Bergvärme är en miljövänlig uppvärmningsmetod där ungefär 70 procent av
värmen hämtas upp från berggrunden. Dessa 70 procent är ren förnyelsebar
energi medan de resterande 30 procent behöver tillföras värmepumpen vid
drift.
Ett bergvärmesystem består av ett borrhål som borras till cirka 150 meters
djup i marken, ett rörsystem och en värmepump. Rörsystemet går från botten
av hålet till värmepumpen och är fylld med en köldbärarvätska. Denna
vätska, som cirkuleras genom borrhålets rörsystem, har lägre temperatur än
marken och eftersom markens värme strömmar mot det kalla borrhålet förhöjs
köldbärarens temperatur en aning. Värmen som tas upp går vidare till
värmepumpen som höjer temperaturen till en användbar temperatur, det vill
säga till den temperatur som krävs för uppvärmningen. Denna temperatur kan
variera från 30 till 50oC beroende på radiatorernas utformning.
När köldbärarvätskan avgett sin värme till värmepumpen är den åter några
grader kallare på tillbakavägen ner i berget. Värmeuttaget från borrhålet
medför en liten nedkylning av berget. Under de första årens drift sjunker
temperaturen i omgivande mark, men efter några år kommer systemet i balans
genom att varje års temperatursänkning återställs under sommaren.
I de borrhål där köldbärartemperaturens returtemperatur är under noll
grader (från värmepumpen) sker det ofta en frysning i borrhålet. Detta sker
oftast uppifrån och ner i hålet, vilket normalt inte ställer till något
problem utan rent av kan vara bra då frysningen bidrar med
tillskottsenergi.
I vissa sällsynta fall kan frysningen ge upphov till problem, vilket rör
sig om ungefär ett borrhål på 10.000. Det som sker är att isen, i dessa
fall, orsakar så högt tryck att den klämmer ihop kollektorslangarna i
hålet. För att detta höga tryck ska kunna uppstå måste vatten bli instängt
mellan två frusna delar och när det instängda vattnet till slut fryser blir
expansionstrycket så högt a...
