Transfer pricing innebär i grund och botten att den vinst som företagsgrupper får ska fördelas på ett korrekt sätt mellan de
länder där gruppen har aktörer.
Armlängdsprincipen är den internationellt accepterade tillvägagångssättet att fastställa priser när närstående företag handlar med
varandra. Principen innebär att företagen ska handla med varandra precis som om de vore oberoende företag, på
armlängdsavstånd.
Immateriella tillgångar har en rad egenskaper som gör dem speciellt svårvärderade ur armlängdsperspektiv. Marknadsvärdet
behöver inte vara samma som värdet för ägaren. I regel finns det heller inga transaktioner som innefattar immateriella tillgångar
vilket gör det svårt att få en lämplig armlängdsvärdering med hjälp av de tre traditionella metoderna.
De två vinstbaserade metoderna (Profit Split Method och Transactional Net Margin Method) är de mest lämpliga för att
tillgodose armlängdsprincipen. Profit Split Method:s kanske största fördel är att man för att använda metoden inte behöver ha
jämförbara transaktioner till hands. Istället fördelar man den vinst som uppstår i en närstående transaktion mellan de närstående
bolagen som har varit aktiva i transaktionen. På så sätt blir hela vinsten fördelad, vilket inte alltid är fallet vid fördelning efter de
traditionella metoderna (beroende på vad som jämförs).
Dessutom är många bolag idag integrerade och involverade i varandra vilket kan göra det ytterst komplicerat att reda ut alla
transaktioner bolagen emellan. Med Profit Split Method behöver man som användare endast se till den totala vinst som uppstår
och fördela den mellan deltagarna.
Transactional Net Margin Method:s största förtjänst är des enkelhet. Istället för att bedöma enskilda transaktioner utifrån
armlängdsprincipen bedöms den nettomarginal som företaget tjänar på en transaktion.
De traditionella metoderna är mer eller mindre olämpliga för ändamålet och den metod jag tycker lämpar sig bäst, åtminstone...
