Den svenska välfärden förknippas ofta med en väl utbyggd trygghetsapparat
för landets medborgare. Dock har välfärdssystemet allt mer kommit att
kritiseras och kritiken baseras bland annat på att det stöd och den
trygghet som systemet förväntas tillhandahålla, inte är tillräckligt.
Företrädare från frivilligorganisationer, bland annat generalsekreteraren
från Riksförbundet barnens rätt i samhället, Göran Harnesk, anser att
välfärden är under nedmontering och att ansvaret för sociala insatser inom
utsatta grupper, till exempel våldsutsatta kvinnor och barn i behov av
stöd, istället läggs på frivilliga organisationer.
Den svenska regeringen är en socialdemokratisk minoritetsregering och i det
socialdemokratiska partiprogrammet definieras dess människosyn: "Människan
är en social varelse, och som samhällsvarelser är vi alla beroende av
varandra./../Frihet, jämlikhet och solidaritet är värdeord som ytterst
handlar om den enskilda människans liv. Men möjligheterna till frihet,
jämlikhet och solidaritet skapas i stor utsträckning av villkoren i det
omgivande samhället. En politik för frihet, jämlikhet och solidaritet
handlar därför om att skapa strukturer i samhälle och arbetsliv som gör det
möjligt för alla samhällets invånare att leva fria, jämlika och
solidariska." Denna definition överensstämmer väl med den kommunitära
teorin som baseras på en tanke om det gemensamma bästa och där staten,
genom den förda politiken, är en viktig aktör som en samlande kraft för
dess medborgare. Med tanke på den kritik som framförts mot regeringens
förda politik i förhållande till de politiska intentionerna utgör den
kommunitära teorin ett intressant analysverktyg. Den socialdemokratiska
politiken gällande utsatta barn och kvinnor kan antas kännetecknas av
kommunitarianism ? som betonar det gemensamma bästa. Den kritik som
regeringen fått grundar sig bland annat i att ansvaret för delar av
välfärden, dit stödet för utsatta kvinnor och barn torde räknas, istället
ligger på frivilligorganisationernas ansvar.
Uppsatsens syfte är att undersöka och analysera förhållandet mellan den
svenska staten, representerad av regeringen, dess medborgare och
frivilligorganisationerna med utgångspunkt i den kritik som framförts mot
den förda politiken rörande välfärden för utsatta kvinnor och barn.
Uppsatsen inleds med den kommunitära teorin och den svenska regeringens
politik, för att därefter behandla frivillighetens kännetecken, det sociala
kapitalet, staten och frivilligorganisationerna. De ideella
organisationerna representeras av Barnens rätt i samhället (BRIS) och
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS). Detta
för att besvara följande frågeställningar:
? Överensstämmer regeringens kommunitära värderingar med den politik de
driver inom området utsatta kvinnor och barn?
? Finns det belägg för påståendet att ansvaret för delar av
välfärdspolitiken, i detta fall rörande utsatta kvinnor och barn, ligger på
frivilligorganisationerna istället för staten? Om så är fallet: vilka
tendenser finns för det svenska sociala kapitalet - kan förändringar i
detta ha ett samband med frivilligorganisationernas eventuella ansvar?
Enligt den svenska regeringen är dessa politiska områden, utsatta kvinnor
och barn, högt prioriterade. Dock visar utredningar och uttalanden från
frivilligorganisationerna att så inte är fallet: regeringens förda politik
får hård kritik. Kvinnor och barn som av olika skäl är i behov av stöd och
även ibland skydd, torde utgöra två grupper vilka är i behov av den
trygghetsapparat som välfärden anses utgöra. För att välfärden ska
utvecklas och förstärkas anser regeringen att villkoret är att alla
gemensamt bidrar vilket förutsätter en social gemenskap mellan medborgarna,
men också i relationen mellan stat och individ. Detta framkommer i det
faktum att regeringen, i enlighet med kommunitarianismen, ser sig själva
som förutsättningen för att exempelvis välfärden ska utvecklas och
förbättras. Därmed är staten, representerad av regeringen, en viktig aktör
i den sociala gemenskapen. Detta är ett av de kommunitära drag som kan
identifieras i regeringens politiska mål och syften. Kommunitarianismens
ledord är en aktiv stat och en social gemenskap: endast i gemenskap med
andra kan vi utvecklas och solidaritet är huvudordet i relationerna mellan
individerna. Riksdag och regering, som i egenskap av statlig makt
företräder de dominerande värderingarna i samhället, utgör därmed de
aktörer som skapar medborgarnas möjligheter att agera inom samhället.
Underförstått att enskilda individer inte kan agera utan de verktyg som
regeringen tillhandahåller genom sin politik.
Det svenska engagemanget i frivilliga organisationer har ökat under 1990-
talet, vilket enligt en av de teorier som uppsatsen bygger på även innebär
att det sociala kapitalet har ökat. Det sociala kapitalet innebär att
mänsklig interaktion skapar ett socialt kapital som är positivt för den
demokratiska utvecklingen. Detta samtidigt som regeringens politik utsatts
för hård kritik, vilket kan ses som att det ökande engagemanget kan vara
ett uttryck för den uttalade kritiken ? människor engagerar sig för att
skapa ett stöd som inte tillhandahålls av samhället. Det är positivt att
det sociala kapitalet ökar och allt det för med sig, men det borde inte öka
på grund av att regeringen inte kan ta sitt fulla ansvar.
Den omfattande kritiken mot regeringens arbete visar tydligt att den förda
politiken inte är tillräcklig. Det talas om ett gemensamt ansvar samtidigt
som ansvaret läggs på regionala och lokala aktörer, vilket k...
