De små tingens gud

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När man läser denna bok, De Små Tingens Gud, känner man verkligen lukten av Curry, Marmelad och Citronläsk. Man får en känsla av att man inte läser boken, utan står bredvid när det händer, maktlös och tittar. Ser på när citronläskmannen våldta Estha; vill gå och sparka han i ansiktet. Ser när Estha står och rör i bananmarmeladen och tänker två tankar samtidigt; blir förundrad. Ser när Poliserna dödar Velutha; vill bara skrika men man kan inget göra. Man drömmer sig till Indien, man längtar till Indien så mycket att det knakar i hela kroppen för allt man vill är att vara med Rahel och Estha när allting händer, dom har allt man kan tänkas önska men allt kommer att tas ifrån dom, hela deras värld faller samman när dom blir skilja åt och dom hinner inte märka, inte förstå att dom blev berövade en del av sig själva dagen som Rahel åker med Posttåget till Madras. Dom är inte två, dom är en. Det vet dom men ingen annan förstår det, men dom vet. För vem kan leva utan sin fot? Eller sitt hjärta?

Jag kan inte släppa tanken på att hon faktiskt skrivit detta ur huvudet, inte levt detta, inte blivit Älskad Lite Mindre av Ammu eller kissat tyst som en mus på Abhilash-biografen. Jag kan knappt tro att hon inte upplevt allt detta och skrivit det, för man får en känsla som inte går att beskriva med ord, inte mina i varje fall, som gör att man längtar. Längtar till Indien och Ayemenem. Man vill träffa Chacko; höra han prata om Paradise Pickles. Man vill bada i Floden; simma över till Historiens Hus och träffa Velutha. Om han inte hade blivit dödad, förstås. Jag kan inte för allt i världen tro att någon skulle kunna locka fram denna känsla, med ord, utan att själv levt med detta, detta underbara, helvetiska liv och beskrivit det så in i minsta detalj att man längtar till en plats man aldrig varit på och sett med egna ögon, aldrig upplevt.

Språket är en färgglad prisma som snurrar runt i ens huvud och gör att man blir alldeles tokig. På ett bra sätt, förstås. Det är ordlekar, vitsar, ett enormt beskrivande språk som gör att man ser bilderna av hur det såg ut där dom var. Där dom älskade, levde och dog. Det är till en väldigt, väldigt stor del språket som gör att man blir förälskad i den här boken, jag älskar sättet den är skriven och översatt på. Det passar mig perfekt, det är helt unikt, i varje fall helt nytt för mig och det gör det unikt och perfekt för mig. Hon gör hela boken till en skön och behaglig resa genom Ayemenem och Cochin och dom övriga platserna i Indien som nämns, besöks och beskrivs med enorm skicklighet. Man avundas Arundathi´s enorma skicklighet i språk, hennes närmast osannolika sätt att skriva, och få vem som helst som har en förkärlek till Indien att bli alldeles galen och nära på att gå upp i linningen bara av önskan att få leva ett sånt liv just där och just då.

Du sa att vi skulle behandla ett avsnitt, skriva lite om vad vi tyckte var speciellt med just det avsnittet men jag kan inte välja ett avsnitt som var bättre än dom andra och sen förstår jag inte hur du menar med "behandla" ett avsnitt. Tolka? Analysera? Förklara? Förstår inte hur du menar eller vill att jag ska bära mig åt. Man kan inte förklara denna bok utan man måste ärligt talat läsa den, känna att man står ...