Pär Lagerkvist - Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pär Lagerkvist

Dvärgen
Bonniers

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.

Med denna avslöjande inledning börjar Lagerkvist sin uppseendeväckande roman, som i själva verket är dvärgens egen bisarra dagbok. Dvärgen såldes av sin mor till ett furstehov, precis som många andra dvärgar. Där växte han upp, tillsammans med fursten och furstinnan. Efter en tid fick de en dotter – Angelica. När hon var liten tvingades han leka förnedrande lekar med henne. Hon behandlade honom som ett barn, som ett husdjur. Men han var inte något barn, utan en Dvärg.

Fursten var en traditionell furste; falsk och lömsk, men också listig och resolut. Under strider visar han tapperhet och mod. Men går det inte vägen, använder han osportsliga och ohederliga metoder. Han var nog den enda person dvärgen såg som förebild.

Det blev krig, och dvärgen blir vild av glädje. Han brann av längtan efter slakt och blod. Till en början gick det bra. Med hovets egna ”Lionardo da Vinci” maestro Bernardo, förde de en så strategisk krigsföring, att de överlistade fienden gång på gång. Men när furstens ekonomiska resurser inte längre räckte till, var den enda utvägen att dra sig tillbaka. Dvärgen blev rasande av ilska, inte minst när fursten ville skriva fredsavtal och bjuda fienden på fest vid hovet. Men vreden förvandlades till lycka när furstens avsikt var att giftmörda dem alla, genom att låta dem förtära förgiftat vin på festen. Till sin stora lycka fick dvärgen äran att servera dem deras öde.
Nu blev fursten utsatt för ett enormt tryck mot fursten som han inte kunde stå emot. Folk från landet vällde in bakom stadsportarna för att söka skydd. De levde på gator och torg. När gårdarna övergavs, blev bristen på mat ofrånkomlig. Folket svalt och till slut härjade pesten i staden.
En natt fann dvärgen Angelica i säng med en av fiendesönerna. Medan de sov högg fursten resolut av älskarens huvud medan Angelica låg tätt intill i sängen. Angelica blev så deprimerad att hon begick självmord. Hon ville följa sitt livs kärlek in i döden. Hela hovet sörjde och först när hon var död, började folk att bry sig om henne.

Furstinnan blev sämre och sämre och bekände sina synder för dvärgen, berättade om hur dålig människa hon var. Efter en tid stod han inte ut längre, utan utropade till henne:
Din liderliga sköka! Som låtsar kärlek till din frälsare medan du i hemlighet ligger med en horkarl ur helvetet! Som bedrar din Gud med en som han störtat ner i helvetets djup! Du djävulska kvinna, som hänger med dina ögon vid den korsfäste och förklarar honom din glödande kärlek, medan du med alla dina tankar njuter i en annans famn! Begriper du inte att han hatar dig! Må du brinna i evighet i förtappelsens eld! Må lågorna i evighet slicka ditt vämjeliga sköte, som njutit kärlekens ohyggliga synd!

Pesten ledde till att kriget inte längre kunde fortsätta. Fler och fler vid hovet dog. Dvärgen blev uppsagd från sin tjänst, och levde sedan i ensamhet till dess han blev ställd inför domstol. Han dömdes skyldig till furstinnans död. Som straff blev han fastkedjad i en källare vid hovet för obestämd tid.

Kritik
Dvärgens inhumana inställning till livet och kärleken, väcker många tankeställare hos läsaren. Många anser att dvärgen är ondskan själv. Men efter några timmars intressant läsning fatta...