En jämförelse av två böcker inom samma tema - Nej tack, jag åt nyss! av Anna-Lena Brundin & Sindy av Kjersti Scheen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När vi fick uppgiften att läsa två romaner inom samma tema och sedan göra en jämförelse av dem kände jag att jag skulle kunna gå i en vecka och fundera på vilka jag skulle välja. Allt för att hitta de två perfekta böckerna inom det perfekta temat. I stället bestämde jag mig för att jag skulle börjat läsa på den ena boken innan dagen var slut. Det råkade bli en bok jag hade lånat hem från biblioteket någon vecka tidigare, Anna-Lena Brundins Nej tack, jag åt nyss! Utifrån den valde jag sedan tema. Temat fick bli ätstörningar. Det finns hur många romaner som helst på det temat. Många av dem väldigt lika i både utformning, handling och språk. Huvudpersonen, en ung tjej, drabbas av ätstörningar. Tillvaron blir mer och mer kaotisk, till sist håller ingenting. Då händer något avgörande, antingen hon åker in på psyket eller får träffa en ny pojkvän. Sedan slutar det antingen med att saker och ting ordnar upp sig och hon frisknar till eller att hon faller av pinnen. Inget ont om böckerna, för många av dem tycker jag mycket om. Men ibland är de nästan löjligt lika.

För att få två så vitt skilda historier som möjligt valde jag därför en bok som riktar sig till ungdomar i högstadieåldern (Sindy) och en bok som riktar sig mer till vuxna läsare (Nej tack, jag åt nyss!).
Jag tycker att det märks tydligt på språket att böckerna riktar sig till olika åldersgrupper. Språket i Sindy är enklare, mer rakt på sak. Det är lätt att förstå och lätt att hänga med i, men det blir platt, nästan trist. Anna-Lena Brundin är ju också känd som stå-uppkomiker och det märks även när hon skriver. Språket är fyllt med snabba vändningar och knorrar. Det är som om det var något hon behövde skriva av sig. Så hon satte sig ner och skrev ihop den i ett streck, fort och lite slarvigt. Språket flyter fram, och det är roligt! Trots det genomallvarliga ämnet är boken fylld av svart humor. Då och då kan jag inte låta bli att fnissa för mig själv. Ordet dråpligt poppar upp i mitt huvud.

Det är på flera sätt tydligt att Sindy är skriven för yngre läsare. Boken känns mer moraliserande. Det är lite ”nu så, flickor små, slutar vi dumma oss och börjar äta ordentligt igen” över den. Budskapet är uppfordrande. Det gör att den känns mer konstruerad än Nej tack, jag åt nyss! Om man kan använda det uttrycket om böcker? Jo, jag får en känsla av att en människa från statistiska centralbyrån i Norge ringde upp Kjersti Scheen en dag och sa ”nu du Kjersti är det så här att det visat sig att orimligt många av de norska flickorna i åldersgruppen 12-17 år visar tecken på ätstörningar. Så kan vi ju inte ha det. Nu föreslår jag att du skriver en bok som riktar sig till den utsatta gruppen där du förklarar för dem att det här med ätstörningar och självsvält inte alls är någon bra ide”. Och så gjorde Scheen det och resultatet blev boken Sindy.
Nej tack, jag åt nyss! känns mera… äkta (nu låter det som om jag skriver om svensk hip-hop istället för böcker inom temat ätstörningar). Kanske för att det är en självbiografisk bok. Hon vet vad det handlar om. Och hon menar verkligen det hon skriver. Inte ens hennes ”släng vågen, ät vad du är sugen på och banta aldrig!” ps låter präktigt och påklistrat, just för att det faktiskt känns så äkta. Ibland får jag för mig att Kjersti Scheen själv är för långt bort från den verklighet hon berättar om för att kunna skriva om den på ett trovärdigt sätt. Hon var trots allt femtio år då hon skrev Sindy.

En underlig sak jag kommer att tänka på är att Sindy i sitt språk strävar efter att vara enkel och lättförståelig, och lyckas hyfsat bra med det, men är så totalt förvirrande och svårfattad i sitt upplägg. Kjersti Scheen har försökt sig på tricket att börja berättelsen framifrån, alltså med slutet. Men hon lyckas aldrig få någon riktig ordning på tiden. Hon hoppar fram och tillbaka mellan återblickar och framåtblickar. Resultatet är mest virrigt.

Ämnet, alltså ätstörningar, är väldigt centralt i båda böckerna. Det är ju det de handlar om, de är helt enkelt två böcker om ätstörningar. Det är inte precis någon förskönande bild de målar upp, snarare avskräckande, och det är ju just det som är meningen. Det är uppkräkta frallor med för mycket smör, blåtonade händer, hetsätning, kärlekstörst, ”blir jag bara smal ordnar sig allt”, svindlingar, magsyrasmak i munnen, tidiga morgonjoggingrundor, smygvägningar i badrummet och ständiga tankar på mat. Fast egentligen är det ju inte alls maten som är problemet, det är båda böckerna tydliga med. Egentligen är det en hel massa andra saker som är problemet, saker som är betydligt jobbigare och svårare att ta kontroll över. För till stor del är det kontrollen de vill åt. De vill ha kontroll över allt men det enda de klarar av att kontrollera är maten. För ingen annan, ingen förälder eller pojkvän, kan styra över vad som hamnar i deras munnar. I båda fallen spelar huvudpersonernas familjer och relationerna mellan de olika familjemedlemmarna en stor roll. I Anna-Lenas fall främst hennes dominanta pappa och i Sindys en mamma som inte orkar bli vuxen.

Huvudpersonerna i de båda böckerna är väldigt lika och personifierar pricksäkert den genomsnittliga anorektikern och bulemikern. De är duktiga i skolan, har många fritidsintressen, många kompisar, och många krav. De ska vara perfekta. Och perfekta kan de inte bli förrän de är smala. Samtidigt är de båda två väl medvetna om sina problem. Egentligen vet de ju att det inte är vikten allt hänger på.
Här är det anorektikern Boel, Anna-Lenas bästa vän som börjar komma till insikt om sin sjukdom:

– Jag börjar bli rädd för mig själv, Anna-Lena. Jag tror att jag börjar bli sjuk i huvudet.
/…/
– Du förstår, på sista tiden har jag ätit allt mindre. Jag är paniskt rädd för att bli tjock! I går kväll när jag kom hem förstod jag att något inte stämmer. jag hade inte ätit en bit på hela dagen, fastän jag sa till dig att jag hade det…
/…/
– Hur som helst, igår kväll dristade jag mig till att äta en liten bit paprika. Vet du vad som hände?
– Nä.
Jag fick en obeskrivlig ångest över att ha satt i mig denna lilla paprikabit, gjorde hundra sit-ups och låg sömnlös. Anna-Lena, tycker du att detta verkar riktigt normalt?
– Absolut inte. Men varför? Du ...