Carl von Linné

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Carl von Linné, eller Carl Linnaeus som han hette innan han blev adlad, föddes år 1707 i den lilla byn Råshult i Småland. Då visste inte hans föräldrar att han senare skulle bli klassad som Sveriges Störste Vetenskapsman. För det har Linné blivit. Hans system över att dela in växter i olika grupper och släkten används fortfarande över hela världen. Men han gjorde mycket mer än så under sin livstid...

Carl Linnaeus fick sitt förnamn efter den dåvarande kungen, Karl XII, som var mycket beundrad för sin framgång i krig. Efternamnet hade hans pappa tagit sig från det latinska ordet för Lind - Linnaeus. Så man kan säga att Carl redan när han föddes hade en koppling till växtriket om man vill vara riktigt flummig!
När Carl var två år flyttade han och hans familj till Stenbrohult, där fadern blev präst. Prästgården hade en mycket fin trädgård, även Carls pappa hade ett stort intresse för växter. På den tiden var det vanligast att endast odla nyttoväxter, dvs. grönsaker, rotfrukter o.dyl. men Carls far hade även stora rabatter med prunkande blommor, och han odlade medicinalväxter. Hans trädgård ansågs av många som den vackraste i Stenbrohult.

Redan som mycket liten var Carl intresserad av växter. Med tanke på föregående text hade han kanske ärvt sitt intresse av sin far? När Carl var 7 år tyckte hans föräldrar att det var dags för honom att börja intressera sig för annat än växter, nämligen skolan. Carl fick en informator, ungefär som en privatlärare, fast inte med samma utbildning: informatorerna var personer som själva studerade på gymnasiet. Carls informator var inte schysst, han var ofta irriterad på Carl och hade inget tålamod med honom. Carl hade aldrig tyckt om skolarbete, och informatorn gjorde det ju inte roligare precis.

Vid nio års ålder fick Carl börja skolan i Växjö. Dock kunde han ju inte bo där ensam, så därför fick han släpa på sin informator även där. Av sina klasskamrater kallades han "Botanicus" som betyder "den som vet mycket om växter". Detta pga. att han under elevernas utflykter i skog och mark alltid berättade för sina kompisar om de olika växterna och deras egenskaper. Carl hade inget emot att kalls så, tvärtom.

Tillslut slapp Carl sin informator, men han gillade fortfarande inte skolan. Hans föräldrar ville att han skulle bli präst som sin pappa, men Carl rös vid blotta tanken. Han ville hellre bli läkare, för på denna tid hängde botanik, läran om växterna, ihop med läkaryrket. Som tur var, på sätt och vis, så var hans betyg efter gymnasiet inte heller tillräckliga för att han skulle kunna bli präst. Det kan låta konstigt att det behövdes högre betyg för att bli präst än läkare, jag menar idag är ju läkare pluggyrket No: 1, men så var det inte på 1700-talet. Läkarna hade dessutom inte speciellt stora inkomster, och därför var Carls föräldrar tveksamma om de skulle låta honom bli läkare. Särskilt hans mor var ledsen över att Carl inte ville bli präst, och hon förbjöd sina andra barn att överhuvudtaget befatta sig med växter. Detta för att de inte skulle bli för intresserade av botanik, och vilja bli läkare.

Men föräldrarna kunde ju inte tvinga Carl att bli något som han inte ville, så nu fick Carl överge de i hans ögon tråkiga ämnena och studera biologi, medicin och andra "doktorsämnen" med en viss dr. Rothman. Carl bönade och bad om att få studera vi Lunds universitet, och till slut gick föräldrarna med på detta. Han reste alltså till Lund, men detta blev en stor besvikelse. Universitetet hade nämligen inte tillräckligt med resurser för att undervisa i medicin och botanik, som var de ämnen som Carl främst hade rest till Lund för att lära sig.

Hur som helst så var ju Carl tvungen att ha någonstans att bo. Han hyrde rum hos Lunds mest framstående läkare, Kilian Stobaeus. Denne hade ett mycket stort och fint bibliotek, fyllt med böcker som Carl gärna ville läsa. Men han vågade inte be om lov att få låna dem, för Carl och Stobaeus stod inte på särskilt god fot med varandra: Stobaeus tyckte Carl verkade vara en riktig slarver. Men Carl blev vän med Stobaeus medhjälpare, och denne smugglade böcker till Carl på natten. Varje morgon lämnade medhjälparen tillbaka böckerna, så att Stobaeus inte skulle märka något.

En natt kom Stobaeus på Carl med att sitta och läsa hans böcker. Till Carls förvåning blev doktorn inte arg, utan tvärtom rörd. Han tyckte bara det var roligt att Carl var intresserad av de gamla dammiga böckerna. Från och med denna dag var Carl och Stobaeus goda vänner, och Carl fick låna böckerna hur mycket han ville. Men Carl förstod att han inte kunde stanna kvar i Lund och få så usel undervisning, det skulle ju bara vara att kasta bort pengar.

Han fick 100 riksdaler av sin far och reste till Uppsala för att gå i det lovordade universitetet där. Men även detta blev en stor besvikelse. Det var förstås bättre än i Lund, men inte mycket. Dessutom hade föräldrarna inte råd att skicka mer pengar, så nu följde en mycket fattig tid för Carl.

Längre än så här hade hans karriär nog inte nått, om han inte en dag hade vandrat omkring i den övergivna och vanvårdade botaniska trädgården. När han som bäst satt och studerade några blommor kom en gammal man fram och började prata med honom. Mannen blev imponerad och förvånad över att Carl kunde så mycket, och efter ett tag frågade han om Carl ville följa med honom hem. Carl visste inte vem mannen var, och han blev mycket förvånad när de stannade till utanför den berömde professorn Olof Celsius hus.

Alltså var mannen denne, och Carl tyckte det var mycket roligt att ha fått stifta bekantskap med honom, som förövrigt var farbror till Anders Celsius som uppfann Celsius-skalan. Carl fortsatte att besöka familjen Celsius, och proffesorn som hade "upptäckt" Carls stora kunskaper lät honom undervisa de andra studenterna i botanik. För detta fick han pengar, så hans fattiga dagar var slut.

Tiden gick, och Carl läste på ledig tid botanikböcker o.dyl och undersökte själv växter. Han fick ju fortfarande inte någon undervisning i ämnet. Men å andra sidan så kunde han ju ungefär lika mycket som biologilärarna. Carl hade läst en bok av en fransman, Sebastien Valliant, och denne skrev om växternas fortplantning. Han hade en teori om att växterna precis som människorna och djuren hade två kön. De flesta vetenskapsmän på denna tid tyckte det var struntprat, men Carl tyckte det var intressant.

Han funderade och skrev sedan en text på latin, som på svenska skulle heta ungefär "Blomstrens bröllop". Där skrev han att alla andra vetenskapsmän i alla tider hade haft fel, växterna hade två kön och liknade djuren på många andra sätt också. De kunde bli sjuka, och en del gick i vinterdvala. Precis som Valliant ansåg han att det var blommans inre delar (ståndare, pistill) som skötte befruktningen, men i motsats till honom inte att kron- och foderbladen spelade någon roll. Han skrev att pistillen var honorganet eftersom växter med bara pistill kunde sätta frö, men inte växter med bara ståndare.

Han gav skriften till professor Celsius, som blev mycket imponerad av den. Han spred den till eleverna. En viss professor Rudbeck fick av sin son ett exemplar och ville genast träffa Carl. Rudbeck gav honom det mycket fina uppdraget att demonstrera den botaniska trädgården för studenterna. Han fick dessutom bli informator åt Rudbecks tre barn.

Trots att Carl nu hade fullt upp latade han sig inte precis på sin lediga tid. Han skrev en ny text. Det var en förteckning över den botaniska trädgårdens växter. Det i sig var ju inte så märkvärdigt, utan det speciella med denna skrift var at växterna var uppställda efter ett helt annat system än vad som på den tiden användes. Carl hade kommit fram till att ståndare och pistill var användbara på ett till sätt, nämligen att dela in växterna i olika grupper. Han räknade helt enkelt antalet ståndare i växten, och ordnade den efter det. Så enkelt att vem som helst kunde hitta utan svårighet i förteckningen. Detta system var mycket enklare än det som vanligen användes. Carls nya system var grunden till sexualsystemet, som han främst är berömd för.

Under vistelsen hos Rudbeck berättade denne om en resa till Lappland som han hade gjort för länge sedan. Han hade fört med sig växter och liknande därifrån, men de hade brunnit upp i den stora Uppsalabranden, så han hade inte kunnat bearbeta dem. Nu fick Carl idén att själv göra en liknande resa, en upptäcktsresa. På denna tid visste man nämligen mycket lite om Lappland, dess djur, natur och dess befolkning. Man kan tycka att det är väl inte så svårt att åka till Lappland och undersöka lite, men då, på 1700-talet, var det inte alls samma sak som idag. Det fanns många faror och risker, just eftersom man nästan inte visste något om fjällvärlden. Det var ett stort företag. Dessutom kostade det pengar, för utrustning och transport. Därför ansökte Carl om ett ekonomiskt bidrag från Vetenskapssocieteten.

Denna förening hade nästan inga pengar i sin kassa, men Carl fick ändå 400 riksdaler, vilket var nästan allt föreningen ägde. 400 riksdaler kan ju låta ganska mycket, men eftersom resan tog så lång tid så räckte inte pengarna i slutet. Men Carl var smart och gjorde byteshandel med lapparna, bl.a. bytte han tobak, som förstås var en ovanlig vara där uppe, mot mat.

Carl reste alldeles ensam. Han hade heller inte med sig speciellt mycket utrustning. Men penna och papper hade han rejält med, så han antecknade allt han såg. Inte bara om växter, djur och mineraler, utan också mycket om befolkningen. Hur de levde, deras ekonomiska förhållanden, hur de livnärde sig osv. När han slutligen kom tillbaka till Uppsala kunde han verkligen känna sig nöjd med sig själv. Nästan ingen hade ju gjort en sådan resa före honom, och resultatet av resan blev mycket beundrat. Resan var faktiskt känd ända ner till Tyskland.

Tiden gick, och Carl fortsatte att undervisa studenter, och på så sätt fick han pengar att livnära sig på. Han fortsatte även att studera för sig själv, med hjälp av böcker och givetvis även genom att undersöka växter. Han skrev böcker, men ingen ville trycka dem. Då bestämde han sig för att åka utomlands och ta sin medicine doktorsexamen, för det kunde han ju inte göra i Sverige eftersom det inte fanns ordentlig doktorsutbildning där.

Sagt och gjort, han och en vän åkte till universitetet i Harderwijk, Holland. Där tog han sin examen, det tog honom endast tre veckor. Men hans vän var inte klar än, han skulle studera medicin i Leiden, och Carl följde med honom dit. Där blev han snabbt vän med en läkare vid namn Fredrik Gronovius. Carl visade en av sina otryckta böcker, och Gronovius tyckte den var fantastisk. Så fantastisk att han gärna bekostade både tryckning och utgivning av den. Detta kan man säga var Carls stora genombrott; boken var nämligen Systema Naturae, "Naturens system" på svenska. Det är för detta arbete som Carl har blivit mest känd.

I "Systema Naturae" hade Linnaeus skrivit hur han delade in växterna i 24 olika släkten, efter deras inre delar, ståndare och pistill. Det var ju i själva verket samma sak som han skrivit i sin text som han gav till Olof Celsius, förteckningen över botaniska trädgårdens växter. Fast nu var det förstås mycket mer välutvecklat och exakt. Själv trodde han att detta var det naturliga systemet, som Gud använt när naturen skapades. Han tyckte alltså att han bara hade gjort en upptäckt, inte den uppfinning som det faktiskt var.

I "Systema Naturae" skrev han också ner alla djursläkten och stenarter han kände till. Han hade dock gjort ett stort misstag vad gällde stenarna: han trodde de var levande, och växte upp ur jorden. Det låter korkat, men det är ju bara för att vi själva redan vet att det inte är så. På senare dar kom han dock på sitt misstag och strök stenavsnittet i de kommande upplagorna av Systema Naturae. Nu kanske man kan tycka att denna bok inte var så märkvärdig, men tänk vilket jobb att skriva ner precis varenda växt han kände till, dela in och ordna upp, och givetvis att klura ut detta sexualsystem. Det krävs det en skarp hjärna, och en stor envishet för.

Nu var det ju inte så att detta var det enda Carl gjorde under sin livstid. Nej, långt därifrån. Nu följde en hektisk tid. Alla botanister och liknande ville tala med Carl, han reste runt i Holland, Frankrike, England m.m. och upplevde många spännande saker. Hans kunskaper ökade hela tiden. Han gav ut många fler böcker, även om dessa inte är lika kända som Systema Naturae.

Efter nästan fyra år styrde han dock kosan hemåt där han hade en fästmö, Sara Elisabeth Moraea. För att hennes pappa skulle tillåta Carl att gifta sig med henne, krävde han att Carl skulle öppna en läkarpraktik för att få stadig inkomst. Sagt och gjort. Men det var inte lätt att få kunder, konstigt nog. Konstigt, för att Carl nu var en så känd och respekterad man. Till slut kom kunderna ändå, och efter ett tag blev han läkare åt självaste drottningen. Men Carls lycka var ändå inte fullständig. Hans dröm var att få bli lärare på Universitetet i Uppsala.

Till slut, efter mycket krångel, uppfylldes drömmen. Han slutade som läkare, och hans lön minskade, men han blev ändå lyckligare. Ja, han levde verkligen lyckligt, han var hyfsat ung (33 år), han hade både fru, en liten son, och ett intressant, om än inte så välbetalt arbete.

Hade jag varit Carl så hade jag slagit mig ner och levt lycklig i...