I 5 kap 9 § SoL, som särskilt reglerar socialtjänstens arbete med missbrukare, står att nämnden i samförstånd med den enskilde klienten skall planera dennes hjälp och vård. Syftet med denna uppsats har därför varit att studera i vilken utsträckning socialsekreterare som handlägger missbruksärenden upplever att detta sker i deras praktiska arbete och hur de går tillväga för att åstadkomma ett samförstånd med klienten. Syftet har också varit att studera om dessa socialsekreterare upplever några hinder mot att planera i samförstånd med klienten och vad dessa hinder i så fall kan bestå i. Dessutom har syftet varit att relatera dessa tillvägagångs-sätt för och hinder mot en samförståndsplanering till vad som enligt Habermas teori om det kommunikativa handlandet skall betecknas som ett idealt tillstånd av samförstånd. Studien har utgått från följande tre frågeställningar: 1. I vilken utsträckning upplever socialsekreterare som handlägger missbruksärenden, att de planerar vården och hjälpen i samförstånd med klienterna? 2. Hur går socialsekreterarna tillväga för att en samförståndsplanering skall kunna åstadkommas? 3. Kan det, enligt socialsekreterarna, finnas svårigheter med att planera vården och hjälpen i samförstånd med klienterna? Vad kan dessa svårigheter i så fall bestå i?
Studien har bestått av kvalitativa intervjuer med fem socialsekreterare från fyra socialkontor i Göteborg. De huvudsakliga resultaten är att informanterna i de flesta fall upplever att det, förr eller senare, blir en planering i samförstånd i deras egna ärenden. Att på olika sätt ha en ständig dialog med klienterna förs fram som det mest centrala tillvägagångssättet för att åstadkomma en sådan planering. Informanterna upplever dock också en del hinder mot en planering i samförstånd, såsom budgetbegränsningar och krav på klienten från olika håll. Resultaten visar också att informanternas eget beteende i en del fall hindrar ett samförstånd, exempelvis genom att de styr samtalen eller kräver tolkningsföreträde framför klienten. Sl...
