Intresset för den mänskliga utvecklingen och gränsövergripande samarbeten har mer eller mindre, funnits genom alla epoker i vår historia. Det har nu tagit en ny vändning i och med Bolognaprocessen. Dess övergripande syfte är att stärka Europa – som utbildningskontinent – men även att öka mobiliteten och underlätta för lärare och studenter.
Vårt arbete inriktar sig på lärare vid Högskolan i Halmstad och deras uppfattningar av processen samt hur den har anammats av lärarna. Vi ger en bakgrund till Bolognaprocessen och de mål Regeringen satt upp i Ny värld – ny högskola (2004/05:162). Vi har använt oss av
fem lärare, som alla är verksamma på högskolan och där samtliga varit en del av
implementeringsarbetet. Vidare använder vi oss i huvudsak av den hermeneutiska teorin, då den ämnar sig bäst för vårt arbete. Vi använder oss av en kvalitativ metod.
Lärosätena har kommit olika långt i processarbetet. Ett övergripande svar har varit att processen uppfattats som en långsam byråkratisk process samt att förändringar tar tid. En viktig aspekt som processen tycks ha bidragit med är en ökad självreflektion; att ifrågasätta sig själv och sin undervisning. Det gränsövergripande utbytet upplevs som positivt, då vi lär
oss av varandra. Processen och dess riktlinjer ger en något ambivalent hållning till styrning, då det å ena sidan är styrt och å andra öppen för tolkning. Eftersom processen ändrat målen till studentfokus och inte kursfokus, har det inneburit ett merarbete för informanterna, men resultatet upplevs som bra. Kursplanerna har ändrats och blivit mer specifika och det är lättare
för lärare och studenter att själva läsa vad som förväntas av dem, på de olika nivåerna: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Den nya formen ses som något positivt.
Ett av målen i regeringens proposition (se ovan) är att stärka konkurrenskraften vilket har bidragit till att lärosäten har slagits ihop, men om det h...
