Fysiska begränsningsåtgärder inom äldreomsorgens särskilda boenden: en studie ur personalperspektiv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Syftet med denna studie var att ta reda på vilka erfarenheter enhetschefer och omsorgspersonal inom äldreomsorgens särskilda boenden hade av fysiska begränsningsåtgärder, samt hur de arbetade med dessa. Metoden var av kvalitativ ansats där personliga intervjuer utfördes med två enhetschefer, en sjuksköterska och tre undersköterskor vid ett sjukhem och ett demensboende. Dessa frågeställningar låg till grund för studien: är ovan nämnda personalgrupper medvetna om att lösningen med låsta avdelningar och andra fysiska begränsningsåtgärder kan innebära ett olagligt frihetsberövande. Om olaglig användning av fysiska begränsningsåtgärder förekommer, vilka skäl anser de sig ha för denna typ av lösning. Arbetas det aktivt med att försöka hitta andra lösningar. Svaren tydde på att det rådde en allmän osäkerhet angående användningen av fysiska begränsningsåtgärder. Varken den rättsliga reglering eller de lokala rutinerna gällande fysiska begränsningsåtgärder var helt och hållet förankrade i de olika yrkesgrupperna. En viss uppfattning om vad som inte är tillåtet fanns dock. Att skydda den enskilde individen från skador eller från andra boende, ansågs vara den huvudsakliga anledningen till att en fysisk begränsningsåtgärd togs i bruk. Inlåsning av personer med demens existerade, ofta på de anhörigas begäran. I dagsläget saknades befintliga alternativ till fysiska begränsningsåtgärder och inget aktivt arbete för att hitta sådana bedrevs. I februari 2005 tillsatte Sveriges regering en utredare. Dennes uppdrag var att överväga om det finns behov av att införa bestämmelser om skydds- eller begränsningsåtgärder inom vården och omsorgen av äldre personer, vilka har en nedsatt beslutsförmåga till följd av demenssjukdom. I december 2006 redovisades uppdraget, vilket innehöll nya lagförsla...