På Västfronten intet Nytt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: På Västfronten intet Nytt
Författare: Erich Maria Remarque
Förlag: Wahlströms
Översättning: Curt Berg


Erich Maria Remarque är en tysk författare som när han var 18 år trädde i tjänst hos fosterlan-det, Tyskland, i första världskriget. Det var där som idén till hans stora genombrott På Väst-fronten intet Nytt föddes.

Han växte upp som son till en bokhandlare 1898. I kriget sårades han ofta och ibland även mycket svårt. Efter krigets slut kom han tillbaka till Tyskland där han provade på en mängd olika arbeten tills han startade sin karriär som författare.
Remarque skrev mycket om det som han upplevt i kriget. Hans realistiska skildringar av till-varon i skyttegravarna på västfronten under första världskriget är direkt tagna ur verkligheten. För Remarque som själv varit med i kriget var detta kanske ett sätt att försöka bearbeta det som hänt och samtidigt berätta för folk att krig inte innebär ära och heder.

Erich Maria Remarque gäller som den mest framgångsrika, lästa, prisade och angripna för-fattare med århundradets största europeiska bokframgång

I boken följer man med den 19 årige Paul Bäumer och hans kamrater som efter en lång tids påverkan från sin klassföreståndare tar värvning i den tyska armén. De skickas till skytte-gravskriget på västfronten med föreställningen att krig är något heroiskt där pojkar blir män. Denna bild faller snabbt i spillror när de kommer till insikten att kriget istället för att skapa något, bara förstör. Vid många tillfällen finner de sig öga mot öga med fienden och de får alla uppleva den skräck och hjälplöshet man upplever under ett massivt artillerianfall.
En efter en stupar kamraterna tills endast Paul är kvar. En dag då det enda som rapporteras från västfronten är : På västfronten intet nytt, så dör Paul.

Boken är kanske inget litterärt storverk men den innehåller utmärkta beskrivningar av den atmosfär och miljö som rådde på västfronten under första världskriget. Den är skriven med en realism som stundtals får en att känna sig som om man själv var där. Detta gör den till en i högsta grad läsvärd- och tänkvärd bok, långtifrån den glorifiering av krigshjältar som idag förekommer i många filmer.

Fastän det gått 75 år sedan boken skrevs behandlar den ett alltjämt aktuellt tema – krig. Boken för fram budskapet om krigets fasor på ett tydligt sätt, genom att man genom Pauls ögon får vara med i skyttegravarna och andra hemska ställen. Fastän vi hela tiden har en bestämd känsla att dessa fasor är outhärdliga så kan vi fortfarande se hoppet lysa i tillvaron: kärlek och vänskap till medmänniskan. Detta förs fram på ett mycket tydligt sätt när Paul vid en permis-sion kommer hem till sin cancersjuke mor som pysslar om honom som hon alltid gjort, och fastän han älskar sin mor så längtar han tillbaka till sina kamrater vid fronten. Detta beskrivs av Remarque på ett mycket gripande sätt.

Denna bok vill varken vara en anklagelse eller en bekännelse. Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation, som förstördes under kriget – även om den undkom granaterna.

Dessa rader kan vi läsa i bokens förord och de beskriver författarens ambition på ett bra sätt. Remarque har lyckats med sin avsikt att berätta om smutsen, lidandet och ångesten och om hur denna generation för alltid skulle vara märkt med en st...