Föreningsrätten är en mycket viktig del av den svenska arbetsrätten och basen till förhandlingsrätten som är och har varit central för den svenska modellen och dess framgång. I denna uppsats ger jag en bild av hur den svenska arbetsrätten under åren utvecklats och vilken roll den negativa föreningsrätten har spelat i detta sammanhang. Vidare har jag tittat på hur man från lagstiftningshåll har agerat när den negativa föreningsrätten kommit upp till behandling i olika utredningar. Under alla de år som arbetsmarknadens parter i Sverige var överens, från det att Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938 till slutet av 1960-talet då lagstiftaren åter kom in i bilden, hände mycket lite med regleringen av den negativa föreningsrätten.
Det mest intressanta i utvecklingen av och debatten kring den negativa föreningsrätten som hänt sedan seklets början är inkorporeringen av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna vilket skedde 1994. Konventionen har givit förespråkarna för reglerande av den negativa föreningsrätten ett verktyg som genom domar från Europadomstolen för mänskliga rättigheter utvecklas kontinuerligt. Sverige saknar i mångt och mycket regler som skyddar den enskildes rätt att stå utanför föreningarna. I detta sammanhang ger Europakonventionen och dess artikel 11 ett faktiskt skydd för den negativa föreningsrätten.
Ett av de största problemen som jag pekar på i uppsatsen är svårigheten för lagstiftaren att reglera den negativa föreningsrätten utan att hela det omsorgsfullt uppbyggda systemet av kollektivavtal och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter raseras. Lagstiftaren har också problem genom att arbetsmarkanden förändras och nya faktorer påverkar, påverkar på sätt som inte passar in i d...
