EU

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inleding
Att vara medlem i EU har inneburit femtio år av stabilitet, fred och bättre ekonomi. Detta innebär att levnadsstandarden har höjts, en inre marknad har skapats, euron har laserats och EU:s ställning i världen har stärkts.

Europeiska unionen grundades efter andra världskriget. Samarbetet inleddes den 9 maj 1950. Det var Frankrike som lade fram ett förslag om första steget mot en europeisk samanslutning. Då samarbetade sex länder; Belgien, Västtyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Sedan dess har länder anslutit sig i fyra omgångar:

1973: Danmark, Irland och Storbritannien
1981: Grekland
1986: Spanien och Portugal
1990: Östtyskland
1995: Sverige, Finland och Österrike

Idag har EU 15 medlemsländer. Man håller på att utvidga EU med att ansluta 13 länder från Öst och Sydeuropa

EU är ingen vanlig internationell organisation och heller ingen ”superstat” som ersätter de gamla länderna, det är helt enkelt ett samarbete för att förbättra Europa.


Utvidgning
För utvidgningen jobbar en arbetsgrupp. De bestämmer och hjälper parlamentet att fatta beslut angående andra länders anslutning. I september 1997 inrättades arbetsgruppen, men utvidgningstakten blev större och fler kandidatländer utvecklades. Då bestämde man på Europeiska rådets möte i Helsingfors 2000, att arbetsgruppen skulle byggas ut. Den nya och större arbetsgruppen verksamheten i september 2000.

Från början, på 1950-talet när man bestämde att samarbeta nära var sex länder medlemmar. Nu har EU blivit fem gånger större. Just nu förhandlar tolv länder om medlemskap och ett trettonde är på gång. Om tolv länder värvas kommer EU att öka ytan meden tredjedel och medborgarna blir en fjärdedel mer, från 375 miljoner till 481 miljoner. Nu ska även EU gå ifrån metoden centralstyrd planekonomi till demokratisk marknadsekonomi.


En stor förändring hände östeuropa i slutet av 1980-talet. Då förlorade kommunism sin makt över det gamla östblocket, men förändringen blev fredlig. Det västra blocket såg på när Dresensbor gick ute på gatorna utan att soldater gjorde något åt det, och unga aktivister klippte av taggtråden mellan Österrike och Ungern ostraffat. Men den största förändringen skedde november 1989 när man plockade ner Berlinmuren till folkets stora jubel. I västtyskland var de lika glada, och östtyskland skulle bli en del av Tyskland. För att öka jämlikheten bytte man den låga östtyska valutan mot den värdefulla D-marken, som västtyskarna använde. I resten av Europa var vissa oroade när ett nytt stortyskland växte fram. Skulle då Tyskland inte längre vara intresserade av EG (som EU hette då) och den europeiska samverkan?

Den som var ordförande för EG då, Jaques Delors, Frankrikes president Francois Mitterrand och andra Europavänner ville utnyttja detta läge och föra samverkan framåt. De sade att östtyskland skulle bli en del av EG och därav bli den fjärde utvidgningen. De började föra samtal om att EG skulle bli politisk och en pengaunion istället för att ha en stål- och kolgemenskap. Planerna utvecklades snabbt och man hade ett toppmöte som grundade Europeiska Unionen. Toppmötet var i Maastricht december 1991 och gällde från och med 1 november 1993. Detta kallas nu Maastrichtfördraget. Det kom motstånd från Storbritannien, men EG blev ändå EU till slut. Med EU har man infört gemensam valuta, polis- och rättssamarbete, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, fler majoritetsbeslut i rådet och lagstiftning för medborgarna i Europaparlamentet. EU reagerade med att inte ha generösa handels- och samarbetsavtal mot icke-medlemsländer. De slutade även att ge stöd till att bygga nya, demokratiska samhällen. Då ville länderna bli medlemmar. Men istället fick de skriva på associationsavtal som betydde att de fick mer hjälp och EU-medlemskapet låg långt fram i tiden.

Sommaren 1993 i Köpenhamn sade stats- och regeringscheferna att alla associerade länder i Öst- och Centraleuropa skulle bli medlemmar, ingenting hindrade dem, bara de följde villkoren om att ha fungerande demokratier, rättsamhällen och marknadsekonomier. Efter Köpenhamn började man ett program så att alla kandidaterna kan anpassa sig till EU:s krav och regelverk. 1989-1999 gav EU ut 11 miljarder Euro i stöd till tio länder i Öst- och Centraleuropa. Sedan dess har EU-kommissionen lämnat rapporter om kandidatländernas framsteg. Våren 1998 var halva gruppen av ansökarländerna (Cypern, Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien och Ungern) färdiga för att förhandla om medlemskap. I februari 2000 förhandlade man med den andra halvan, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien. Något som var snabbare än EU var försvarsalliansen NATO. 1999 blev Tjeckien, Polen och Ungern medlemmar.

Eftersom tiden har gått och när länderna har förstått att det krävs uppoffringar för ett medlemskap blev folkets röstning mindre. Vid toppmötet i Göteborg, Juni 2001 kom en tidtabell och datum för att slutföra förhandlingarna i slutet av 2002 för de kandidater som har kommit längst med kraven. Målet är att dessa länder ska delta i Europaparlaments valen i juni 2004 som medlemmar. Ett år senare, under toppmötet i Sevilla var det tio kandidatländer som gick vidare. Rumänien och Bulgarien behövde längre tid på sig. I förhandlingarna finns tre svåra frågor:
EU:s jordbruksstöd, strukturfonder och budget, hur ska dessa gå till när EU har 25 eller fler länder som medlemmar. Resten av förhandlingarna har flutit på bra. Det vore väldigt dyrt att fortsätta med dagens system eftersom de nya länderna är fattigare än de som redan är medlemmar eftersom flera av dem har en stor förekomst av jordbruk. Det betyder att Tysklands inbetalningar till EU-kassan ska dubblas och andra rika länder ska betala mer än dubbelt så mycket som de gör nu om de nya medlemsländerna ska följa samma regler som de gamla. EU-länderna har svårt för att enas om hur makten ska fördelas i EU med 25 länder. Om inte EU ändrar sitt system kommer EU bli trögt och svårstyrt, men projektet har skjutits fram gång på gång.

Köpenhamnskriterierna
Vid toppmötet i Köpenhamn sommaren 1993, fyra år efter att Berlinmuren har fallit bestämde EU att länder i Central- och Östeuropa som har lämnat kommunism och planekonomi kunde bli medlemmar i Europeiska Unionen, om de följde tre villkor:

Stabila institutioner som garanterar demokrati, lag och ordning, mänskliga rättigheter, respekt samt skydd för minoriteter.
En marknadsekonomi som fungerar och har kapacitet för att klara konkurrensen och marknadskrafterna inom EU.
Gå med på skyldigheterna som medlemskapet innebär, att ansluta sig till målen för en politisk, ekonomisk, och en pengaunion.

Medlemslandet måste även göra så att deras förvaltning anpassas efter EU:s lagstiftning och att dessa lagar ska gälla i praktiken.

Europaparlamentet
Genom Europaparlamentets 626 ledamöter engagerar sig 375 miljoner människor från 15 olika läder med att förbättra och bygga upp Europeiska Unionen.

Europaparlamentets ledamöter valdes i allmänna och direkta val i juni 1979. Då hade Europeiska Unionen endast nio medlemsländer. Detta gjorde Europaparlamentet till EU:s enda folkvalda institution. Ledamöterna i Europaparlamentet väljs med fem års mellanrum. Alltså, när en ledamot väljs sitter han/hon i Europaparlamentet i fem år. I Sverige sätter de politiska partierna upp en lista på vilka kandidater de vill ha med. Sedan röstar svenska folket fram personerna som de vill se i Europaparlamentet. I alla länder gäller som vanligt rösträtt vid 18 års ålder och jämställdhet mellan män och kvinnor. Här i Sverige är det valfritt om man vill rösta medan det är obligatoriskt i Belgien, Grekland och Luxemburg.

År 1079 var endast 16,5 % av Europaparlamentets ledamöter kvinnor. Det har blivit en stor ökning och nu är hela 29,7 % i Europaparlamentet kvinnor, och det går ständigt uppåt.

Europaparlamentet har deras huvudbyggnad i Strasbourg. De har även en byggnad i Bryssel. Ledamöterna samlas i Strasbourg fyra gånger i månaden. De träffas alla månader utom augusti, då de har semesterledigt. Sex gånger om åren träffas de i Bryssel. Där samlas de två dagar under varje träff. Många ledamöter vill hålla alla deras möten i Bryssel. Det skulle kräva att alla länder är med på det och Frankrike, Strasbourgs värdland bromsar.

Europaparlamentet är uppe i 626 ledamöter. När länderna som ansökt om medlemskap i EU kommer in kommer antalet ledamöter stiga till 732 stycken. Detta kommer att göra så Sverige får 18 ledamöter istället för våra nuvarande 22.


De politiska grupperna
Ledamöterna sitter inte indelade efter nation utan de är indelade i de politiska grupper som de tillhör. Just nu finns det sju olika politiska grupper. Några ledamöter (ca 30 st) tillhör inte någon av grupperna

De största grupperna är EPP-ED och ESP. I EPP-ED sitter kristdemokrater och konservativa. De har samma politiska åsikt som Sveriges moderater och kristdemokrater. Alltså ingår de där. I ESP ingår socialdemokrater och socialister. Den tredje största gruppen är ELDR, liberalerna. Den gruppen tillhör alla svenska folkpartister och centerpartister. En annan grupp är De gröna där Sveriges miljöpartister sitter. GUE/NGL är gruppen för vänsterpolitiken. Där finns därför vänsterpartiets ledamöter från Sverige.

Efter det senaste valet 1999 blev EPP-ED den största partigruppen i Europaparlamentet. De har nu ca 230 ledamöter. EPP-ED kan vara säkra på majoritet i en omröstning om de slår sig samman med socialisterna eller de liberala.
Innan 1999 (från -94 till -99) var ESP den största gruppen. Under den nuvarande mandatperioden har ELDR fått en väldigt bra roll. Det kan man bland annat se på att parlamentets talman, Patrick Cox kommer från liberalerna.


Talmannen
Den som är talman (Patrick Cox just nu) leder all verksamhet i parlamentet. Han eller hon är ordförande i presidiet (de som har hand om budgeten m.m.) och andra sammanträden. Talmannen leder också parlamentet i internationella sammanhang.


Lagstiftning
De europeiska länderna jobbar på att förstärka demokratin i EU. Därför har medlemsländerna valt att ge Europaparlamentet mer och mer inflytande i besluten. År 1970 fick parlamentet vetorätt i fråga om EU:s burget. De har också vetorätt över vilka länder man ska ta in som EU medlemmar.

Rådet och parlamentet beslutar på lika villkor, om de lagar som ska stiftas som föreslås av kommissionen. Europaparlamentet måste alltid godkänna lagförslaget innan lagstiftningen kan godkännas.

Att parlamentet måste ge sitt medbeslutande är en stor sak för dem. Det förstärker deras inflytande över EU:s lagstiftning. Medbeslutandeförfarandet är en beslutsprocess som ger Europaparlamentet fullt deltagande i lagstiftningen. Medbeslutandeförfarandet gäller dock inte i alla frågor och Europaparlamentet har flera gånger krävt att det ska gälla i alla frågor. Detta skulle då göra så att de fick vara med och besluta i allt angående lagstiftning.

Innan och efter alla toppmöten kommer ordförandelandets stats- eller regeringschef till Strasbourg för att redogöra för vad som diskuterats och beslutats under mötet. Vid speciella tillfällen finns alltid flera kommissionärer och ministrar från ordförandelandet på plats för att besvara parlamentarikernas frågor.

Kontroll av kommissionen
En av parlamentets uppgifter är att kontrollera EU-kommissionen. De måste godkänna kommissionens ordförande och medlemmar när de utsetts av medlemsländerna. Parlamentet frågar ut de blivande kommissionärerna och beslutar sedan om de ska rösta nej till kommissionen i helhet eller ja.

Även om parlamentet har mycket att säga till om finns det fortfarande områden som de saknar inflytande i. Jordbrukspolitik, utrikes- och säkerhetspolitik och skattefrågor är exempel på områden där de inte har så mycket att säga till om.

Makt över budgeten
Europaparlamentet och rådet delar makten över budgeten precis som de delar makten över lagstiftningen. I december fastställer parlamentet budgeten för följande år. Budgeten måste även godkännas och undertecknas av talmannen Patrick Cox. Parlamentet har sista ordet om de flesta utgifterna. De kan t ex bestämma sig för att sänka arbetslösheten eller hjälpa de missgynnade områdena. När det handlar om jordbruksfrågor kan parlamentet ge förslag på budgeten, men där är det alltid rådet som har sista ordet två gånger om året samlas Europaparlamentet och Europeiska rådet för att enas om hur mycket utgifter man får ha och vilken inriktning man ska satsa på detta år. Europeiska kommissionen gör ett budgetförslag som parlamentet och rådet utgår ifrån.

Parlamentarikernas löner
Ledamöterna i Europaparlamentet har hittills fått lön av sina hemländer. De får samma lön som ledamöterna i riksdagen i hemlandet. De svenska parlamentarikerna får ca 40 000 kronor i månaden. Europaparlamentet har även gett parlamentarikerna ersättning för sina många resor. Dessa pengar har fått kritik av många på grund av att de anses vara allt för generöst och mycket lätt att missbruka. Just nu diskuteras det om reseersättningen bara ska täcka själva utgifterna för resandet och ingenting för besväret att komma dit. Det diskuteras också om EU ska avlöna ledamöterna. Detta skulle leda till att alla fick lika lön oavsett hemland. Problemet är att det har varit svårt att enas om vad som ska ske. Tvister uppstår om lönenivån och skatten. Förslaget skulle betyda att skatten skulle gå till EU medan t ex Sveriges regering vill att svenska ledamöter ska skatta åt Sverige.

Budget
I pengar är EU:s budget stor, men liten för länderna, bara 1 procent av EU ländernas BNP hör till EU:s budget. Just nu är budgeten ca 850 miljarder kronor.
På fyra sätt får EU in pengar från medlemsländerna:

Välståndsavgift: Varje land betalar en viss summa beroende på deras bruttoantal inkomst, alltså hur stor ekonomi det har. - detta utgör 44 procent av EU:s intäkter.
Momsavgift: varje land betalar 1 procent av dess moms. - utgör 40 procent.
Tullar och jordbruksavgifter - 15 procent
Ränteinkomster och skatter - utgör 0,8 procent

Detta systen innebär att rika länder betalar mer än fattiga, och att fattigare länder får mer i EU-bidrag än de rika. De anställda i EU betalar skatt på sin lön till EU:s budgetkassa. Utgifterna läggs ut i en flerårsbudget som de kallas “de finansiella perspektiven”. ministerrådet beslutar den budgeten tillsammans med Europaparlamentet.
Utgifterna för EU är:

Jordbrukspolitik - 45 procent
Regionalpolitik - 33 procent
Inre politik (forskning, utbildning, småföretagsstöd) - 6,5 procent
Administration och personal - 5 procent
Bistånd och utrikespolitik - 7,5 procent

Det har förekommit många debatter om vilka länder som tjänar på och vilka som förlorar på det nuvarande systemet när man har betalat avgifter och bidrag. De länder som har stort jordbruk har en fördel Danmark t.ex. har fått ut mer av EU än de har betalat in. Det beror på mycket av EU medlen går dit.

Tyskland har alltid betalat mest till EU-kassan men i slutet av 1990-talet började de protestera mot detta.

Om inte Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher hade förhandlat fram en egen rabatt till sitt land skulle Storbritannien ha förlorat mycket på att betala den totala EU-avgiften. Men eftersom rabatten räknas på momsavgiften kommer den att förlora betydelse i längden.

Sverige har också förhandlat en rabatt till sitt land, men endast de fem första åren. Det beror på att Sverige inte skulle få ut särskilt mycket i jordbruksstöd eller regionalpolitiskt stöd, men de skulle betala desto mer på grund av högt momsunderlag och hög BNP.

Den svenska bruttoavgiften är ungefär 20 till 25 miljarder kronor/år. Tyskland och Holland protesterar också mot höga inbetalningar, men EU säger emot protesterna att eftersom de har en stor ekonomisk fördel i den inre marknaden måste de bidra till fattigare medlemsländer via EU-kassan. Just nu förs debatter om hur mycket var och en ska betala när man nu närmar sig att utvidga EU med 10-12 nya medlemsländer som är fattigare än de nuvarande medlemsländerna och flera av dem har ett stort jordbruk. Ett förslag är att de nya medlemsländerna inte ska få så stora bidrag i början som de andra länderna fick. Det beror på att så stora inkomstöverföringar skulle rubba deras ekonomiska balans. Beslutet måste vara klart innan den första gruppen blir medlemsländer år 2004.

Budgetprocess
Man startar med att göra en flerårsbudget. Då bestämmer man hur stor del av budgeten ska gå till olika politikområden. Men sedan, för varje år man närmar sig målet gör man en mer detaljerad fördelning. Man startar en budgetprocedur på vårvintern med tre parter som medverkar; ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De diskuterar nästa års behov och möjligheter.

För de samtalen görs ett utkast till budgeten som ministerrådet sedan får. Efter en noggrann genomgång skickas den till parlamentet. Ministerrådet och parlamentet beslutar över budgeten tillsammans.

I oktober kommer parlamentet att rösta om hur nästa års budget ska fördelas mellan områden i politiken. Sedan går utkastet till ministerrådet som sedan kommer tillbaka till parlamentet. Där beslutas sedan budgeten.

När parlamentet och rådet vid vissa tillfällen inte har kunnat komma överens och talmannen har vägrat skriva på beslutet om budgeten, har man låtit den gamla budgeten gälla ett tag till.


Europeiska investeringsbanken
Detta är en bank som ägs av medlemsländerna och har ett kapital på 100 miljoner euro. Denna icke-vinstdrivande bank används till att låna ut pengar till EU-projekt och till övriga världen. När man lånar i denna bank har man minimal ränta och bra lånevillkor. Det är medlemsländerna som bestämmer om vilka projekt pengarna ska användas till. Just nu använd de till kunskap och innovation, hälsa och utbildning, miljö, utvidgning, tillväxt och sysselsättning.

Europeiska Centralbanken
Varje vecka möts ECB-rådet som består av sex ledamöter och centralbankschefer från euroländerna. De beslutar riktlinjer för pengapolitiken och fastställer nyckelräntesatser. Den monetära politiken tas hand om av centralbankschefen Wim Duisenberg och fem direktörer. De är utvalda genom personliga meriter och inte efter nationalitet, detta innebär även att de inte får ta instruktioner från hemlandet. Den viktigaste uppgiften ECB har är att hålla ländernas prisutveckling och stabilitet jämn genom räntor och inflation. Det är EU-ländernas regeringar som har bestämt denna uppgift. ECB ska även stödja medlemsländernas ekonomiska politik, detta genom att höja eller sänka räntan. Det är ECB som bestämmer över utgivningen över sedlar och mynt inom EU. Wim Duisenberg


EG-domstolen
EG-domstolen ser till så att rättssystemet i Europa följs enligt lagen. Domstolen bildades 1952 och sedan dess har tusental mål tagits upp i domstolen

EG-domstolen är belägen i Luxemburg. Den består av två avdelningar; domstolen och förstainstansrätten. Det finns 15 domare i vardera avdelningen. Varje medlemsland har en domare i EG-domstolen för att alla traditionella lagar ska kunna diskuteras. Domarna utses av deras hemland för sex år i taget. De utses av domare och jurister som har allmänt kända kvalifikationer. Stig Von Bahr är den svenska domaren i EG-domstolen och Pernilla Lindh representerar Sverige i förstainstansrätten. Varje avdelning utser själva en ordförande.

Förstainstansrätten har hand om alla mål som handlar om konkurrensfrågor, personalmål och mål som handlar om rätt till insyn i EU. Målet utöver dessa avgörs i domstolen.

Målen behandlas både i en skriftlig och i en muntlig förhandling. Man byter först ett skriftligt argument. Argumenten tas upp av de åtalades advokater vid en muntlig förhandling i Luxemburg. EG-domstolens domare överlägger domen. Eftersom texterna måste översättas till EU:s elva språk kan det at några veckor eller till och med månader innan domen faller.

Störst makt
När en nationell domstol får ett mål som handlar om EG:s regler kan domstolen vända sig till EG-domstolen för att få reda på hur de bör tolka lagen. När EG-domstolen sagts sitt kan den nationella domstolen fälla en dom. Alla domar som EG-domstolen har beslutat gäller i alla EU:s medlemsländer.

Bara om en medborgare inte har fått reglerna att följas korrekt kan han/hon väcka ärendet i EG-domstolen. Annars kan man gå ”den långa vägen” för att få tvisten upptagen i Luxemburgs EG-domstol. Med ”den långa vägen” menas att starta i sin lokala tingsrätt och sedan gå vidare genom att överklaga tingsrättens dom och komma upp i högre domstolar som hovrätten och högsta domstolen med sin tvist.

Ändringarna
På senare tider har domstolen fått så många mål att utreda att väntetiderna har blivit orimligt lång. Ett annat problem är att det kommer bli ett mycket stort antal domare när kandidatländerna också blir medlemmar. För att lösa dessa problem har man gjort en ändring i EG-domstolen. Det ska fortfarande finnas en domare från varje medlemsland, men nu ska de också kontrollera att EU-instutitionerna följer EU-lagarna.

Mål om jämställdhet
Det är många mål i EG-domstolen som har handlat om jämställdhet. 1990 hade EG-domstolen hand om ett mål som kom att kallas Barber-målet. I det målet tyckte domstolen att EU:s princip om ”lika lön för lika arbete” också ska betyda att pensionsrättigheter ska vara lika oavsett kön. Här tyckte man att det var diskriminerande att pensionera män flera år senare än kvinnor i samma yrke. I det här fallet handlade målet om herr Barber. Det finns även många fler mål som också handlat om jämställdhet i EU.

Svenska mål i EG-domstolen
Systembolaget - 1995 hölls ett mål mot Systembolaget. Harry Franzén, en skånk
ICA-handlare ansåg att Systembolagets ensamrätt om att få sälja alkohol i Sverige stred mot EU:s lagar. EU:s lagar säger att det ska vara förbjudet att ha ensamrätt om att få sälja någonting. Det ska vara fri konkurrens. Efter målet blev den svenska ensamrätten på export, import och distribution upphörd. Domstolen godkände däremot Systembolagets rätt om att vara enda svenska företag som får sälja alkohol till kunden.




Monstertjuren - import av rasen Belgian Blue är förbjudet i Sverige. Sverige ansåg att djuren lider av förstora muskler och svåra förlossningar. I EU:s regler om nötkreatur godkänns däremot rasen Belgian Blue. I det här fallet ville den svenska bonden Gunnar Nilsson använda rasen till avel. EG-domstolen godkände hans begäran.

Thamprofessurerna - Carl Tham hade 30 professurer lediga som skulle ges till kvinnliga sökanden. En man som sökte tjänsten i Göteborg nekades till den. Tjänsten gavs istället till en kvinna som mannen var mer meriterad än. EG-domstolen sa att detta var könsdiskriminering mot män, och här är ännu ett exempel på ett mål om jämställdhet.

Godisfärg - tyskt smågodis hade beslagtagits av Landskrona kommuns miljönämnd. Det var en godisaffär i Landskrona som hade köpt godiset som sades innehålla olagliga färgämnen domen överklagades eftersom färgämnena var godkända i EU:s lagar. EG-domstolen gav handlaren rätt till att sälja godiset.

Revisionsrätten
Revisionsrätten är belägen i Luxemburg. Den granskar EU:s instutitioners ekonomi. 15 revisorer sitter i revisionsrätten, en från varje medlemsland. De utses på sex år och väljer själva sina ordförande. Varje ordförande sitter i tre år. Från 1999 till 2001 var Jan O Karlsson från Sverige ordförande. Nu är Lars Tobisson Sveriges Ledamot.

Revisionsrätten lämnar varje år en rapport över verksamheten. Rapporterna är offentliga och läggs ut på revisionsrättens hemsida.


Beslutsprocessen
Det finns flera olika beslutsprocesser inom EU. Inflytandet från kommissionen, parlamentet och ministerrådet är olika för olika frågor. Det finns ändå ett mönster som de flesta frågor grundas på:

Kommissionen lägger fram ett för...