Maj-Gull Axelsson, Pär Lagerkvist & Ulf Lundell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Maj-Gull Axelssons förmåga att skildra andra människors utanförskap bottnar i att hon själv alltid känt sig utanför. Hon är dessutom född på 40-talet, och har haft tillgång till de ”skilda världarna”. Detta anser hon är en otrolig tillgång för en författare. I Aprilhäxan skildras de sk klassresenärernas liv på ett klarsynt sett, vilket gör denna roman mycket läsvärd.

Aprilhäxan är utgiven 1997 av bokförlaget Prisma. Författarinnan Maj-Gull Axelsson är född 1947 i Landskrona, men uppvuxen i Nässjö. Hon arbetar även som journalist. Hon har skrivit flera dokumentära böcker, då framförallt om barn i tredje världen.

Hennes första bok utkom 1986, och den heter ”Våra minsta bröder”. Den beskriver vår tids barnarbete. Hon har även skrivit böcker om barnprostitutionen i Filipinerna och gatubarnen i Latinamerika. 1994 gör hon en mycket uppmärksammad skönlitterär debut, med sin bok”Långt borta från Nifelheim”.

1997 tilldelas hon det skönlitterära August-priset för hennes roman ”Aprilhäxan”. Motiveringen löd:

"En klarsynt attack till försvaret av folkhemmets styvbarn. Lika uppfordrande som underhållande.

Maj-Gull har även tilldelats andra litterära priser, såsom Moa Martinson-priset och Jörgen Erikssons pris.

Boken handlar om Desirée, och hennes systrar. Desirée föddes svårt cp skadad, någongång på slutet av 40-talet. Hon blir bortlämnad, och får tillbringa hela sitt liv på olika institutioner. Hennes mamma tar sig istället an tre fosterbarn, Christina, Margareta och Birgitta, alla med olika öden. (av en händelse, ?, har de samma namn som hagasessorna) Dessa barn tycks inte veta om att Desirée finns.

En dag sänder Desirée dem ett varsitt brev, varpå hon tvingar dem alla att gå tillbaka till sitt förflutna, och minnas all den smärta de känt. Hon följer dem för hon vill veta vem av dem som stal hennes liv. Detta är möjligt, eftersom Desirée besitter en sällsynt förmåga att gå in i någon annans kropp, och ta herraväldet över den. (Titeln, Aprilhäxan, har Maj-Gull lånat in av en 50-talsroman av Ray Bradburg. Hans roman handlar om en tonåring som har förmågan att gå in i andras kroppar och leva genom dem.)

Boken handlar till största del just om att Desirée vill veta sanningen om vem som tog hennes plats hos mamma Ellen, men skildrar även olika människoöden. Vi kanske delvis kan känna igen oss i vissa av dessa beskrivningar. Hämnden finns dock med som en röd tråd genom hela boken, från början till slut.

Budskapet i denna bok, tycker jag att man kan läsa ur citatet: ”Ingen tänkte på att där det är som ljusast, där ruvar också de svartaste skuggorna”. Bakom varje fasad finns sådant vi många gånger inte vet eller förstår. Både på gott och på ont givetvis. Ibland måste ”man veta vad som hände igår, för att förstå det som händer idag”. Att hämnas på oförrätter spelar här en stor roll, men trots att hämndkänslan är stor, är den riktad lite fel, tycker jag. Ofta kan det nog vara så.

Boken ger dessutom en stark och tydlig bild över 50-talets svenska folkhem, samt hur sjukvården fungerade förr, och hur sjuka människor blev behandlade. Bitvis visar den en otäck sida av den ”gamla” sjukvården, och man kan bara vara tacksam över att man inte föddes med något handikapp på den tiden.

Huvudpersonerna i boken är de fyra systrarna, samt mamman och en läkare som är inneboende hos dem under deras uppväxttid. Vi får lära känna alla dessa personligheter ganska bra.

Desirée flyttas runt på olika institutioner, och en kortare tid har hon eget boende, dock är hon alltid beroende av andra. Närmast henne står doktor Hubertsson, samma man som var inneboende hemma hos Desirées mamma, Ellen. Han vet mycket om Ellen och hennes lilla familj, och är dessutom kollega med Christina.

Vi får följa hans samtal med Desirée, och på så sett lär vi känna honom, om än lite ytligt kanske.
Trots sina handikapp är Desirée mycket lärd. Desirée studerar på akademisk nivå, och det blir ett otroligt bra resultat. Hon tar studenten och tidningarna skriver om detta, samt utser henne till ”årets bragdstudent”. Det är enbart hennes kropp som har handikapp, inte hennes själ eller hjärna.

Vartefter tekniken utvecklas, får hon fler möjligheter att kommunicera med de få människor som finns omkring henne. Hon får bl.a. en dator, med ett munstycke som hon kan ”blåsa bokstäver” i. Dessa bildar då ord på en bildskärm, och på så sett kan hon tala med vårdpersonalen. Några besök av andra får hon inte, eftersom hennes mamma aldrig med ett ord, nämnt hennes existens för någon. Man får trots detta en känsla av att även om hennes mor berättat, så hade hon varit förblivit ensam.

Hon drivs av att hämnas på hennes systrar, som hon inte fått växa upp tillsammans med. Med sin förmåga att gå in i andras kroppar och leva genom dem, tar hon sig ut i friheten, och lär känna sina systrar.

Margareta blev som liten lämnad i en källare, och kom som hittebarn till Ellen. Detta har påverkat henne starkt på många olika sett, men kanske mest i sina relationer till män. Hon kan inte stanna upp, och ty sig till någon. Hon är en rotlös människa, med en rastlös själ, som ständigt är på jakt efter den eller det rätta. I tidig ålder inleder hon ett förhållande med en äldre lärare, och även han påverkar hennes sett att se på relationer. All osäkerhet byggs på med åren, i takt med att hon skaffar sig nya dåliga erfarenheter.

Hon arbetar som fysiker på ett institut i Kiruna, och är lite av en tänkare och funderar mycket. Mycket av hennes funderingar, stämmer inte överrens med hennes arbete. Hon leker med tanken att berätta om sina funderingar för sina kollegor, men vet att hon skulle bli betraktad som lite tokig, och avstår. En sak som figurerar ofta i hennes tankar är om Gud är lika med gravitationen.

Margareta har vad jag tror, ett mycket vanligt beteende kanske då speciellt hos kvinnor. Hon försöker och försöker, men når inte riktigt ända fram. Av olika skäl förstår inte männen Margareta, eller så utnyttjar fega män hennes svaghet i jakten på tryggheten, för att tillgodose sina egna behov.

Christina är den ”ordentliga” flickan, kanske en snudd på lite tråkig. Kanske tillhör hon de som springer och skvallrar till mamma, och då blir betraktad som ”duktig”. På så sett ökar klyftan mellan syskonen. Hon är duktig i skolan, och skaffar sig en bra utbildning.
Hon bor hos sin egen mamma en kortare tid, men längtar hela tiden tillbaka till Ellen. Hennes mamma är mycket störd känslomässigt, och behandlar Christina väldigt illa.

Som vuxen lever hon ett ”vanligt” liv, gift och har två barn. Hon arbetar som läkare, vilket även hennes man gör, om än i lite annan form. Hon är en typisk bild av det ”perfekta” livet, utåt sett. Klädd i fina kläder och smycken ärvda av svärmodern visar hon upp en fin yta. Hon har barnen, mannen, huset bilen och ekonomin att skaffa sig vad hon önskar. Materiellt. Själv får jag känslan att hon lever i ett ganska trist äktenskap, med en grå och färglös vardag. Innerst inne verkar hon vara ganska osäker, och som jag tolkar det försöker hon att bearbeta
sitt förflutna genom att köpa ett särskilt hus. Där försöker hon att återskapa den atmosfär hon kände sig trygg i. Hos Tant Ellen.

Den fjärde systern heter Birgitta. Hon har som levt hela sitt liv på en stor lögn. Som liten tillbringade hon mycket tid hos sin mormor och morfar, som
bodde vid tågbanan. Där blev hon ganska strängt hållen. Ibland kom hennes mamma och hälsade på, och lockade med löften om att Birgitta en dag skulle få bo hemma hos henne. Hela tiden byggde löftena på om mammas älskare lämnade sin fru, och tog hand om dem istället. I detta fall, blev både Birgitta och hennes mamma lurade.

Till slut får Birgitta äntligen flytta till sin mamma, och hennes man. Idyllen spricker, eftersom både mamman och mannen är missbrukare och inte det minsta intresserade av Birgitta som människa. Än mindre intresserade av att låta henne vara just det barn hon faktiskt är. Vanligt vad gäller missbrukare är att de endast utnyttjar de som står nära. Detta sker även med Birgitta, och boken skildrar det mycket bra. Bitvis känns det väldigt obehagligt att läsa om den ensamma flickan, hon som folk kommer att sky senare i livet. Hon gör som barn brukar, hon dyrkar sin mamma och gör allt för henne. Det är dom mot världen, även det ett typiskt beteende för den sjuka missbrukarfamiljen.

Till slut blir Birgitta omhändertagen, och får flytta hem till Ellen. Tyvärr är detta redan försent, Birgitta är redan fast i sitt beteende som medhjälpare till sin mamma. Hon finner sig inte riktigt efter Ellens regler, utan går sin egen väg. Hon revolterar mot det mesta, och är lite ”tvärt emot”. Hon fortsätter inte sina studier, utan skaffar sig ett arbete.

Birgitta blir senare Motalas svar på Marilyn Monroe, hon är en raggarbrud med ett ”billigt” leverne. Hon blir tillsammans med Doggen, som är ledare över gänget. För en kort stund leker livet. Hon känner sig lycklig i sällskap med gänget, och tror sig ha funnit sin plats i livet. Men var finns den lycka som varar? Efter en viss händelse som skulle ha blivit något av en triumf, vänder gänget sin ledare ryggen. Liksom hans flickvän.

Birgittas liv tar en annan vändning, och ingen i hennes omgivning tar tag i henne och visar den rätta vägen. Hon lever som många andra missbrukarbarn på en livslögn, så stark att den blir verklig. Ingen verkar upptäcka det förrän det är försent, (om ens då) Birgitta har blivit en människa som ingen vill veta av. Hennes liv är kantat olycka.

Hon får en son, som jag tror, återkommer i slutet av boken, om än i en lite annan skepnad.
Till slut har vi då Ellen, alla barnens mor. Hon är en arbetaränka från 50-talet. Hon var gift med en man, som avled i cancer, i samma stund som hon föder deras efterlängtade barn. Barnet visar sig vara gravt handikappad, förlamad, och spastisk. Hon blir då bortlämnad, så som det var på den tiden. Man trodde fortfarande att en så missbildad kropp, kunde inte vara annat än förstörd på insidan också.

Hemma i Ellens villa är det förvisso vissa regler som gäller, men det verkar vara närmast ”perfekt”, paradiset. Den vackra trädgården med fruktträden och jorden att gräva i. Ellens goda mat, och det stillsamma knypplande som Ellen tjänar lite extra pengar på.

Christina och Margareta är väldigt fästa vid Ellen, och tycker att hon är allt en mamma ska vara. Med andra ord, allt deras egna mammor inte var. Däremot skiljer sig Birgitta från denna ”dyrkan”. Är det enbart för att hon påverkats så starkt av sin mamma, eller vet hon någonting om Ellen som de andra inte gör?

Ellen lyckas att vara både den elaka och goda modern i samma person, och till skillnad av man skulle kunna tro, beskrivs detta väldigt bra.

Händelserna i boken utspelas endast under ett par dagar, men den är full av tillbakablickar. Vi får följa syster för syster, bit för bit, fram till vuxen ålder. Mycket berättas av Desirée själv. Även när vi får bekanta oss med hennes systrar, är hon med och berättar ibland. Stundvis finns författaren med, som en tredje röst.

Desirée och författaren berättar för det mesta som om dom vet vad de andra känner och tycker, och ibland beskriver de andra själva. Det är en blandad text, och detta gör den på något sett mera levande att läsa.

Språket är lättläst, och uppbyggt med relativt enkla meningar. Det mesta beskrivs väldigt ingående, och ibland med hjälp av bildspråk. Beskrivningarna är välformulerade, och man kan nästan ”se”, vad författaren vill säga. Det samma gäller beskrivningarna av människorna. Vi får veta många detaljer, om vad de tänker och känner, samt hur miljön omkring dem ser ut. Genom att växla mellan nutid och tillbakablickar kan vi även läsa mycket mellan raderna. Vi får följa med alla personerna på olika händelser i deras liv, och på så sett får man en förklaring på varför de handlar som de gör, i de olika situationerna som uppstår.

Personligen tycker jag att samtliga personers levnadsöden är mycket intressanta ur den synvinkeln att en människa kan formas till att bete sig på ett visst sett, beroende på vad hon har upplevt.

Boken berättar dessutom mycket om hur Sverige har varit (är?), och då kanske framförallt inom vården. En nyttig historia, speciellt för oss som inte ”var med” på den tiden. Ur en annan vinkel, som jag vill återkomma och tjata om, är att den säger massor till oss, om människor i alla tider, mellan raderna.

Jag kan varmt rekommendera denna bok, den är mycket läsvärd!

Slutkommentarer om vad vi ”tycker och tänker” efter att vi
har läst om dessa två författare.

Nu har vi båda läst lite av Lagerkvist och Lundell. Vi tänkte försöka att sam-manfatta lite av våra tankar och funderingar runt dessa herrar och deras verk.

Lagerkvist var en herre som snabbt fångade vårt intresse. Varför kan dock va-ra lite svårt att förklara. Många gånger vet man kanske inte riktigt själv varför. Är det hans tragiska livsöde? Är det att han liknar de ”gamla” som vi läste om tidigare, dvs Schopenhauer, Kirkegaard och Nietzsche. Deras sätt att se på livet, deras sk livsåskådning. Allt det mörka och dystra har trots allt en tydlig drag-ningskraft på oss. (säkert på många fler) Finns det en parallell mellan att männi-skor dras och lockas till det onda och farliga, att det är mera ”spännande”?
Har vi en inbyggd lockelse för det vi helst vill undvika i dagligt liv?

Så här kan vi nog sitta och svamla och filosofera i all evighet, men du blir nog inte klokare för det. Vi svamlar tillräckligt i vårt sk bygge, ”Ångesten”. Då har vi verkligen varit djupa... Du skulle bara veta vad ”de där hemma” tycker när de frågar var vi gör, varpå vi svarar:
- Vi bygger en Ångest.
Från det ena till det andra, så har detta arbete har lett till att våra bibliotek bli-vit större i form av flera av Lagerkvists verk. För tillfället läser vi Barabbas samt en biografi om Lagerkvist.
Och vi som trodde att gamla författare var mossiga och ointressanta gubbar!!

Jag (Malin) har haft Lundell bland mina favoriter länge, medan Christina kanske inte tyckt att han var den allra bästa förut. Dock var det inget som var omöjligt när vi valde att ta en författare från idag.

Efter att vi läst en del, främst dikter, tycker vi att Lagerkvist och Lundell har mycket gemensamt. Vad vi menar, är deras mörka sätt att se på livet. Lagerkvist levde att olyckligt liv, med korta stunder av glädje, och funderade mycket över livet och dess mening. Vad vi förstår, gör Lundell det samma. Hur hans liv kommer att gestalta sig framöver, det kan ingen veta idag. Det blir ett skolarbete för framtidens barn, att redogöra för.

Andra tankar vi har haft, är hur Lagerkvists andra fru var som person. De var trots allt gifta i nästan 50 år. Det har varit svårt att hitta något om henne, vilket är lite synd. Desto mer vi läst om Lagerkvist och hans liv, desto mer väcks vårt intresse. En vetgirighetens ådra har vaknat.

När Christina läste Tid för kärlek, hittade hon en dikt som påminner mycket om Lagerkvist tycker vi. Kanske lite väl ytligt, men med Lagerkvists Ångest i färskt minne, kan man se detta. Eller hur?

Händerna på axlarna

Jag har träffat några stycken
Som bara kommer där på gatan
Med mycket blida ansiktsuttryck
Ställer ej framför en så att man stelnar till
Och undrar va fan nu
Och så får man det där leendet
Och dom där händerna på axlarna
Och så säger dom
Att dom läst en och lyssnat på en
Och nu vill dom bara säga en sak
Och det är
Att dom vet
Vad som saknas
Och det är Jesus
Kom till Jesus och ditt liv ska uppfyllas
Av glädje och frälsning
Och din längtan ska bli besvarad
Och kanske är det så
Men jag har aldrig känt att jag behövt det
Eller ens kunnat
Men nu i september
När jag faller allt djupare ner
I höstens hål
Så kanske jag ändå tar fram konfirmationsbibeln
Och går ner till
Prästgårn vid sjön

Det är mycket som påminner dem om varandra. Ständigt återkommer deras ång-est, det mörka och dystra. Det har skrivits åtskilliga rader om livet och döden, om tron på någon högre makt. Gemensamt är även deras tvivel på sin tro, som återkommer flera gånger. Kanske det inte alltid är skrivet i klartext, men det finns där som en röd tråd. Det finns att läsa mellan raderna, det oskrivna. Ibland kommer frågan upp, om att det inte finns något att tro på. Det känns lite som att åka ”berg och dalbana”, och kanske var, och är, deras egna liv precis så.
En stor skillnad är förstås att Lundell ofta skapar i sin alkoholism. Till det får man inte glömma att en alkoholists ångest är förstärkt flera gånger om. Det går inte att dränka ångesten, bara bedöva och skjuta den framför sig genom berus-ning. Med facit i hand, vet Lundell att ångesten kommer ännu starkare dagen efter. Vi tror nog att denna man har mycket att berätta om livets mörka stunder,

och att han har upplevt mer än många andra. Detta genom att han valt att leva som han gjort. Idag står han för allt, så vitt det går att läsa sig till, han har gjort. Kanske kommer nästa diktsamling att innehålla den ångest verkligheten ger ho-nom, sedan han valt att leva ett nyktert liv.

Lundell skriver oftast ur sitt eget liv, mycket självutlämnande. Vi tycker inte att alkoholism är något positivt i någon form, inte ens som drivkraft i författandet, men det är otroligt starkt av Lundell att skriva så ”naket”. Det är inte många människor som skulle vilja ”hänga ut sitt liv” så totalt, tror vi. Alla misslyckan-de och alla svek.

Att det gått som det gjort med Lundell, att han sökte sig till spriten, är beklag-ligt. Men ofta är det olyckliga människor, som är ständiga sökare som hamnar där. Som vi redan nämnt i texten, vem kan svara på hur Lagerkvists liv hade tett sig om han levat idag? Kanske han också sökt sig till spriten? Denna fråga får vi lämna obesvarad, men det är dock en tanke.
Ulf Lundell är den levande legenden som har varit nere för räkning ett antal gånger. Han har alltid rest sig trots att många räknat ut honom. Han är en fighter som stärks trots alla nederlag. Han är kvinnojägaren, familjesvikaren, drinkaren, den religiöse, den nyktre, den ärlige och kanske framförallt den mest trovärdiga artisten som lever i Sverige idag. När han talar genom sina texter delar han med sig av sin levnadsvisdom och sin styrka. Han är ensamvargen som springer bredvid och ser på dårarna som härjar på vår jord.

Lundells sätt att skriva är ”enkelt”, och han använder sig av ett mycket enkelt språk. Rent av ett vardagligt talspråk, skulle vi vilja kalla det. Ibland blir svor-domarna lite väl markanta, men det är nog just det han vill. Det är som om han vill betona det jävliga, t.ex. Bitvis skriver han så otroligt vackert däremot. Blandningen är fullständig, total, och det är svårt att sätta en ”stämpel” på ho-nom.

Lagerkvist skriver också med en enkel svenska, men inte alltid lika tydligt. Ofta får läsaren själv försöka sig på en tolkning. Detta t...