Under det senaste århundradet har medeltemperaturen på jorden stigit märkbart. En förklaring till den globala uppvärmningen är de ökade utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, som följer av ökad användning av kol, olja och naturgas. Hotet om globala klimatförändringar synliggjorde behovet av samordning av klimatpolitiken på internationell nivå. Ett stort steg mot en global handlingsplan togs 1992 med FN:s konvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet 1997. I Kyotoprotokollet har I-länderna och EU förbundit sig att minska sina utsläpp av växthusgaser jämfört med 1990 års nivå. För att genomföra detta har ett gemensamt system för handel med utsläppsrätter införts. För att minimera kostnaderna för företagen tilldelas de ett antal utsläppsrätter, som de kan använda eller handla med. Genom att utsläppen minskas där det kostar minst, ökar effektiviteten i systemet. Införandet av utsläppsrätter innebär nya redovisningsmässiga problem. IASB, som utfärdar internationella standarder, har dragit tillbaka den rekommendation som tidigare gällde, och det finns i dagsläget inget auktoritativt uttalande om hur företag skall redovisa innehavet av utsläppsrätterna och skyldigheten att lämna tillbaka rättigheter till staten motsvarande sina utsläpp. Genom intervjuer undersöker vi i uppsatsen hur tre företag verksamma inom energi-, stål-, massa- och pappersindustrin har påverkats praktiskt och redovisningsmässigt av införande av systemet med utsläppsrätter. De praktiska återverkningarna består i utvecklingen av nya rutiner såväl på det praktiska som det tekniska planet, till exempel genom mer noggranna mätningar och rapporteringar av bränsleåtgången som ligger till grund för beräkningen av förbrukningen av utsläppsrätter. Företagen tar även i större utsträckning än tidigare hänsyn till marknadspriserna på de olika bränsleslagen vid beslut om bränsleanvändning i sin verksamhet. Företagens redovisning styrs i hög grad av up...
