Detta är en kvalitativ studie som baseras på innehållsanalys av två
etnografiska dokumentärfilmer.
Den första är den världskända "Nanook of the North", här får man följa
inuiterna under ett år (1922).
Den andra filmen är "Ett år med Samer och Renar", här får man följa samerna
under ett år (1993).
Syftet med studien har varit att jämföra dokumentärfilmerna åt och studera
vilka likheter som kvarstår i skildringarna av inuiterna respektive samerna
samt i vilken utsträckning och form postkolonialism kommer till uttryck.
Analyserna har gjorts mot bakgrund av den samhälleliga kontexten som i båda
fallen präglats av kolonisering, den rådande tidsandan inom film/tv-
branschen beroende på vart dokumentärfilmerna var avsedda att visas och den
samtida globaliseringen. Analyserna har genomförts efter en modell som är
tillämpar både för tv- och film.
Båda dokumentärfilmerna kunde placeras under kategorin "Direct cinema" och
formspråket visade sig vara väldigt lika, trots att "Nanook of the North" är
en dokumentär stumfilm producerad för en Hollywood publik och "Ett år med
samer och renar" kan beskrivas som en modern dokumentärfilm som visats på
SVT. Gemensamma nämnare är berättarens sätt att inta en dominerande position
gentemot sina objekt och hur urbefolkningarna mystifieras genom att platsen
exotiseras. Kontakten med majoritetssamhället skildrades som positiv och
utvecklande där hotbilden istället karakteriserades av naturliga hot som
miljöhot och brist på föda. De ytliga motsättningarna som målades upp påminde
väldigt mycket om varandra. Urbefolkningarnas närhet till naturen
legitimerade en primitiv hållning där man förbinder till den grad att man
likställer människa och djur. Kvinnan degraderas ytterligare och hamnade i
utanförskap genom att hon inte erhöll de karakteristiska "tuffa" egenskaper
det framhölls krävas för att vara inuit/same, vilket kan likställas med
benämningar som "jägare" och "försörjare". Motivet till att bibehålla en
stagnerad bi...
