Kräftskivan har en alldeles särskild plats i den svenska folksjälen, trots
att den egentligen är en relativt modern tradition. 1878 införde staten
regleringar i form av så kallad fredningstid, för att begränsa fisket. I
och
med fredningstiden, då kräftan endast fick fångas under vissa tillåtna
perioder, kom förtärandet av kräftan att omges av de traditioner och
festligheter som lever kvar än idag. Det skulle firas när kräftan blev
lovlig och trots att staten sedan 1994 upplöst regleringen och
fredningstiden fortsätter vi att fira kräftpremiären i augusti.
Våra inhemska bestånd av flod- och signalkräftor utgör så kallade
allmänningsresurser och dessa finns i skiftande former i alla samhällen
världen över. Alla dessa resurser måste förvaltas och regleras genom
hållbara och flexibla institutioner om överutnyttjande skall kunna
undvikas.
Hur institutionerna sedan skall utformas för att tillåta ett regelbundet
uttag ur resursen, samtidigt som de begränsar användarna i tillräcklig
utsträckning för att underhålla och bevara resursen, är föremål för
samhällsvetenskaplig forskning över hela världen. Generellt kan man
emellertid se, och det finns åtskilliga exempel som stödjer detta, att ju
mer involverade brukarna är i beslutsprocessen desto större är utsikten för
en hållbar förvaltning.
Kräftfisket i Råneälven är ett exempel på en allmänningsresurs där allting
fungerar väldigt bra. Regleringen runt kräftfisket har under cirka fyrtio
år
av nyttjande kommit att förändras från central lagstiftning till dagens
självförvaltning. Den fiskeriförordning som trädde i kraft den 1 januari
1994 upphävde den tidigare centrala regleringen, idag fattar
fiskerättsägarna själva lokala beslut angående fisket. Förvaltningen följer
de designprinciper som visat sig vara så framgångsrika i andra situationer.
Uppsatsens syfte är att undersöka vad upplösningen av den centrala
lagstiftningen betytt för förvaltningen av flodkräftan i Råneälv. Vad har
förändringen från ett centralt byråkratiskt system till självförvaltning
inneburit i praktiken? Genererar den nya regleringen ett större engagemang
och mer nöjda brukare på lokal nivå? Har det sociala kapitalet ökat samt
införlivas den lokala kunskapen om resursens dynamik på det sätt som
teorierna förutsäger?
Frågeställningarna är:
· Vad har förändringen från ett centralt byråkratiskt system till
självförvaltning inneburit för förvaltningen av allmänningsresursen i
praktiken:
-Har förvaltningen blivit mer adaptiv?
-Har självförvaltningen lett till ökat engagemang hos fiskerättsägarna?
-Fångas den lokala kunskapen om resursens dynamik upp på ett bättre sätt än
tidigare?
-Har det sociala kapitalet kring resursen ökat?
-Är förvaltningen hållbar?
-Är brukarna mer tillfredställda idag?
Festen och traditionen har genom fiskepremiären skapat unika
förutsättningar för produktion av socialt kapital. Även självförvaltning av
en resurs som brukas av personer som känner varandra skapar socialt kapital.
Vidare brottas inte kräftfisket med många av de faktorer som lätt kan leda
till allmänningarnas tragedi. Kräftan är en stationär resurs som är relativt
lätt att skatta och innehar en hög resiliens om kräftpesten undantages. Det
finns inga egentliga ekonomiska incitament som kan innebära problem eftersom
nästintill ingen användare säljer kräftorna de fångar. Det traditionella
fisket skapar fler tillfredsställelse-variabler för brukarna eftersom det
inte bara är antalet fångade kräftor som avgör om fisket varit bra.
Det finns en bred kunskap om kräftan och resursens lokala ekologiska
förhållanden hos både förvaltare och brukare. Användarna förstår varför
reglerna ser ut som de gör och därför är regelefterlevnaden stor.
Kräftan är tämligen passiv under större delen av året, och i synnerhet
efter att den ömsat skal då den drar sig tillbaka till sitt gömsle. Den
kommer fram först när skalet hårdnat, vilket kan ta upp till ett par veckor.
Den gamla centralt fastställda fisketiden gav till följd att man många år,
på grund av externa effekter som klimat- och väderförhållanden, fiskade när
kräftorna fortfarande låg gömda i sina hålor med mjuka skal. Dessa år blev
fångsterna dåliga och många fiskare uppfattade detta som varningssignaler
för att uttaget blivit för stort. Åtskilliga deltagare pratade om att man
bara borde tillåta fiske vartannat år eller genomföra ett par år av förbud
för att låta resursen växa till sig.
Självförvaltningen har inneburit att större hänsyn tas till de lokala
ekologiska förhållanden som råder och ändras varje år. Vattenstånd och
temperaturer påverkar kräftan. Fångste...
