Filmanakys - Pelle Erövraren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pelle erövraren är en film av Billie August som tydligt skildrar levnadsförhållandena under sent 1800-tal. Genom filmens gång får vi följa Lasse Karlsson och hans son Pelle som beger sig från Sverige för att finna ett bättre liv i Danmark, utan svält och fattigdom. De hamnar slutligen på Stengården i Bornholm. Där får de bo i ett stall och jobba hårt för sin lön. Att komma till Stengården var som att börja om från noll. Det enda de hade med sig var ett smutsigt ombyte kläder och några få minnen hemifrån.
Gården låg ett stenkast från havet. Runt omkring uppenbarade sig stora fält, åkrar och öppna ängar. Det var en vacker natur och vore ett paradis att få växa upp där som barn om man haft friheten att springa omkring och få upptäcka Bornholm på egen hand. Men till en början tvingas Pelle hjälpa till på gården med dess sysslor, fast det dröjde inte länge förrän Pelle fick börja skolan. Där fick han träffa traktens barn och hoppades på att finna en vän.
Pelle lärde sig snabbt det danska språket, så skolundervisningen hade han inga problem med. Inte heller konsten att lära sig läsa och skriva. Eftersom fadern var helt okunnig i ämnet fick Pelle kämpa på egen hand. Lasse var kunde varken historia eller religion så i själva verket fick Pelle föra sina kunskaper vidare till honom. Lasse beundrade Pelle för hans förmåga.

Pelle hade mycket god kontakt med Lasse. Faktum är att Pelle kallar honom Lassefar, vilket tyder på en djupare kontakt än bara far och son. Lassefar var mer som en nära vän till Pelle och att de hade varandra betydde mycket. Det ser man genom deras närhet, ärlighet och förtroende de hade till varandra.
Lassefar var sedan tre år tillbaka änkeman vilket betydde att han fått uppfostra Pelle på egen hand. Man ser hur osäker han var för att inte kunna ge Pelle en bra och lycklig barndom.

Lassefar är innerst inne en svag personlighet och är inte den som vågar säga ifrån. Han väljer istället att rädda sitt eget skin än att kämpa för sina rättigheter. Motsatsen till Lassefar var svensken Erik som också arbetade på Stengården. Han råkade alltid i trubbel med godsägaren och gjorde lite som han själv ville.
Lassefar beundrade Eriks mod när han satte sig upp mot de ”högre” makterna. Men själv lyfte han inte ett finger för att hjälpa till. Han var rädd för att förlora sitt arbete och därmed vad han kämpat för. Det skulle också ha inneburit slutet för honom och Pelle eftersom de då varken skulle haft mat eller tak över huvudet. Det är flera sekvenser i filmen man ser exempel på detta. T ex den gången Erik blev så arg att han bestämt sig för att ta livet av godsägaren. De flesta av gårdens arbetare infann sig i ett släptåg efter honom, men Lassefar, han stannade kvar i stallet, enbart för att få bevittna det hela.
Att kalla Lassefar för fegis och svikare är väl egentligen fel ord. Man kanske borde säga att han är smart som inte la sig i de dumheter som bara skulle lett till orolighet. Men svikare, det kan man kalla honom i de skeden han bröt löften till Pelle. Jag kommer att tänka på en scen i filmen som visade detta tydligt. Det var när Pelle blivit utsatt för ett skämt som han tog väldigt illa vid sig av. Lassefar lovade att ge vederbörande vad han förtjänade, men när det väl kom till kritan vågade han inte säga ifrån och bad istället om förlåtelse. Det var inte enda gången något liknande hände och allt detta gjorde Pelle besviken. När Lassefar innledde ett förhållande med Madam Olsen lovar han bättring. Det hela slutade i en stor flopp när hennes man återvände från sjön. Och inte nog med det blåste ännu ett löfte ut med vinden efter att drängen Erik drabbts av en hjärnskada. De som skulle farit till Amerika och upptäcka världen. Hela Pelles liv tycks ha följt samma mönster och ingen verkar hålla sina löften. Men trots allt älskade han sin fader otroligt mycket.
För att uttrycka sina känslor tog Pelle slutligen till våld. En gång slogs han med prästens son efter att ha blivit provocerad. Den egentliga andledningen till slagsmålet var kärleken till Lassefar. Prästpojken hade mycket ont att säga i ämnet och då fick det vara nog.

Pelle har djupa hål inom sig som satt spår i hans tillvaro. Han har fått bära på mycket sedan modern dog. Under tiden han bodde på Stengården fick han bevittna händelser som dödsfall och tragiska olyckor. Något sådant borde inget barn behöva uppleva.

Pelle ville inget hellre än att bekanta sig med andra pojkar i samma ålder. De enda vännerna han hade var Lassefar och några arbetare på gården. Till en början går det bra efter att han träffade dansken Rud. Man märkte att Pelle var rädd om den vänskapen och blev ledsen när Rud efter ett tag gav sig iväg. De andra pojkarna i skolan var dessvärre elaka mot Pelle. Trots detta ville han så gärna bli vän med dem. Ett tydligt exempel på att han gjorde vad som hälst för att bevisa att han inte var någon mes såg man vid ett tillfälle i filmen då han hoppade i det iskalla vattnet. De andra pojkarna hade provocerat honom, men att skulle göra det trodde de inte. För en stund blev de tysta men det hindrade dem inte för att dan därpå fortsätta att reta Pelle. Förmodligen var de avundsjuka eftersom Pelle var en duktigt elev och lärde sig snabbare i skolan.

Lassefar blev till skillnad från Pelle bara svagare med åren. Livet på gården blev inte som han tänkt sig och kärleken till Madam Olsen resulterade i krossat hjärta. Livsgnistan avtog mer och mer.
Pelle var däremot ung, stark och frisk, trots allt han behövt gå igenom. Han hade hela livet framför sig. Jag tyckte mig därför se att förhållandet mellan Pelle och Lassefar blev svagare och de band som tidigare vart så hårt knutna började lossa. Slutligen vågade Pelle släppa taget och begav sig ensam ut i stora värden.

Filmen var bra att skriva analys till eftersom det fanns mycket att reflektera över under filmens dryga två timmar. T ex. klasskillnaden mellan arbetarna på gården och godsägaren och hans familj. Man kan fråga sig vem som egentligen hade det bäst. Arbetarna fick slita hårt, men verkade å andra sidan ha väldigt roligt tillsammans. Man såg när de dansade, spelade, drackr vin och skrattade ute på fälten medan det rika folket bara verkade ha i uppgift att kontrollera arbetarnas lycka utan att ha något särskilt lyckligt liv själva. Kanske var det rikedomen som formade deras liv till missöden?
Personligen föredrar jag filmer med mer direkta händelser och tyckte därför filmen var aningen långsökt och tråkig. Det hände för lite. Jag skulle gärna sett att något drastiskt hände som man bl...