De teorier som den liberala demokratin vilar på kan uttolkas på ett sätt
som ger stöd åt tanken att hänsyn till framtida generationer skall tas vid
utformandet av politiken. Denna uppfattning har långsamt vuxit sig starkare
i de politiska leden under de senaste trettio åren, och tar sig bland annat
uttryck i Riodeklarationen (1992), Johannesburgdeklarationen (2002) och i
ett ökat införande av miljöskatter och -avgifter. Vid en översikt över de
områden på vilka miljöbeskattning är vanligt framkommer dock att det idag
är vanligast, såväl i Sverige som i övriga världen, att beskatta
miljöfarliga utsläpp, medan de miljöskador som uppstår vid en alltför hög
förbrukning av råvaror eller dito användning av kemikalier i stort sett är
obeskattade. En ökad användning av skatter eller avgifter på råvaror och
kemikalier skulle kunna vara ett effektivt medel för att uppnå målen för
svensk och internationell miljöpolitik, det vill säga hållbara produktions-
och konsumtionsmönster, särskilt som råvaruskatter uppmuntrar till en ökad
återvinning istället för ett högt uttag av råvaror. Varför används då dessa
metoder i så liten utsträckning i Sverige, ett land som i övrigt anses
ligga långt framme i miljöarbetet, och som ofta varit först med att
genomföra åtgärder för att uppfylla miljööverenskommelserna inom FN på
andra områden?
Finns det intresse för, och möjlighet att, förändra detta?
Syftet med denna uppsats är att undersöka hinder och möjligheter för en
svensk policyförändring i riktning mot ökad användning av råvaru- och
kemikalieskatter. I uppsatsen diskuteras hur en sådan policyförändring kan
studeras i en globaliserad värld, samt på vilket sätt globaliseringen
påverkar enskilda länders möjligheter att föra en självständig
miljöpolitik.
Detta utmynnar i det analysverktyg, byggt på en modifierad form av Sabatier
och Jenkins-Smiths Advocacy Coalition Framework, som används för att
uppfylla uppsatsens syfte. I uppsatsen studeras hur de hinder och
möjligheter som finns för en policyförändring ser ut, såväl externt som
internt. Externt granskas inställningen till miljöskatter hos de
internationella organisationer Sverige tillhör och i de internationella
avtal Sverige förbundit sig att följa. Internt granskas de för- och
nackdelar som ett unilateralt införande, respektive arbete för ett
multilateralt införande, av miljöskatter kan innebära, samt hur eventuella
problem kan lösas. Vidare studeras inställningen till miljöskatter hos
regeringen och riksdagspartierna samt andra inflytelserika aktörer.
Slutligen analyseras vad som krävs för att en förändring ska vara möjlig
att genomföra: vilka är förutsättningarna för en dylik policyförändrings
interna aktualiserande och internationella acceptans?
Uppsatsens slutsats är att anledningen till råvaru- och kemikalieskatters
begränsade användning internationellt och i Sverige är den inkoherens som
råder mellan internationella miljöavtal, där internalisering av
externaliteter och hänsyn till framtida generationer förespråkas, och
internationella handelsavtal som begränsar möjligheterna att skydda de
inhemska företagen vid införandet av sådana skatter som gör just detta.
Samtidigt har inte de internationella aktörerna lagt tillräckligt med kraft
på att ge rekommendationer angående hur processkatter kan utformas i
enlighet med internationella handelsregler. Således befinner sig länder som
överväger införandet av dylika skatter i ett tillstånd av osäkerhet
angående hur de egna företagen kan komma att drabbas, och det är därför
svårt att vara först. Denna rädsla för konkurrensnackdelar, i kombination
med det faktum att många lösningar är blockerade till följd av
internationella regelverk, bör sannolikt vara en viktig anledning till
råvaru- och kemikalieskatters begränsade användning idag.
Dock finns det trots allt möjligheter för de aktörer som vill arbeta för
att införa unilaterala råvaru- och kemikalieskatter. Utformas dessa på ett
sätt som överensstämmer med internationella handelsregler, är
internationella organisationer såsom FN, OECD, EU och WTO odelat positiva
till dylika skatter. Det finns flera internationella rapporter som menar
att Porterhypotesen, dvs. att miljöskatter kan medföra konkurrensfördelar i
längden, har empiriskt stöd. Sådana tendenser kan även ses hos den svenska
regeringen, som menar att företag som idag ställer om till miljövänlig
produktion kommer att ha konkurrensfördelar i framtiden. Om Sverige väljer
att förlita sig på Porterhypotesen kan ett unilateralt genomförande av
råvaru- och kemikalieskatter vara både möjligt och fördelaktigt, och för
att undvika konkurrensnackdelar initialt kan grön skatteväxling, långsam
infasning eller ett tidsbegränsat statligt stöd användas, då dessa
lösningar även har internationell acceptans. Ett annat alternativ är att
avvakta utformningen av skatterna till CTE-rekommendationerna är klara. Ett
hinder för policyförändring är att den svenska regeringen främst
förespråkar nya skatter på EU-nivå, samt att kemikalieskatter inte idag
drivs aktivt av någon här studerad aktör. Detta kan dock förändras om REACH
inte blir vad den svenska regeringen hoppats. För råvaruskatter finns ett
spirande stöd i form av mp och c samt SNF och NV, som skulle kunna ingå i
en framtida policykoalition för frågans aktualiserande. Väljer Sverige
däremot att fortsätta dagens linje, där regeringen driver frågorna
internationellt och främst inom EU, är möjligheterna att undvika
konkurrensnackdelar stora, dock på bekostnad av en tidsmässig fördröjning
av policyförändringen. Å andra sidan skulle en internationell skatt på
råvaror och kemikalier ge en avsevärt större miljöeffekt. En kemikalieskatt
inom EU ser dock ut att vara långt ifrån aktuell, däremot finns det
möjligheter till en framtida gemensam skatt på naturresurser.
Samarbetslinjen har idag stöd av såväl s som fp, och det är inte otänkbart
att även m skulle stödja en sådan politik då partiet är posi...
