Fosterhem och LVU

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Enligt LVU (Lagen om vård av unga) kan ett barn dömas i många olika avseenden. Man kan dock dela in fallen i två olika kategorier. Antingen tillämpar man LVU på grund av att föräldrarna inte sköter sig, de kanske lever i missbruk eller misshandlar sina barn. Den andra kategorin gäller de barn som samhället ofta brukar kalla för ”problembarn”. De klarar oftast inte skolan, brukar droger och alltför rikliga mängder alkohol, misshandlar skolkamrater och andra medmänniskor e.t.c.
De utgör därmed en fara både för samhället och sig själva. Föräldrarna har av någon anledning inte lyckats uppfostra dem ordentligt. Dessa barn lever ett så kallat ”värstingliv”, helt utan respekt och medkänsla för andra individer.
Enligt 3§ i Sveriges Rikes Lag så skall vård om den unge beslutas om han eller hon utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. När det gäller föräldrarna står det följande:
2§ ”Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.”

I de allra flesta fall brukar man dock inte använda sig av LVU. Socialnämnden brukar kunna hitta en lösning som är bra för alla parter. Föräldrarna går då oftast med på att låta sina barn omhändertas av t.ex. en fosterfamilj. I en del fall kan barnet bli omhändertaget enligt LVU, men ändå bo kvar med sina föräldrar. I dessa fall är det givetvis barnet eller ungdomen som har problemen och inte tvärtom. Den unge kan då få lov att bo kvar med sina föräldrar, men om han eller hon inte sköter sig är föräldrarna skyldiga att meddela socialen detta. De omprövar då oftast fallet och den unge kan då istället hamna på en sluten ungdomsanstalt. De barn och ungdomar som bor på dessa anstalter har ett brottsligt förflutet och får inte lov att gå någonstans eller prata i telefon med en nära vän eller annan anhörig. De barn som bor på anstalterna är i de allra flesta fall under femton år och kan därför inte dömas till fängelse. Det finns givetvis även ungdomar som är äldre. Rätten har då tyckt att de är för unga för att hamna i fängelse och har då istället placerat dem på dessa anstalter. Anstalterna skiljer sig dock inte särskilt mycket från ett vanligt fängelse. Man är strängt bevakad, inlåst och helt och hållet fråntagen sin frihet.

Om ungdomen av någon anledning själv vill flytta hemifrån, eller tvärtom, så tillämpas istället socialtjänstlagen, vilken vi inte ska fördjupa oss i. Man flyttar då inte ifrån sina föräldrar för att de utsätter än för någon påtaglig fara utan av helt andra själ. Barnet kan då istället bli placerat i fosterhem under en kortare period.

I stadsdelsnämnden Centrum finns för tillfället inte en enda LVU omhändertagen ungdom. Däremot finns det ett antal fosterhemsplacerade. För att hamna i fosterhem behöver, som vi nämnt tidigare, barnet inte vara omhändertaget enligt LVU. När man blir fosterhemsplacerad kan det i många fall bero på exakt samma saker som för ett barn som blir omhändertaget enligt LVU. Skillnaden är dock att föräldrarna har gått med på att socialen tar hand om deras barn under en tidsperiod. Att det trots allt är så många som låter sina barn bli omhändertagna beror på att det då är enklare att få dem tillbaka inom en snar framtid.
Socialtjänsten skall alltid arbeta för att få barnen tillbaka till dess rätta vårdnadshavare. Det förekommer trots detta en del hemska fall då detta inte har efterlevts på ett bra och effektivt sätt.

Vilka barn blir fosterhemsplacerade?
Innan ett barn överhuvudtaget blir fosterhemsplacerat eller omhändertaget enligt LVU så görs en mycket lång och grundlig undersökning.
Efter det att socialnämnden har fått in en anmälan om att ett barn far illa, startar denna långa utredningsprocess nästan genast. Utredningen brukar ta uppemot fyra månader. Socialen gör hembesök och pratar både med barn och föräldrar samt nära anhöriga. Lyckas man inte hitta några bevis för att barnet verkligen mår dåligt så lämnar man ofta utredningen och barnet får stanna kvar i sin familj. Detta är alldeles för vanligt. Många föräldrar som blivit fråntagna sina barn påstår att de inte har gjort något, och givetvis förekommer det sådana fall också, men vågskålen väger ändå över åt andra hållet. Det förekommer förmodligen fruktansvärt många fler fall då socialen inte gör någonting.

Vilka familjer får bli fosterfamiljer?
I de fall då socialen finner att det behöver göras något så meddelar man föräldrarna att de är bättre för dem själva, om de nu vill ha tillbaka sina barn, att de medtycker till exempelvis en fosterhemsplacering. I en del fall räcker det att man inrättar en ”stödfamilj” åt barnet. Denna familj fungerar som ett slags ”andra hem” för barnet. Dit kan det vända sig när det har det svårt.
Den myndighet som utser vilka familjer som anses lämpliga som fosterfamiljer heter ”familjehemskretsen”. Dessa familjer, tvingas även de, genomgå en noggrann undersökning. Man tittar i första hand på hur familjen har det. Har de egna barn? Hur mår de i så fall?
Man söker i första hand ett par som har erfarenhet av barn sedan tidigare, men även ensamstående föräldrar kan få lov att bli fosterfamilj åt ett barn.
Man tittar även på om det förekommer/har förekommit missbruk eller kriminalitet av något slag i familjen.
Till sist får de blivande fosterföräldrarna även redogöra för sin egen uppväxt och för vilka värderingar de har.
När familjehemskretsen till slut har hittat en lämplig familj för barnet så bestämmer man tidsperiod.
Denna tidsperiod kan gälla såväl en helg som fram till den dag då den unge fyller arton år. I de fall då fosterfamiljen får vårdnaden om den unge ända fram till artonårsdagen så har de in princip blivit barnets nya familj. I vissa fall kan en familj även få vårdnaden om barnet ände tills den dag då barnet fyller tjugo år.

Fallet ”Anna”
Vi har valt att beskriva ett fall som en av våra bekanta har fått gå igenom. Vi säger att personen heter Anna och är 15 år gammal.
Bakgrund:
Familjen är utländsk och har bott i Sverige i ungefär 13 år. Annas pappa och mamma har sedan länge haft problem i sin relation till varandra. De har varit skilda en gång när Anna var 2 år, skilsmässan varade i ett år. Pappan och mamman bestämde sig för att flytta ihop igen och skaffa ett barn till.
När Anna var 3 år flyttade de till Sverige. De trivdes bra och fick en bra start på det nya livet.
Annas pappa som sedan länge hade haft problem med droger, kom återigen in i den kretsen. Familjen hade ett bra liv några år, utan att barnen visste om pappans drogproblem. Under de perioder som pappan använde droger levde familjen i ett stort kaos. Föräldrarna bråkade eftersom pappan blev väldigt aggressiv när han var påverkad. Mamman och barnen blev misshandlade, men ingen gjorde något åt saken.
Efter ett tag fungerade familjen bra igen.
Men efter något år kommer pappan hem sent en kväll och är väldigt påverkad. Han försöker hitta på ett sätt att ställa till bråk, vilket leder till att han knivskadar mamman. Barnen ringer polisen. Polisen tar pappan till häktet, men han blir släppt efter 48 timmar. Mamman och barnen tvingas bo på en kvinnojour.
De bestämmer sig för att anmäla pappan för misshandel.
Vilket de gör, och pappan blir dömd för misshandel och får sitta 6 månader i fängelse.
Mamman och barnen flyttar hem igen och lever ett någorlunda bra liv igen. Ända tills pappan avtjänat sitt straff och kommer ut ur fängelset.
Han söker upp mamman och de flyttar ihop igen efter att pappan har "bevisat" att han har ändrat sig ännu en gång. Det går bra, och han håller sina löften.

Hela den här händelsen har ju skett under en väldigt lång process.
Även om pappan inte är drogpåverkad är han lite aggressiv. Barnen är rädda för att prata med pappan, de beter sig på ett annat sätt när pappan är hemma. Han är också mycket sträng och vill att barnen inte ska vara ute så mycket.
När Annas mamma knivskars var hon ungefär tolv år gammal. Det går ungefär 2 år till efter det att pappan kommit ut ur fängelset innan samma händelse än en gång upprepas, men denna gång anmäler de inte pappan.

Anna är jämt och ständigt rädd för sin pappa och vågar inte fråga om hon får sova över hos kompisar, gå ut eller liknande.
Det finns dock långa perioder då de är en väldigt fin och trivsam familj, där alla trivs och har det bra.

Utlösande faktor:
Anna kommer hem efter att ha varit ute på stan och köpt en del saker som hennes mamma länge har letat efter. Anna kommer hem med detta och ska ge det till sin mamma. Pappan som samtidigt är hemma när Anna ger sakerna till sin mamma, ser det som en hot mot honom och tror att Anna gör detta för att förnedra honom. Detta på grund av den bisarra anledning; det är han som har lovat mamman att han ska köpa det. Han var vid denna stund väldigt påverkad.
Detta ledde till att han hotade Anna kraftigt med stryk, att skicka tillbaka henne till hemlandet och en massa andra hotelser. Det gjorde Anna mycket rädd och frustrerad. Hon orkade inte med detta mer och kände at hon levde ett liv i skräck.
Vid detta tillfälle var Anna 16 år och dessutom var hennes mamma med barn i åttonde månaden, snart nionde.
Efter det aggressiva samtalet med pappan går Anna ner till sitt rum och börjar gråta av rädsla. Hon bestämmer sig för att göra något som hon har planerat i flera år; rymma hemifrån.
Vilket hon nu också gör. Eftersom det är kväll rymmer hon till en kompis. Dagen därpå går hon till socialen, där de inte tror henne. De påstår att hon driver med dem.
De ringer hennes föräldrar för att kontrollera att det är sant. Detta gör givetvis pappan ännu mer aggressiv och han frågar om han får komma dit, vilket socialen tillåter. Han kommer dit, och börjar genast skrika på Anna. Då först förstår socialen att Anna inte ljuger och ger henne en tillfällig bostad.
Anna får flytta ut från kompisen på grund av att pappan kanske kommer och kan skada henne.
Hon hamnar på ett ungdomshus där de ungdomar som har brutit mot lagen får sitta (vilket är fel av socialen). När Anna hamnar där får hon inte gå någonstans, inte ens till kiosken som ligger precis utanför huset. Hon får inte prata privat i telefonen utan det är alltid någon som kontrollerar vad hon gör. Detta för att hon har hamnat på en "ungdomsanstalt". Anna har ju inte gjort något fel, ändå så behandlas hon som om hon skulle ha gjort det.
Efter en lång utredning så tillämpar man LVU i Annas fall.
Hon får dock stanna på anstalten men hennes mamma får tillstånd att komma och hälsa på.


Efter ett tag får Anna en assistent som ska försöka hjälpa henne. Assistenten skall dock på semester, och fallet får återigen vänta.

En månad senare tas fallet upp, och då får Anna reda på att hon måste sitta i rättegång mot sin pappa. Hon vågar inte.
Det går några månader och Anna träffar sina föräldrar på möten hos socialen, och det går ganska bra.

Egna åsikter:
Vi anser att det är bra att det finns en lag som behandlar vård av unga. Alla kan ju inte vara bra föräldrar och alla barn kan inte vara perfekta. Det är därför tur att det finns andra familjer som kan klara av att ta hand om och hjälpa dessa barn och ungdomar.
I alltför många fall händer det dock ingenting vilket är mycket sorgligt. Dessa barn har det förmodligen väldigt svårt. Vi anser att lagen borde ändras i det avseendet. Man borde kunna införa någon slags paragraf som gjorde det lättare för de sociala myndigheterna att avgöra om de ska omhänderta barnet eller inte. Som det är nu så tar processerna alldeles för lång tid. Tre till fyra månader är ju en oerhörd lång tid om det nu föreligger misshandel av något ...