Den gemensamma förvaltningens möjligheter och problem: en fallstudie av Marslidens fiskevårdsområde

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Runt om i världen fortsätter människans gemensamma naturresurser att utarmas på grund av att vi kortsiktigt vill maximera våran vinst, och glömmer att vi alla tjänar mest på hållbart nyttjande av resurser på lång sikt. Hur människan bäst ska organisera förvaltningen av de gemensamma resurserna har i många decennier varit en fråga för debatt. Argumentationen har länge kretsat kring den statliga och privata kontrollen, men med tiden har allt större vikt lagts vid möjligheterna med lokalt förvaltade resurser. Förhoppningen är att individer som direkt är berörda av resursen ska ha incitament att förvalta resursen ur ett hållbart perspektiv. För att en sådan förvaltning ska komma tillstånd är det regelverk som skapas runt resursen av största vikt. Det måste vara anpassat både till nyttjarnas premisser, och till naturens förmåga att återhämta sig. I detta arbete undersöks det institutionella arrangemanget kring en gemensam resurs i form av en fiskesjö i Västerbotten, som förvaltas av en fiskevårdsområdesförening. Syftet med undersökning var att få en bättre bild av hur både de informella och formella institutionerna påverkar förvaltningen, vilka problem som kan uppstå och hur dessa kan undvikas. Arbetet behandlar de teoretiska probemen kring individuell och kollektiv rationalitet samt olika äganderättsformer för att komma till rätta med dessa problem. Empiriskt material om hur förvaltningen fungerar, och vilka formella och informella regler som ligger till grund för den, har samlats in genom intervjuer med personer inom förvaltningen. Detta material har sedan ställts mot ett antal designprinciper för en lyckad förvaltning. Slutsatsen som dras från studien visar på vikten av att reglerna är utformade så att nyttjarna ges incitament att följa reglerna. Om de inte gör det spelar det ingen roll hur effektiva dom är för att uppnå ett hållb...