Den enda vägen ut

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– Pang!
Fiolen gick sönder. Hon såg hur bitarna flög åt alla håll och strängarna bryts. Hon kunde inte fatta det, pappa slog sönder sin älskade fiol. Han var riktigt full och slog allt som kom i vägen - även mamma. Hon bara stod där och såg hur pappa misshandlade sin mamma. Han bara slog henne här, där och överallt. Ändå kunde hon inte göra något åt det. Hon var stel av skräck, kunde inte röra en lem.

Men plötsligt, som om all hat hon någonsin hade känt bara välde över henne, bestämde hon sig för att göra något åt det. Hon tog brevöppnaren som låg bredvid på bordet och gick beslutsamt fram till pappa. Hon stack allt vad hon hade i hans mage, han tjöt av smärta.
– Vad fan gör du, din satans unge! vrålade han.
Men hon hörde inte pappans vrål, eller mammans förfärande skrik. Hon bara stod där och stack och stack, som om pappa bara var en sandpåse och hon äntligen kunde släppa ut all sin ilska på honom. Men så småningom vaknade hon till och förstod vad hon höll på med. Långsamt drog hon ut brevöppnaren ur hans mage och insåg att den var täckt med blod, pappas blod. Chockad släppte hon brevöppnaren och rusade upp till sitt rum.
Med bultande hjärta stängde hon dörren. Vad har hon gjort? Vad höll hon på med egentligen? Det tog inte lång tid för henne att inse det. Hon har dödat sin pappa, dödat sin egen pappa! ”Vad ska jag göra nu?” tänkte hon förtvivlat. ”Det finns bara en sak jag kan göra, och det är...” Hon såg på rakbladen som låg på skrivbordet. Många gånger har hon tänkt på att ta livet av sig men inte vågat. Just nu känns det inte som om det finns någon annan väg att ta.
Hon satte sig på stolen vid skrivborde och tog långsamt upp rakbladen. Den var kall och luktade, men det märkte hon inte. Hon såg hur bladet blänkte i skrivbordslampans vassa ljus. ”Nu gäller det, jag får inte vara feg igen. Det är det enda jag kan göra, det är den enda vägen ut.”

Hon spände handen och såg sin ådra pulsera. Hon förde långsamt rakbladen mot ådran och tänkte skära, men det gick inte. Det var som om kroppen inte lyssnade på henne. Hon kunde bara inte göra det. Hon lade ned rakbladen och började tänka på sin familj, hur de brukade vara. Det var så underbart förut. De bodde i en trevlig liten villa i Upplands Väsby. Pappa hade ett jobb då, och mamma också. Nu var pappa alkis och gud vet vad mamma håller på med. De hade inte det så bra med ekonomin men de klarade sig i alla fall. ”Vi brukade ju vara trevliga mot varandra, vad var det som hände?” Men det visste hon alltför tydligt. En dag kom pappa hem jättesent på kvällen och luktade sprit. Han var på väldigt dåligt humör och de annars så snälla mörka ögonen såg hotfulla ut.

– Men vad har hänt älskling? hade mamma frågat.
– Ingenting, sa pappa, ingenting har hänt, jag har bara förlorat jobbet. Vem fan tror den där chefjäveln att han är egentligen va? Att han bara kan sparka mig såhär. Jag har ju fan jobbat i det där jävla helvetet i 15 år nu. Va?!
Den kvällen klagade pappa hela natten och mamma bara satt och tröstade honom. Men han blev bara värre och värre. Varje dag kommer han hem och stinker sprit. Om man nämner orden ”skaffa jobb” för honom så blir han jättesur. Men det är bara början. Snart började han slå mamma också. Han tvingade henne att jobba dag och kväll, hon fick inte vila alls. När hon var ute skulle hon jobba, och när hon kom hem skulle hon göra det också. Det fanns alltid någonting att göra. Snart blev tvång och misshandel vardagsmat för mamman... Men ändå fick hon inte ihop så mycket pengar att de klarade hyran och sånt. Därför flyttade de till den här ruttna lägenheten i Rinkeby. Visst, hon trivs här, och har skaffat många kompisar. Men det känns ändå inte som hemma. Och allt det är pappas fel.
Ilskan bara steg och steg när hon började tänka på det förflutna. Hon tog åter mod till sig. Den här gången var hon inte lika tveksam längre. Hon tog rakbladen, spände handen och skar ett djupt snitt på handleden. Smärtan var bedövande men hon brydde sig inte så mycket. Hon såg hur blodet strömmade ut och det kändes så befriande. Som om all hat bara strömmade ut tillsammans med blodet.

Hon blev svagare och svagare, tills hon ramlade ned från stolen med en duns. Hon låg där på golvet och började 0tänka på honom. Han, som alltid varit där när hon behövde honom. Han, som var den enda hon någonsin hade älskat. Det var han som hindrade henne varenda gång hon höll på att begå ett misstag. Vart är han nu? Nu, när hon behövde honom som mest. Hjärtat värkte av hennes längtan efter honom. Men blodet bara fortsatte att strömma ut, som en röd flod som aldrig tog slut.

Hon kom ihåg första gången de möttes. Det var på ett café. Det var fullsatt förutom platsen bredvid honom, så hon satte sig där. De började prata och hade det jättetrevligt tillsammans. Sakta men säkert började de att ha känslor för varandra. Hon började prata om sina familjeproblem med honom, det har hon aldrig gjort förut. Men han förstod precis vad hon pratade om. Det var som om de var gjorda för varandra.
Dagarna flöt och hon var riktig lycklig. De började bli riktigt oskiljbara. De gjorde nästan allting tillsammans. Som t ex gå på bio, plugga... men för det mesta satt de bara och pratade, om allt möjligt. Hon njöt verkligen av livet och var bara så glad. Men en dag kom han fram till henne och ville göra slut.
– Varför det? frågade hon, allt kände som en dröm.
– Nämen jag tycker bara inte att det funkar, svarade han besvärat. Jag har haft jättetrevligt med dig men det stämmer inte mellan oss. Jag känner inget för dig. Jag är ledsen. Men vi kan väl fortfarande vara vänner? Vi trivs ju trots allt så bra ihop.
– Hm... visst, om du vill det så, sa hon med gråten i halsen.
När hon väl är hemma kunde hon inte hålla sig längre, hon slängde sig på sängen och grät ut all sorg.
– Hur kunde han göra så mot mig? Vi som funkade så bra ihop. Hur kunde han? Hur kunde han? skrek hon medan hon slog på kudden.
Och nu låg hon där, på det smutsiga golvet och förblödde. Men känslan är inte detsamma som då, nu känner hon sig fridfull, inte så hatfull längre. Hon känner att hon är på väg till ett bättre ställe. Ett ställe där det inte finns några våldsamma pappor, tysta mammor eller svikande pojkvänner. Hon ler orklöst för sig själv. Utanför hör hon svagt hur ambulansen tjöt och hur ambulanspersonalen stormade in i deras lägenhet. Hon hör hur någon öppnade hennes dörr och flämtade till.
– Skynda och hämta en bår! hörde hon någon säga, vi har en flicka som förblöder här...
Sakta försvann rösterna, d...