Hannibal

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Händelseförloppets beskrivning:

Hannibal är född i Europa och bodde på gränsen till Tyskland med sin familj. Familjen bestod av mor, far och en mindre syster. En av hans föräldrar var av judisk härkomst. Detta är väsentligt eftersom han föddes när andra världskriget började, då judeförföljelsen var som störst. När han var runt 4-5 års åldern togs föräldrarna och dödades framför barnen. Barnen till de dödade föräldrarna samlades i en lada. Det började bli dåligt med mat för soldaterna så de började äta barnen en efter en. Hans mindre syster valdes framför honom. Detta blev en kulmen på alla trauman då hans roll som storebror och försvarare misslyckades. Genom att både hans systern och föräldrar togs ifrån honom skapade detta krisreaktioner hos Hannibal. Han togs om hand och bosatte sig i USA och utbildar sig under 10 års period till en utmärkt psykolog.
Han lever städat och ordningsamt, uppför sig som en gentleman, men är stel i sina rörelser. Han är också överintelligent, en problemlösare, uppmärksam och med en intensiv blick. En lustig egenskap är att han koncentrerar sig speciellt på dofter av olika slag.
Efter ett tag började han äta människor, bl.a. sina patienter. I filmen ser man ett tydligt exempel då han attackerar en av fångvaktarna, där han biter tag i näsan. Man lyckades tillfångata honom, vilket är ovanligt för brottslingar av Hannibals slag. Efter en lång tid i fängelset får han kontakt med en FBI-studerande, Clarice Starling. Med hjälp av Hannibal vill de finna Buffalo Bill, en seriemördare. Hannibal finner intresse hos Clarice eftersom han ser en möjlig utväg ifrån fängelset genom henne. Han använder sig av henne så han kan få utlopp för behov han har. Med olika ordlekar får han henne att berätta om hennes förflutna som plågar henne. De har en mängd olika konversationer då de tycks få bra kontakt, förutom under en av dessa då han blir arg och hotar henne. Han betedde sig olika på de två fängelserna han befann sig på mot henne. På den första vände han ofta huvudet bort ifrån henne, medan i det andra då han hade övertaget gjorde han precis tvärtom.
Frigöra sig lyckas han göra. Genom en penna han fått tag på genom att vrida armen ur & tillbaka i led, svälja denna och sedan uppstöta delar av pennan. Anfaller vakterna och förvirrar dem genom sin kunskap i psykologin. Därefter ringer han Clarice ifrån friheten och meddelar att han ska ha en gammal vän till middag, hans gamla fångvaktare.

Teoretisk bakrund:

Äter människor gör han därför han går tillbaka i utvecklingsfasen. Hans puls överstiger då vid ett specifikt tillfälle inte ens 85, som är en normal vilopuls. Han blir med andra ord som ett djur. Reptil hjärnan är den som då styr, instinkter utan resonemang ligger där till grunden då i hans handlande. Cortex kopplas bort, annars är det den som avvärjer primitiva känslor. Vi får möjlighet att vara åskådare vid en av hans impulsgenombrott. Det han då gör är att han först angriper vaktens näsa. Han går tillbaka i det mentala i utvecklingsfaserna, här till det orala stadiet. Näsan för djur är ett mycket viktigt organ, det är därför han biter / angriper näsan först, eftersom den är så centralt viktig för honom. Andra exempel vi ser är när han undermedvetet koncentrerar sig mycket på lukter, t ex då han nämner dofterna på Clarices hudkräm. Dessa primitiva känslor har troligtvis uppkommit under hans fångenskap under barndom då soldaterna åt upp hans syster och kamrater. Den upplevelsen ger svårigheter i jaguppbyggnaden. Djungellagen blir för honom logisk, dvs ta för dig så gott man kan, planera framåt är meningslöst. Det han gör är att identifierar sig med soldaterna som han upplevde då han var i sin orala utvecklingsfas.

Han attackerar med munnen istället för med händerna, detta beror på att han har lustkänslor runt munnen. När han attackerar människor försvinner den försvarsmekanismen som vi andra har, då övergår han till det primitiva tillståndet, detta kallas regression. Regression innebär ett återgående till en tidigare psykisk utvecklingsnivå som innehåller trygghetsfaktoter av tröstande karaktär för individen. Hannibal gör detta i handling, dvs angriper människor.

Han har tvångsmässigt behov att förnedra, tvinga till underkastelse, tillfoga fysisk och psykisk smärta. Lust och olust principen driver honom att få ut lust ur kontakten med Clarice. Han plågar henne med minnena om hennes barndom på ett sätt som är otroligt sårande för henne. Detta sker t.ex. när Lecter känner vrede, då samlar han energi genom olika rörelser som övergår till lust för handlingar som skadar Clarice. Exempel på sådana rörelser ser man i de olika fängelserna. Också de stela rörelserna hör till dem.

För att kunna få ut lust ifrån andras olust måste man sakna det hänsynstagandet och medkänsla för andra medmänniskor som de flesta av oss har, s.k. empati, här går Lector från trauma till triumf. Medan han kan ha sympati och medkänsla till sådant som andra människor saknar. Dessa brister uppstår säkerligen mycket tidigt i separations-individuationsförloppet där individen inte får upplevelsen av svar och bekräftelsen från en förälder. Detta eftersom hans trygga föräldrar rycks bort ifrån honom tidigt på ett mycket traumatiskt sätt. Man ser att olusten tar sig uttryckt i impulsiv handling. Man ser också att han har bristande ansvarskänsla och respekt för rådande sociala normer och förpliktelser, också bristande förmåga att upprätthålla relationer till andra och förmåga att känna skuld. Han har även låg frustrations tröskel och låg tröskel för aggression. Beteendet modifieras knappast av obehagliga erfarenheter, inklusive straff. Han har även tendens att skylla på andra eller bortförklara beteende. Han är också starkt präglad av hämnd, (t.ex. emot hans fångvaktare.)
Man märker att han aldrig visar mjukhet eller inkännande, det upplevs för honom som livsfarligt och förbyts snabbt i aggressiva handlingar eller i slug strategi.
Många av dessa sorters personers handlingar är ofta starkt förknippade till modern. Detta ser vi hos Hannibal genom den kontroll han har, moderliga kontrollen. Att det är prydligt omkring honom, hur stelt han rör sig för att samla energin, och hur han leker med andra människor.
Krisen efter förlusten av familjemedlemmarna kommer upp bl.a. som ångest. Han försöker överföra denna olust ångesten ger till medmänniskor, så han kan behålla den kontroll han behöver. Också ångestnivån kräver denna kontroll, då skapas inga hot emot honom. Han försöker möta sin ångest genom olika aktiviteter och handlingar. Han vill då styra allt vilket resulterar till att tankarna inte kan lämna plats för den existerande verklighet . Det hat han känner emot soldaterna han aldrig haft chans att göra upp med kommer nu tillbaks i form av yttre förföljare. Han lider av en sorts defekt överjagsutveckling, bristande inlevelseförmåga och snävt ego centrerad upplevelsevärld. Detta är ett mycket dyrbart sätt att hålla självkänslan intakt. Hans tänkesätt är troligen förknippat till ångest, dvs olust han vill undvika.Verklighetskontakten är bruten och tolkningen har blivit privat i så hög grad att den inte utan vidare kan förstås av en annan människa. Han lever inte längre efter den verklighetsprincip vi gör, strävan efter det rätta har andra normer i hans verklighet.

Hannibal avviker också när det gäller fysiskt, förutom de stela rörelserna har han en högre fysiologisk smärt tröskel. Han är varken rädd för döden eller för att bli skadad, men däremot vill han undvika till varje kostnad att vara instängd. Då har han inte själv den kontrollen över sitt eget liv som är så viktigt för honom. Detta ser man när han rymmer. Döendet innebär också förluster av olika slag, liksom vinster. Förlusterna är inte svåra att förstå – det gäller den egna kroppen, den egna framtiden och det egna självet. Vinsterna ligger i friheten och kontrollen.
Hannibal Lecter finner mening i det han gör eftersom han känner en inre känsla av ett sammanhang som ger motivation och hopp även i mycket trängda och utsatta lägen.

Diagnos, behandling och bemötande:

Psykopat, sadist, psykos, och paranoia syndrom.

Program med träningsbehandlingar och återuppfostran har på detta område rapporterats vara framgångsrikt när det gällt att påverka beteendet och den sociala funktionen. Många har gjort erfarenheten att den sedvanliga terapeutiska vårdmiljön liksom psykoterapeutiska samtal inte är värdefulla för personer med klart psykopatiska drag.

Det som ska förändras bör kartläggas, men det är naturligtvis besvärligt för terapeuten eller doktorn att skaffa sig inblick i förövarnas fantasiliv. Situationen kräver stor tillit mellan terapeut och patient. Dessutom kan samtalet lätt spåra ur.

En annan mindre vanlig risk består i att patienten blir upphetsad av att få berätta om sina övergrepp. Som man ser exempel då Lecter försöker skrämma Clarice genom att berätta hur han attackerade en sjuksköterska.

Även terapeutens reaktioner på samtalets innehåll kan vara svåra att hantera.
Självklart gör vi oss föreställningar utifrån det som patienten berättar.
En del av behandlingen syftar till att medvetandegöra, till exempel få patienten att stanna upp inför konsekvenserna, att "göra det allvarliga allvarligt", och noga syna följderna för både offer och förövare. Terapin ska medverka till en mer realistisk syn på vilka straff som väntar, och till mer medkänsla med offret. Men detta blir svårt att genomföra på Lecter eftersom han är psykopat. Institutionsbehandlingar där tvångs medicinering eller andra metoder som skulle kunna fungera används är tyvärr oundvikliga för sådana psykopater av Lecters struktur, som kan åstadkomma stor skada ute i samhället. Varken tvångströja eller andra metoder fungerar på Lect...