Flickböcker - dåliga böcker?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De sämsta böckerna är de som trycks i massupplagor och har en enhetlig layout, t ex Wahlströms röda ryggar eller Harlequin-böckerna. Är det sant? Vem bestämmer vad som är bra och dålig litteratur?

Om man ser till vad som brukar kallas ”skräplitteratur” så utgörs det till stor del av så kallade ”flickböcker”. Böcker skrivna om flickor, för flickor. Detta är också en av de genrer som säljer allra bäst och är relativt billig att producera. Flickor i bokslukaråldern är en köpkraftig målgrupp, något som inte undgått förlag som t ex Wahlströms, vilka pumpar ut Kitty-böcker och böcker i serien Tvillingarna på Sweet Valley High med en hastighet som skulle få vilken 100-meterslöpare som helst att blekna.

Jag har på senare tid insett att många av de böcker som jag älskade för några år sedan är att anse som rena skräpet. Men jag tyckte ju att de var bra! Är inte min åsikt lika så god som en kritikers? Alla de generationer flickor som älskat ”Anne på Grönkulla” och ”Unga Kvinnor”, är de bara att anse som mindre värdiga att bedöma litteratur? Självaste Mark Twain sade ungefär så här: Anne på Grönkulla är den älskligaste gestalten inom litteraturen som någonsin skapats. Han hade alltså läst en flickbok, något man borde anse som under hans värdighet.

Mycket av flickböckernas dåliga rykte kan bero på den låga kvalitet som ju måste följa när nya böcker skall produceras på löpande band för en törstande kvinnlig läsekrets. Jag kan erkänna att vissa Tvilling-böcker inte alltid har den höga litterära nivå man skulle önska. Men det är berömvärt att Jessica och Elisabeth Wakefield har så intressanta liv att det kan skrivas mer än 100 böcker om dem då de ännu bara är i 12-årsåldern.

Under mitten av 1900-talet så var den svenska produktionen av flickböcker oerhört hög. Böckerna hette Stella möter en ny värld eller Fröken Sprakfåle och kärleken och förseddes ofta med en etikett där det stod ”om flickor, för flickor”. Dessa böcker anses idag gammalmodiga och anklagas för att ha försökt uppmana flickor till underkastelse och lydnad. Konstigt nog handlar en stor del av dessa böcker främst om hur den kvinnliga huvudpersonen utbildar sig, rymmer hemifrån, skaffar ett jobb, kör bil eller på annat sätt gör uppror mot samhällets konventioner.

Misstaget som många gör är att lita blint på litteraturkritikers ofta hätska uttalanden om flickböckernas moral och banala handling. Men vad utmärker de mest aktade litteraturkritikerna, jo, erfarenhet, mognad och manlighet. De flesta är alltså män som sedan länge passerat tonåren, det skulle ju inte se bra ut om någon av dem faktiskt skulle uppskatta en god flickbok då och då!

Visst kan man betrakta flickboken som skriven i ett rent underhållningssyfte; en kioskroman. Men vem har sagt att en flickbok inte kan ha en djupare mening och inspirera läsaren lika mycket som en No...