd åt Atatürk under kriget inbjöds till middag som tack för hjälpen och hängdes därefter.

Under hela 1900-talet har Kurdistan förblivit en uppstyckad nation, under flera olika staters herravälde. I mer än 7 decennier har kurderna fått leva med effekterna av Lausanne-avtalet.


Turkiet

Turkiet är ett av de ledande länderna när det gäller förtryck av kurder. Fram till nyligen har det varit helt förbjudet att publicera något på kurdiska, att tala kurdiska eller ens nämna ordet. Fortfarande sker alla undervisning på turkiska och det är givetvis förbjudet att bilda kurdiska partier. Kurderna är diskriminerade även i ekonomiskt och socialt hänseende. Den genomsnittliga inkomsten är mindre än hälften av genomsnittet för turkar.1990 beräknades det att arbetslösheten var dubbelt så hög som rikssnittet på 25%.Analfabetismen är högre bland kurder och endast 18% börjar steg två i utbildningssystemet och få 9% slutför det. Fängelserna är överfulla med kurder, med verkliga såväl som inbillade politiska aktivister. Massdeporteringar, avrättningar och “försvinnanden” är inga undantag. Guvernören i “Östra Turkiet” har speciella befogenheter; han kan påkalla stängning av vilka media han vill som han anser informerar på ett felaktigt sätt och deportera vem han vill om han anser att nöden så kräver.


En Nation

Ett argument som har förts fram mot kurdernas rätt till en egen statsbildning är att Kurdistan inte skulle vara någon Nation. Trots alla olikheter anser jag att de är mer lika varandra än majoritetsbefolkningarna i de länder de lever i.

Det är sant att det knappast finns någon gemensam kurdisk ekonomi, men det är kurderna själva som måste bestämma om de är en nation eller inte och i det här fallet så har den nationella medvetenheten gått före en nationell ekonomisk grund.

Nationellt förtryck skulle kunna definieras som en statligt systematiserad och strategiskt inriktad diskriminering av en minoritet i ett land. Om det inte är statligt utan mellan individer handlar det knappast om nationellt förtryck utan snarare om förföljelse eller motsättningar. Ett nationellt förtryck måste som sagt också vara strategiskt, alltså sträcka över en längre period. Det bör också vara systematiserat och generellt. Jag tror alltså att man utan problem skulle kunna säga att Kurdistan är en förtryckt Nation.


Många uppror i Turkiet

Givetvis har inte kurderna varit passiva under 1900-talet. Tvärtom. Otaliga försök att skapa ett Kurdistan har gjorts men alla misslyckats.
På 1970-talet bildades många underjordiska grupper och publikationer och ur tumultet föddes PKK, Kurdistans Arbetarparti. Oavsett vad man tycker om dem så är det en av de mest betydande kurdiska rörelser som har framträtt under 1900-talet.

PKK bildades 1978 av några kurdiska studenter under ledning av Abdullah Öcalan. Först –84 inledde de sin gerillaverksamhet och man har beräknat att de befogar över ca 10 000 män och kvinnor samt har stöd av drygt halva den kurdiska befolkningen. Enligt PKK:s eget program syftar den väpnade kampen inte till något upprättande av en proletär diktatur, utan enbart till ett självständigt Kurdistan. Som rörelse betraktat är PKK därför ingenting annat en beväpnade reformister.

Beväpnade reformister ä...