Syftet med denna uppsats har varit att studera vad som skiljde de tre
norrbottniska tidningarna Norrbottens-Kuriren (NK), Norrländska
Socialdemokraten (NSD) och Norrskensflamman (Flamman) åt i rapporteringen
gällande den så kallade Enbomprocessen under år 1952, och hur de olika
tidningarnas politiska inriktning påverkade rapporteringen.
Uppsatsen har avgränsats till dessa tre tidningar hemmahörande i Norrbotten
då Norrbottens län var hemvist till den spionanklagade Fritiof Enbom och
hans medanklagade. Även Norrbottens geografiska läge är intressant.
Närheten till Finland, som i allra högsta grad var offer för Sovjetunionens
expansion under det Kalla kriget, reflekteras i den dåtida politiska
situationen i Norrbotten då detta län var det överlägset kommunisttätaste i
Sverige. Fokus i tidshänseende ligger på februari 1952 då Fritiof Enbom
greps och augusti månad samma år, då domarna i målet förkunnades.
Metoden som tillämpats vid undersökningarna av de tre tidningarna är en så
kallad kvalitativ komparativ metod, vilket innebär att uppsatsförfattaren
har studerat litteraturkällor och granskat tidningsartiklar för att kunna
jämföra dessa artiklar mot varandra.
Uppsatsens teoretiska grund bygger på Colin Sparks teori om att fri
konkurrens på pressmarknaden leder till att tidningarna utvecklar en
tydligt definierad politisk inriktning och klasstillhörighet och att
rapporteringen därigenom oundvikligen färgas. Förhållningssättet till
kommunismen som ideologi baseras på Stephen Whites beskrivningar och
tolkningar av nämnda politiska synsätt. På grund av det prekära läget med
Sovjetunionens expansion, och de godtyckliga avrättningar av politiker som
denna medförde betraktades spionverksamhet med största allvar och extremt
hårda straff tilldömdes de som gjort sig skyldiga till detta fasansfulla
brott.
För en sentida betraktare förefaller det troligt att Fritiof Enboms
spionage inte existerat och att han helt enkelt var en uppmärksamhetssökande
mytoman och dagdrömmare vars berättelser passade väl in i det
socialdemokratiska partiets uttalade krig mot kommunismen. Domarna mot
Fritiof Enbom och hans medanklagade verkställdes utan egentlig bevisning,
utan sinnesundersökning av en uppenbar mytoman och anses idag av många vara
justitemord. Trots detta står de domar som förkunnades den 31:a juli 1952
fast, trots flertalet resningsansökningar. Rättegången blev ett
skrämselskott för landets kommunister och starten för ett svenskt samhälle
med hårdare övervakning. Sverige drogs på grund av rättegången in i det
Kalla kriget, "på riktigt".
När Fritiof Enbom anhölls för spioneri den 11:e februari 1952 gav detta
stora rubriker lördagen efter i både i moderata NK och socialdemokratiska
NSD. Enboms spioneri beskrevs som mycket farligt av båda tidningar, och
försäkringar om att han sålt uppgifter av betydande slag förekom.
Kommunistiska Flamman dröjde med rapporteringen då redaktionen befann sig i
ett känsligt läge eftersom Enbom inte bara var kommunist utan också före
detta medarbetare vid tidningen. Rapporteringen rörande Fritiof Enbom i NK
i februari månad präglades av angrepp mot det kommunistiska partiet och
understrykande av hur farligt Enboms spionage varit. NSD föjde samma linje
som NK, om än inte med samma aggressiva ton, fastän den socialdemokratiske
ledaren, tillika landets statsminister, Tage Erlander år 1948 förklarat krig
mot kommunisterna efter händelserna i Prag samma år. Utrymme tillägnades
även diverse spekulationer i NSD som inte förekom i några av de andra
undersökna artiklarna. Flamman ägnade sig i februari månad i stor
utsträckning åt att hitta sin profilering i rapporteringen. När man hittat
den svor man sig fri från samröre med Enbom och påpekade att inget parti
kan göras ansvarigt för att det utsätts för brottsliga element och även
vissa konpiratioriska teorier lades fram.
I augusti 1952 hade domarna i målet fallit och NK ansågs sig nu ha
tillräckligt på fötterna för att angripa det kommunistiska partiet fullt ut
med ord såsom "spionparti" och "moskvakreatur". I NSD förekom direkta
angrepp på det kommunistiska partiets ordförande och enligt Thomas
Malm även krav på att kommunister skulle avlägsnas från betydelsefulla
poster. Båda dessa tidningar använder spionrättegången som partipolitiskt
vapen och menar att kommunistpartiet nu blivit avslöjat för vad det
egentligen är. Även om Enboms berättselser i rättssalen ibland framstått
som otroliga och emotsägande sätter NK och NSD sin fulla tilltro till det
svenska rättssystemet. Flamman, å andra sidan, betraktar rättegången som en
provokation mot det kommunistiska ...
