Artikel 19, mänskliga rättigheterna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”
Så lyder artikel 19 i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna. Syften med den här rapporten är att informera och upplysa dig som läsare om artikel 19, och därigenom kanske väcka en tanke om vad som kan göras för att förbättra situationen. För visst kan situationen förbättras. Faktum är att många av världens länder inte alls tillämpar yttrande- och åsiktsfriheten fast de skrivit på FNs konvention.
Men som tur är finns ideella organisationer som arbetar för ’de goda’s intressen genom att klaga på myndigheter som behandlar människor inhumant och orättvist.
Mycket har hänt sedan tanken om mänskliga rättigheter väcktes, och även om vi i dag inte har nått målet är vi i alla fall en god bit på väg. Målet med rapporten är att den ska vara omfattande och täcka olika aspekter av artikel 19, samt i de egna slutsatserna väga fördelarna mot nackdelarna med en oinskränkt rätt att säga vad man tycker.
Arbetsgång
Eftersom de mänskliga rättigheterna är över 50 år gamla så tyckte jag att var lämpligt att börja rapporten när de mänskliga rättigheterna kom till och fånga händelseutvecklingen i ett historiskt perspektiv.
Något som är nödvändigt för att det ska fungera är ett internationellt maskineriet för klagomål mot en stat som brutit mot mänskliga rättigheterna. Det var andra biten jag arbetade med.
Egentligen borde man skriva om alla länder där yttrande- och åsiktsfriheten fungerar, men eftersom de utgör majoriteten är det mer intressant att skriva om de länder som har en begränsad yttrandefrihet – eller ingen alls.
Jag har valt att inte arbeta utifrån någon speciell metod i rapporten utan helt enkelt hålla mig till det som är relevant inom ämne, dvs exempel på länder i världen med klart förbättringsbar situation, bakgrund och historik, åtgärdsmaskineri, och slutsatser. När det gäller slutsatserna måste kanske poängteras att de är mina egna, inte några generella slutsatser på området som jag stött på under research-arbetet.

Huvuddel
Mänskliga rättigheter
Den enskilde individens rättigheter har under århundradenas lopp fått stå tillbaka i auktoritära system. I och med den amerikanska självständighetsförklaringen och den franska revolutionen inleddes en ny syn på människovärdet. Men inte förrän på 1900-talet gavs frågan en internationell dimension, när FN den 10 december 1948 antog "Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter".
Rättighetsförklaringen är ingen bindande lag utan mer en moralisk norm för världens nationer. Men bortåt 20 år senare när förklaringen hade gjorts om till konventionstext och artiklarna blivit klarare formulerade var medlemsstaterna beredda att underteckna konventionerna. Detta för att nationerna skulle veta exakt vad som måste göras för att hålla sig på rätt sida om lagen, och kanske om möjligt kunna utnyttja eventuella kryphål.
De 30 ursprungliga artiklarna delades in i två konventioner: en omfattade ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter medan den andra tog upp medborgerliga och politiska rättigheter.
Artikel 19 i den allmänna förklaringen är ganska allmänt uttryckt:
Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden och hysa åsikter att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
Konventionstexten till artikel 19 är betydligt mer omfattande och detaljerad. För att få stater att godkänna konventionen har man tvingats ta med inskränkningar i friheten. Hänsyn tas till nationens lagar, den nationella säkerheten, hälsovården och sedligheten och personers rättigheter och anseende, så att den realistiskt ska kunna appliceras på det verkliga samhället.
Dessutom tar texten upp förbud mot krigs-, vålds- eller rasistisk propaganda, så på det sättet vill artikeln gardera för eventuellt missbruk.
Europarådets konvention
Förutom de globala överenskommelserna har olika regioner i världen tagit fram sina egna rättesnören. En organisation som särskilt förknippas med skyddet för mänskliga rättigheter är Europarådet. Redan den 4 november 1950 undertecknades den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europarådets konvention är unik på så sätt att den ger möjlighet för den enskilde individen att klaga på sin stat. Denna möjlighet har inte bara landets egna medborgare utan alla som vistas i landet.
Europadomstolen som hanterar proceduren för brott mot den europeiska konventionen finns i Strasbourg, där Europarådets övriga organ finns.
System för klagomål
För att se till att konventionerna om mänskliga rättigheter verkligen efterlevs finns inom FN-systemet ett omfattande kontrollsystem.
Främst ligger det dock i den enskilda statens intresse att inte bryta mot en konvention, då detta får omvärlden att reagera starkt. Staten måste avge rapporter om de åtgärder som vidtagits för att stärka de mänskliga rättigheterna och vilka framsteg som gjorts. Vart femte år ska kompletterande rapporter lämnas in. Ingen stat vill bli ställd i skamvrån för att man misskött sig.
FNs system för klagomål är relativt ineffektivt jämfört med andra motsvarande system, men hela tiden arbetas det för att effektivisera proceduren och för några år sedan bildades ett speciellt organ, Human Rights Committee, med uppgift att övervaka efterlevnaden av konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
En enskild kan klaga över kränkningar av rättigheter som garanterats av konventionen bara om det egna landet har ratificerat det så kallade fakultativa protokollet, en slags tilläggstext till konventionen. Först måste man försöka få rättvisa på hemmaplan. Om det misslyckas kan man skriva till kommittén, som avger ett yttrande till både den klagande och landet samt rapporterar till FNs generalförsamling.
Också stater kan klaga på varandra, till exempel om stat A. anser att stat B. inte tillåter en etnisk minoritet att få utöva sin religion. Staterna måste dock i förväg ha gått med på att kommittén för mänskliga rättigheter får behandla frågan.
FN har tillagt några konventioner och fakultativa protokoll som en komplettering av de mänskliga rättigheterna, men tyvärr har inte alla stater skrivit på den här utökningen. Sverige har förespråkat ett fungerande kontrollsystem och ratificerade givetvis alla tillägg. Det är väldigt få anmälningar som gjorts med det fakultativa protokollet som grund. Uruguay och Canada har fått flest klagomål. Att få klagomål riktats mot västeuropeiska länder beror på att de redan har ett bättre system för klagomål enligt den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna.
För att stärka kontrollen och få en samordning av arbetet med mänskliga rättigheter tillsatte FN 1993 en tjänst som ’Högkommissarie för de mänskliga rättigheterna’. Först ut var José Ayala Lasso från Ecuador och nu är det Irlands f.d. president Mary Robinson som innehar titeln.
MR i Europarådet

Europarådet fyller 50 år den 5 maj i år men har kommit rejält i skuggan av EU.
Sverige har varit med från början, och det är riksdagen som utser de sex ledamöterna och sex suppleanterna till Europarådets parlament. EUs flagga är egentligen Europarådets och EUs och Europarådets olika organ ofta blandas ihop.
Europarådets klagomaskineri påminner delvis om FN-systemets men är effektivare och kan sluta i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, där en stat kan dömas till böter om den klagande vinner sitt mål. Men vägen dit är lång, och klagomålet måste först prövas av kommissionen och ministerrådet.

Klagomålen får bara gälla frågor som myndigheter svarar för. Man kan alltså inte klaga på enskilda personer eller på till exempel en förening eller en affär. Och innan man skriver till Europarådet måste man ha försökt med sitt lands eget rättssystem.
Den svenska staten har fått många klagomål i Europadomstolen. Det lär inte bero på att vi är dåliga på mänskliga rättigheter utan på att vi är mycket medvetna om våra rättigheter.
Situationen i Sverige
Sverige är i allmänhet bra på att följa internationella konventioner. Kanske för att vi är ett så litet land och därför måste anpassa oss. USA till exempel har ingen att frukta och kan därför tänja lite på reglerna.
I Sverige är yttrandefriheten ett så viktigt inslag i vår demokrati att den finns med i våra grundlagar. I vår nu gällande regeringsform från 1974 klargörs i andra kapitlets första paragraf våra grundläggande fri- och rättigheter i sex punkter. Yttrandefriheten kommer som punkt 1:
"Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift, bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,"
Tryckfrihetsförordningen tar upp det fria ordet i tryckt form, och vår senaste grundlag, Yttrandefrihetsgrundlagen från 1992, behandlar främst etermedierna och film och video.
Men yttrandefriheten är inte total. Ibland är censur nödvändig för att skydda allmänheten mot stötande material. Det svåra är att bestämma var man ska dra gränsen för att dels inte bryta mot artikel 19 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, men å andra sidan inte uppröra människor.
Att till exempel nynazister inte ska få demonstrera på gatorna tycker nog de flesta, men man kan förstå att nazister, liksom alla andra, vill framföra sina åsikter öppet. Man kan fråga sig om det verkligen är rätt att med maktmedel försöka tysta ner dem, istället för att låta dem presentera sitt budskap. Som det är nu förs extrema grupper under jorden, och istället för att de ska bli svårtillgängliga lockar just detta unga osäkra killar att gå med och känna gemenskap fast de egentligen inte sympatiserar med nazismens grundtanke. Om man istället skulle välkomna dem till debatt och ge dem chansen att säga vad de tycker skulle nog detta vara negativt för den extrema rörelsen istället för att gagna den.
Detta är ju också en risktagning. Alla vet vad som hände i Tyskland för 50 år sedan, och det går faktiskt inte att försäkra sig för att det inte skulle kunna hända igen, men med de (ibland alltför) granskande massmedierna i Sverige skulle det i princip vara omöjligt att upprepa Adolf Hitlers "bedrift" i dagens kritiska informationssamhälle.
PUL – inskränkning av yttrandefriheten på nätet
En annan sak som inskränker yttrandefriheten är den nystiftade och omtalade Personuppgiftslagen, PUL, som fått utstå mycket kritik just för att den strider mot de mänskliga rättigheternas nittonde artikel som vi svenskar känner varmt för. Syftet med PUL är att stärka skyddet för den personliga integriteten för att EU-anpassa den gamla svenska datalagstiftningen. Detta sker på bekostnad av offentlighetsprincipen och yttrandefriheten och innebär att det är förbjudet att publicera namn eller andra personuppgifter utan personens godkännande på hemsidor. Journalistiska och konstnärliga verk är dock undantagna. I praktiken är lagens tillämpning inte så strikt som den är på papperet, utan bara om ett namn har publicerats i ett kränkande eller nedlåtande sammanhang kan ärendet leda till en fällande dom. Flera personer har efter det att lagen trätt i kraft friats för att de publicerat namn på Internet i harmlösa sammanhang. Dessutom krävs att personen, vars namn offentliggjorts, anmäler incidenten själv. Datainspektionen kommer alltså inte aktivt att gå ut och söka namn på nätet.
Många anser att PUL innebär en rejäl tillbakagång, eftersom den kriminaliserar en stor del av den kommunikation som sker på Internet. Istället borde lagstiftarna försöka främja den nya IT-tekniken.
Internationellt
Ute i världen finns många exempel på länder som bryter mot åsiktsfriheten. I en diktatur har folket inget att säga till om utan måste rätta sig efter landets styrande, och om enskilda personer uttrycker missnöje kan det i värsta fall leda till fängelse eller andra påföljder. Landets journalister får inte skriva vad de vill utan artiklarna granskas innan de publiceras.
Men för människor som växt upp i ett odemokratiskt samhälle utan yttrandefrihet är det för de flesta bara en del av vardagen. I många fall kan faktiskt en grupp människor fungera bättre med en auktoritär ledare där de vet precis vad de ska göra, utan några fria ramar och plats för eget tänkande.
Forna Jugoslavien fungerade relativt bra med Tito som diktator. När han dog spårade det ur, och i dag råder ständigt krig och flyktingar flyr landet. Under Sovjetunionens kommunist-diktatur före Gorbatjovs tid hade de flesta mat för dagen, och jämfört med hur många människor har det i dag så var det ett relativt bra liv. Trots dessa exempel är diktatur inte att föredra framför demokrati, men förändringar i ett lands styrelseskick tar tid, och det går inte alltid utan problem. Med tiden är hur som helst demokratin att föredra framför diktatur.
Kina liknar idag nästan ett västerländskt land – på ytan. Ny teknologi, skyskrapor, neonskyltar och mängder av turister skulle kunna skvallra om att landet genomgått en grundlig förändring. Men tittar man djupare på politiken så märks det att Kina fortfarande är en diktatur där folket inte vågar eller får säga vad de tycker. Senast resulterade det i blodbadet på Himmelska fridens torg år 1989. Idag, 10 år senare, styr Jiang Zemin nationen i ett järngrepp.
Att transformera en miljard kineser till att plötsligt leva demokratiskt är en mycket svårgenomförd handling. I en framtida värld är nog demokratin det enda fungerande styrelsesättet i längden, så en förändring måste snart börja ta fart, också i Kina, men successivt.
Ett annat länd som inte följer FNs konvention om de mänskliga rättigheterna är turistparadiset Turkiet. I resebroschyrerna visas landets bästa sidor upp, med långa badstränder, palmer och billiga priser. Men baksidan är en annan. Den omtvistade frågan handlar främst om den förtryckta folkgruppen kurdernas rättigheter. Journalister, författare och politiska aktivister har gripits för kritik mot den turkiska staten, och istället för att få en rättvis rättegång händer det ofta att de torteras, ibland till döds.
Liknande scenarion utspelas idag i många andra till synes fredliga länder. I Grekland till exempel har människor åtalats för att fredligt ha utnyttjat sina rättigheter till yttrandefrihet. Även där brukar poliserna obefogat våld mot fångar som sitter i häkte, och i vissa fall leder det till döden.
Amnesty International
Amnesty International arbetar för de mänskliga rättigheterna och ger varje år ut rapporter över hur världens länder följer internationella konventioner. De rekommenderar allmänheten att kontakta dem före semestern om man vill undvika att hamna i ett land som bryter mot mänskliga rättigheter.
Resultat
Yttrandefriheten är alltså mycket begränsad, för att inte säga obefintlig i många delar av världen. En förutsättning för en väl fungerande demokrati är emellertid en relativt oinskränkt yttrandefrihet som folket använder sig av aktivt för att påverka hur deras hemland styrs och förhåller sig i viktiga frågor, och inte bara lever sitt liv i skuggan av maktens korridorer och blott accepterar det som bestäms.
Yttrandefriheten...