Brott och Straff

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rodion Romanovitj Raskolnikov lever i S:t Petersburg under den senare delen av 1800-talet. Han är student, men har när vi möter honom hoppat av sina studier. Man förstår att han lever fattigt i en miserabel miljö, kanske för att han själv vill ha det så. Tidigare har han försörjt sig genom att undervisa, men nu lever han utan inkomst.
‘
Under sina irrfärder i S:t Petersburg befinner hans tankar sig i ständig rörelse. Likt demoner aldrig lämnar en besatt i frid låter Raskolnikovs funderingar aldrig honom vara nöjd och fridfull. Istället forsätter ideologiernas virvelstorm att driva honom framåt – mot det slutligen oundvikliga.

Eftersom han isolerar sig från andra människor i största möjliga utsträckning slutar han också se på sin omgivning från en empatisk och human synvinkel, hans tankar för en ideologisk kamp där han istället väljer att se verkligheten från ett upplyst perspektiv, likt en upplyst despot eller kanske t.o.m. en ”övermänniska”.

När man ser sig själv som en upphöjd person med ett närapå genialt intellekt är det inte svårt att ge sig rollen som domare i förhållande till andra och det är just detta som Raskolnikov gör. Efter sina betraktelser av omvärlden börjar han värdera vilka människor som kan betraktas som ”goda” och vilka som ”onda” i hans omgivning.

Jag får ett intryck av att Raskolnikov ser sig själv som utvald och att han därför inte känner sig manad att ta itu med sitt liv då en utvald väntar sig att den rätta vägen automatiskt uppenbarar sig. Han är en bildad man som blivit imponerad av historiens betydelsefulla personer som Napoleon och Julius Caesar, helt enkelt människor som haft ideologiskt viktiga mål och därför varit mer eller mindre tillåtna att orsaka blodspillan på vägen mot målet.

Raskolnikov behöver pengar för att ta sig ur fattigdomen och då blodspillan är något som inte har hindrat andra upphöjda människor att nå större framtida mål anser Raskolnikov att det inte borde hindra honom heller. Pantlånerskan Ivanovna, som Raskolnikovs är potentiella offer, är dessutom elak och snål vilket gör det lätt för honom att betrakta henen som ”ond” och därmed ovärdig att leva.

En detaljerad plan börjar växa fram i hans sjukliga sinne och ju längre tiden går, desto fler tecken tycks dyka upp som insinuerar att han borde sätta sin plan i verket. Tillslut tror han att det inte finns någon återvändo och han mördar pantlånerskan och i stundens hetta även dennes syster.

Läsloggen som jag valt beskriver minuterna efter att Raskolnikov mördat de båda kvinnorna. Innan brottet begicks tvivlade han på att de symtom han hade läst var vanliga efter att en människa begått en liknande handling skulle drabba även honom – nämligen att man inte kan se verkligheten klart och bedöma sin situation rationellt. Han anser sig ju vara förmer än att han skulle uppträda enligt vanligt mänskligt beteende, men i detta stycke förstår man att även han vacklar inför det avskyvärda han åstadkommit. Det är med nöd och näppe han undkommer i sitt förvirrade tillstånd.


Läslogg 1. Sid. 96, rad 31.

”Om han i det ögonblicket hade varit i stånd att inse och bedöma saker och ting rätt, om han hade kunnat göra sig en föreställning om alla svårigheter i den situation han hamnat i och uppfattat det desperata, avskyvärda och absurda i den och om han också hade förstått hur många hinder han måste övervinna och hur många illdåd han kanske måste begå för att komma därifrån och ta sig hem, är det mycket möjligt att han hade gett upp och omedelbart gått och angivit sig själv – men inte av rädsla utan endast och allenast av skräck och avsky för vad han hade gjort.”

När mordet är definitivt förvandlas Raskolnikovs övertygelser alltmer till en paranoia som tillsammans med en febersjukdom orsakar att han blir liggandes på sin soffa utan ork att göra något åt sin prekära situation. När han en dag, innan krafterna övergett honom helt, besöker Dmitrij Prokofjevitj Razumichin, en de få vännerna från universitetet, finner denne honom svag och sinnesförvirrad. Razumichin tar på sig uppgiften att sköta om Raskolnikov under sjukdomsperioden, trots Raskolnikov arroganta och frånstötande beteende.

Raskolnikovs mor har under hela studietiden försett honom med pengar som tillsammans med en knapp lärarlön gjort att han klarat sig. När han inte längre jobbar är modern, Pulcheria Raskolnikovas bidrag den enda inkomst han har. Relationen med modern och systern är dessutom väldigt viktig för honom. De bor fortfarande på landet, men kontakten upprätthålls genom brevväxling.

I slutet av Raskolnikovs febriga sjukdomsperiod anländer ett brev från modern där hon meddelar att systern, Avdotia Romanovna Raskolnikova även kallad Dunja, ska gifta sig med en rik herre vid namn Pjotr Petrovitj Luzjin. Raskolnikov blir ursinnig för han förstår att kärlek inte är anledningen till det förestående äktenskapet. De har tidigare levt på moderns änkepension, men stora delar av den har gått till Raskolnikovs studier, vilket gör att de måste hitta ett annat sätt att försörja sig. Av dessa anledningar känner Raskolnikov att han är orsaken till att Dunja måste gifta sig med en man hon inte älskar. Ilskan över att de han älskar offrar sig för honom, en mördares, skull gör att han beter sig arrogant även mot modern och systern. Oförstående blir de självklart ledsna och oroade över hans hälsotillstånd.

Razumichin, som blir väldigt förtjust i Dunja, tar på sig uppgiften att hjälpa både henne och Pulcheria Raskolnikova efter ankomsten till S:t Petersburg. Han märker tydligt hur oroade de båda kvinnorna är för Raskolnikov och försöker därför uppriktigt svara på de frågor som modern ställer till honom. Nästa läslogg citerar Razumichins svar på Pulcheria Raskolnikovas många frågor som bl.a. berör hur hennes son mår, beter sig och vad han tycker om. Det är en detaljerad beskrivning av Raskolnikov, av vänner kallad Rodja, som Razumichin ger till modern och systern innan de har hunnit träffa Raskolnikov ordentligt efter ankomsten till S:t Petersburg.

Läslogg 2. Sid. 252 rad 29.

”Jag har känt Rodja i ett och ett halvt år: han är butter och dyster av sig, och högmodig och stolt också; på sista tiden (eller kanske ännu längre) har han varit misstänksam och hypokondrisk. Men han är generös och god. Han tycker inte om att vis sina känslor och han är hellre grym än låter hjärtat tala. Men ibland är han allt annat än hypokondrisk utan bara kallsinnig och känslolös intill omänsklighet – det är faktiskt som om två diametralt motsatta karaktärer byter av varandra inom honom. Ibland är han fruktansvärt ordkarg! Han har alltid bråttom, allting står hindrande i vägen för honom, men i själva verket ligger han bar på soffan och slöar. Han är inte ironisk, men det beror inte på att han saknar kvickhet utan på att han inte vill ödsla tid på sådant strunt. Han lyssnar aldrig ordentligt på vad man säger. Han verkar aldrig intresserad av sådant som intresserar alla andra i ett visst ögonblick. Han har förskräckligt höga tankar om sig själv – och inte utan själ, tycker jag. Tja, vad finns det mer att säga?… Jag tror att er ankomst kan få en välgörande inverkan på honom.”

Tydligt är, både för oss allseende läsare och Raskolnikovs anhöriga, att han hastigt och plötsligt ändrar karaktär beroende på situation och sinnelag. Han försöker säkerligen fly sitt samvete genom att distansera sig gentemot dem han älskar och offra sitt välmående genom att ge bort sina knappa ekonomiska tillgångar till en änka och dennes barn som han lärt känna genom den nu bortgången maken, den avskedade alkoholiserade tjänstemannen Semjon Zacharovitj Marmeladov. På något märkligt sätt verkar det som att han vill gottgöra sin onda handlingar, och det resulterar i att han beter sig illa mot dem han älskar och därmed plågar sig själv. Han anser sig inte förtjäna deras kärlek och omsorg. Trots sin miserabla situation tillåter samvetskvalen inte att han använder bytet han stal av den mördade gumman Ivanovna, utan de får ligga kvar där han gömde dem. Han förblir fattig och brottet har varit till ingen nytta.

Porfirij Petrovitj är rannsakningsdomare och vän till Razumichin. Därigenom träffar Raskolnikov honom i hans lägenhet där de för ett långt och mycket intressant samtal. Petrovitj är intresserad av utvecklingen av den nya vetenskapen psykologi och tack vare sina psykologikunskaper förstår han mycket mer av Raskolnikovs beteende än de flesta. Under samtalet i lägenheten blir det för Raskolnikov tydligt att Petrovitj förstått han beteende och säkerligen och han handlingar, vilket skrämmer honom oerhört. Petrovitj avslöjar sig dock inte, han insinuerar bara i skämtsamma, förtäckta ord att han är Raskolnikov på spåren.

Läslogg 3. Sid. 293, rad 25.

”- På hur enkelt papper som helst!, svarade Porfirij Petrovitj och gav honom plötsligt en öppet ironisk blick.
Det var som om han plirade mot Raskolnikov och blinkade. Förresten var det kanske bara som Raskolnikov inbillat sig eftersom det endast varade i bråkdelen av en sekund. I varje fall var det något i den stilen. Raskolnikov kunde ha svurit på att Porfirij blinkat år honom, fan vet varför.
’Han vet det!’, blixtrade det till inom honom.”

Forts. läslogg 3. Sid. 299, rad 7.

”- Kan du tänka dig, Rodja, vad vi diskuterade igår! Jo, om det existerar brott eller inte! Jag berättade ju för dig att de bara höll på och dillade!
- Men hurså? Det är ju en vanlig samhällsfråga., svarade Raskolnikov frånvarande.
- Fast frågan var inte formulerad så., påpekade Porfirij Petrovitj.
- Nej visserligen inte., medgav Razumichin med sin vanliga snabbhet och iver. Rodja, lyssna nu och säg sen vad du anser. Jag vill att du ska göra det. Jag gjorde allt för att försöka övertyga dem igår medan jag väntade på dig. Jag hade sagt att du skulle komma… Det började med socialisternas syn på saken. Den är ju välkänd: brottslighet är en protest mot abnormiteterna i samhällssystemet. Punkt och slut. Några andra orsaker godtar de inte.”

Jag valde två stycken ur detta samtal till läslogg 3, eftersom det är nödvändigt att beskriva Razumichins del i det hela; omedvetet häver han ur sig saker som gör Raskolnikov mer nervös och misstänksam – t.ex. just detta stycke där en diskussion om brottslighetens orsaker förs på tal. Att Raskolnikovs paranoida sinne känner sig träffat är inte speciellt förvånande. Porfirij vill avsiktligt göra Raskolnikov nervös - vilket han också lyckas med. Att Razumichin medverkar till detta är däremot inte meningen, men det gör att Raskolnikov känner sig jagad och blir mer fientlig mot omgivningen.

Raskolnikov utvecklar vänskaplig relation till de kvarvarande medlemmarna i familjen Marmeladov, d.v.s. den lungsjuka änkan Katerina Ivanovna Marmeladova, hennes barn Polja, Lida och Kolja, och Semjon Zacharovitjs dotter från ett tidigare äktenskap; Sofja Semjonovna Marmeladova. Sofja har länge varit familjens försörjare, då hon prostituerat sig för familjens skull. Hon är en mycket uppoffrande och god person som berör Raskolnikov på ett speciellt sätt.

Katerina avlider efter ett tag och därmed står Sonja ensam med de tre barnen. En man som heter Arkadij Ivanovitj Svidrigajlov skänker dock så småningom pengar för att barnen ska få bo på ett barnhem och på så sätt löser sig den situationen. Svidrigajlov är godsägare och var tidigare gift med Dunjas före detta, numera avlidna, arbetsgivare, Marfa Sividrigaljov som under sin livstid var en mycket förmögen kvinna. Hennes änkling har ärvt det mesta och är därmed mycket förmögen. Det är ändå rätt svårt att förstå varför denne man plötsligt känner sig manad att skänka pengar till de föräldralösa barnen, han är trots allt en syndig och obotlig kvinnokarl som ständigt var otrogen mot sin fru och som nu festar runt i S:t Petersburg i bästa Sodom och Gomorra-stil. Han har även förälskat sig hjälplöst i Dunja – vilken inte är besvarat och följaktligen avslutade hon sin tjänst i familjens hushåll. Svidrigajlov hoppas nu svagt på att hon ska ge honom en andra chans eftersom han inte lyckats glömma henne.

Raskolnikovs relation med Sonja växer sig stark, utan att han själv riktigt förstår varför. Behovet av att samtala med henne växer och en dag öppnar han sitt hjärta på vid gavel. Brottet avslöjas och likaså motiven. Sonja blir förtvivlad och ber honom ange sig själv. Hon är djupt religiös och tror på botgöring som leder till syndernas förlåtelse. Han lovar henne att göra som hon sagt.

Men, det är fler än Sonjas öron som tar del av Raskolnikovs erkännande. Svidrigajlov har hyrt en lägenhet i samma hus som Sonja och kan på det sättet smyglyssna på det högst intressanta samtal hon och Raskolnikov har. Väggarna är nämligen väldigt lyhörda, Svidrigajlov behöver i princip bara placera sin stol på rätt ställe. Vetskapen om Raskolnikovs brott kan utnyttjas, inser Svidrigajlov. Han söker därför upp Dunja och förklara att antingen gifter hon sig med honom och låter honom rädda Raskolnikov från straffet, eller också beger han sig till polisstationen och anger honom direkt. En mycket dramatisk scen utspelar sig och det hela slutar med att Dunja är mycket nära att skjuta Svidrigajlov. Hon hindrar sig i sista stunden och lyckas slutligen ta sig därifrån. Nästa morgon, när insikten om att han aldrig kan vinna Dunjas kärlek sjunkit in, skjuter Svidrigajlov sig och dör ögonblickligen.

Precis som Raskolnikov lovat Sonja beger han sig till polisstationen. Han märker att hon följer efter honom dit, hack i häl. Tvivlande anger han sig tillslut och Sonja lovar sig själv att följa honom vart han än beger sig och vad straffet än blir. För henne har hans öde redan blivit viktigare än hennes eget, eftersom kärlekens låga väckts i hennes hjärta. Raskolnikov ser bara sin dragning till Sonja som ett behov av någons medlidande, han kan nämligen inte tro sig vara förmögen att älska någon.

I epilogen får man veta att Raskolnikov blir dömd till nio års straffarbete i Sibirien. Utan ett ord följer Sonja med honom dit. Hans välmående blir hennes livsuppgift, trots att han behandlar henne likgiltigt och ibland till och med ohyfsat, hennes kärlek låter henne inte kuvas. Under en period blir Raskolnikov mycket sjuk, hans feberdrömmar kommer tillbaka och det är en av dem jag valt citera i nästa läslogg.

Läslogg 4. Sid. 304, rad 35.

”Under sjukdomen hade han drömt att hela världen var dömd att falla offer för en fruktansvärd, alldeles okänd pest, som hade spritt sig över hela Europa från det inre av Asien. Alla skulle gå under utom ett ytterligt litet antal utvalda. Det hade uppstått ett slags trikiner av ny typ, mikroskopiskt små varelser, som tog sin tillflykt till människokroppen. Men dess varelser var i själva verket andar med hjärna och vilja. De människor, som fått i sig dem, blev omedelbart besatta och galna. Men aldrig, aldrig hade människor betraktat sig som så kloka och så i sanning orubbliga som just dessa pestsmittade. Aldrig tidigare hade betraktat sina domar, sina vetenskapliga slutsatser, sina moraliska övertygelser och sin tro på ett oryggligare sätt. Hela byar, hela städer och folk hade smittats och blivit vansinniga.

Alla gick i ständig oro; de förstod inte varandra, var och en trodde att han ensam besatt sanningen och han led helvetes alla kval när han såg de andra, han slog sig för sitt bröst och grät och vred händerna. De visste inte vem de skulle döma och hur de skulle döma, de kunde inte bli ense om vad som skulle betraktas som ont eller gott. De visste inte vem de skulle anklaga och vem de skulle frikänna. Människorna mördade varandra i meningslöst raseri. De drog samman hela arméer mot varandra, men medan dessa arméer var på marsch började de plötsligt slitas sönder, leden bröts, soldaterna kastade sig över varandra, stack ned och mördade varandra, bet och åt upp varandra. I städerna ringde stormklockan dagen i sträck: man kallade samman alla, men ingen visste varför de kallats samman, och alla var fyllda av ängslan.

Folk övergav de allra vanligaste hantverken, eftersom var och en ville hävda sina idéer och sina lösningar, och de kunde inte komma överens; jordbruket avstannade. På olika håll samlades människor i skaror och enades om något och svor på att aldrig skiljas varefter de ögonblickligen började göra något helt annat än de själva nyss hade föreslagit; de började anklaga varandra, de kom i slagsmål och dödade varandra. Eldsvådor och hungersnöd utbröt. Allt och alla gick under. Pesten tilltog och spred sig allt längre och längre bort. I hela världen kunde bara ett fåtal människor rädda sig: de rena och utvalda, som var predestinerade att grunda en ny människoras och ett nytt liv, att förnya och rena jorden – men ingen hade någonsin sett dess människor, ingen hade någonsin hört dem tala.”

Jag tror att Raskolnikov börjar förstå att han själv varit som en av de pestsmittade människorna. Han kan också se konsekvenserna av storhetsvansinnet och inse hur farligt det är att glömma den enskilda individen och de små sakernas stora värde i livet. Som tur är finns Sonja där för att ständigt påminna honom vilket gör att han så småningom vaknar upp ur sitt likgiltiga och världsfrånvända tillstånd. ”Uppvaknandet” sker nästan som en frälsning när Sonja äntligen lyckas tränga igenom det hårda skalet och få sin kärlek besvarad:

Läslogg 5. Sid. 307, rad 21.

”Han visste inte själv hur det kom sig, men plötsligt var det som om någonting hade gripit tag i honom och kastat honom ned framför hennes fötter. Han grät och omfamnade hennes knän. I första ögonblicket blev hon alldeles förskräckt, och hennes ansikte blev likblekt. Hon sprang upp och såg darrande på honom. Men plötsligt, i ett enda slag, hade hon förstått. Hennes ögon lyste upp av oändlig lycka; hon...