Lettlands förhållande till Ryssland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I augusti 1991 frigordes Lettland i och med Sovjetunionens kollaps och kommunismens bojor föll av landet. Både Lettland och Ryssland stod inför en enorm anpassning. Båda länderna behövde påbörja handel och samarbete med väst. Båda bjöds in till gemenskap.

Medan Lettland sökt sig till denna gemenskap har Ryssland mött utvecklingen med tvekan och viss skepticism. Landets position som stormakt är inte längre given. Denna brist på gemensamma målsättningar nationerna emellan har gjort att relationerna tidvis varit spända och något krystade.

Den ryska politiken och attityden till Lettland är färgad av likaväl tradition som emotion och frustration, något som beskrivits i klassens grupparbeten behandlande tidigare tidsperioder i Lettlands historia. Detta beror inte minst på att man inte för någon specifik Lettlandspolitik. Det är inte det att landet inte är av intresse för Ryssland. Snarare är det så att man tenderar att slå ihop Lettiska frågor med Estland och Litauen. Därför kan den ryska synen på Lettland ofta bli ganska komplex.

Den ryska regeringen har försökt att dölja sina strategiska intressen i Baltikum. Men då de baltiska staterna (och hela Östeuropa för den delen) alltjämnt närmar sig ett Nato-medlemskap visar sig Rysslands ”baltiska dilemma”, som docenten i statsvetenskap och Rysslandsexperten Lena Jonson uttrycker det, allt tydligare. Desto mer Ryssland anstränger sig att påverka och hävda frågor till sina egna intressens fördel – så som det egna folket, transport- och handelsvägar mm. – desto större risk löper man att väcka missnöje hos andra länder. I vissa officiella sammanhang har man använt begreppet ”röd linje”, en osynlig gräns av det forna Sovjetunionen som Ryssland inte vill tillåta Nato att överskrida.
Man kan fråga sig varför Ryssland gör sådana uttalanden när balterna faktiskt kan hävda att de blir hotade. Antagligen vill man skapa oenighet i Nato i ett försök att hindra utvidgningen.

Som Mattias tog upp i sin fördjupning så finns det en mängd ryssar i Lettland. President Vladimir Putin poängterade när han valdes att Ryssland måste öka ansträngningarna att skydda ryssar utomlands. Därför är det sannolikt att frågan kommer att leva kvar under lång tid framöver.

Den allmänna lettiska uppfattningen är att ryssarna inte utgör någon minoritet i landet eftersom de saknar ”historisk bosättningsrätt” i de områden de bor i. Den ryska invandringen skedde som skydd av en ockupation. Därför, bör de på sin höjd betraktas som invandrare.
Ur det ryska perspektivet står Lettland i tacksamhetsskuld till landet och den före detta presidenten Jeltsin som stödde den lettiska frihetskampen. En stor del av de lettiska ryssarna är födda, eller har tillbringat större delen av sitt liv där. Lettlands och letternas nedvärderande och i många fall hånande behandling av etniska ryssar betraktas därför som diskriminering av en nationell minoritet.

Ett krav som man hade, men snabbt övergav, var automatiskt medborgarskap åt den ryska minoriteten. Denna övergivelse kan tolkas som att den ryska regeringen insett att ett tudelat lettiskt samhälle skulle försvåra Lettlands internationella samverkan och den ”röda linjen” kan upprätthållas.

Omvärlden väljer ofta att tolka situationen ur den ryska tesens perspektiv och ställer höga krav på Lettland att förbättra förhållandena för att ett utökat samarbete ska kunna existera. För att komma in i EU och Nato är Lettland tvingat att acceptera den ryska gruppen som en del av sitt samhälle och ge dem medborgarskap och likgiltigt deltagande i den lettiska demokratin.

Vad beträffar ekonomiska förbindelser mellan Lettland och Ryssland är rysk transit, d.v.s. genomförsel genom Lettland den viktigaste aktiviteten. När Ryssland valde att lägga om sin export från OSS, de forna sovjetstaternas samvälde, mot väst och västvalutornas marknader blev oljeexport den viktigaste försörjningen. Baltikum blev mycket gynnat i omläggningen och den ryska trafiken svarar för tio procent av den lettiska bruttonationalprodukten.

Framtiden mellan Lettland och Ryssland verkar fortfarande väldigt oklar. Att förhållandet länderna emellan vid somliga tillfällen varit spänt är till viss del en logisk följd av den ryska traditionen som prefererar högt tonläge framförlugn diplomati. Gentemot mindre länder kan denna attityd ofta leda till en skrämseleffekt för att kunna driva sin vilja igenom. Rysslands reaktion på ett eventuellt Lettiskt medlemskap i EU och Nato är osäker och labil. Och vem vet, kanske Putin har några ess gömda i rockärmen som kommer spelas ut på bordet.

Man kan i alla fall konstatera att Ryssland är framgångsrikt i sin kamp för fullständiga rättigheter för sin utomstatliga befolkning. Förändringar har redan börjat ske på politisk nivå, det återstår att se ifall dessa kan göras på den sociala nivån också. En sak är i alla fall säker, detta intressanta tillstånd i europeisk politik kommer att v...