Dokumentärfilmens villkor och form har förändrats under åren. I det ökande bildflödet från TV och andra media har publiken vant sig att se dokumentära uttryck med allt från övervakningskameror och amatörfilm till elaborerade rekonstruktioner med skådespelare. Möjligheten att datormanipulera bilder gör att relevant källkritik blir allt svårare och den centrala frågan om en viss dokumentär har något alls att berätta om verkligheten kan bli obesvarad. Gränsen mellan dokumentär och fiktion är oklar.Inför en dokumentär som använder material från många olika källor kan man fråga sig vilken av alla dess upphovsmän som svarar för den samlade, subjektiva sanning som filmen vill visa. Det är lätt att känna sig tveksam inför en dokumentärfilm, vilken per definition ju utger sig för att säga åtminstone något om verkligheten, när informationen som ges förefaller ofullständig eller fabricerad. Därför lånade jag rubriken till denna uppsats från ett arbete av Brian Winston (2000) som travesterat ett känt citat som tillskrivs både Disraeli och Mark Twain: ”Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.” Och om det går att ljuga med statistik som bygger på siffror, hur lätt kan det inte vara att ljuga med en sammanställning av bilder, ljud och ord? Skillnaden mellan fakta och fiktion är ytterst osäker även om en gränsdragning ju görs i och med dessa båda etiketter.Under de senaste årtiondena kan man notera ett ökat intresse för att öppet exponera mänskliga beteenden och relationer i västerländska massmedia. Samma beredvillighet att öppna sig framför kameran finner man idag såväl i konventionella personporträtterande dokumentärer som i självbiografiska s.k. videodagböcker.Denna ”bekännelsetrend” har utvecklats inom västerländsk dokumentärfilm och TV. Trenden har till stor del varit avhängig av utvecklingen mot bärbar digital produktionsteknik som också blivit allt mer lättskött och billig, överkomlig för amatörer. Familjefilmarna hade redan skapat och spritt egna konventioner för att skildra sin motivkrets när televisionen i femtiotalets USA tog vara på dessa för att skapa nya TV-underhållningsformat med ”familjen” som motiv. Idag är det klart att hela bildspråket från TV:n i vardagsrummet präglar medvetandet hos var och en som fattar en videokamera. Naturligtvis har även den nämnda bekännelsetrenden börjat avspeglas i amatörfilmares verk. Hans/hennes tekniska resurser närmar sig yrkesfilmarens, motivkretsen består men publiken har vidgats.Jag har i denna uppsats...
