Atlas och Prometevs

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Atlas

Atlas var en titan som hade i uppgift att bära upp himmelriket på sina skuldror. Hans döttrar, hesperiderna, levde i en lustgård på en ö. På denna ö spelade och sjöng de runtomkring ett träd fullt av gyllene äpplen, vilket vaktades av en fruktansvärd drake vid namn Ladon. Herkules ville åt dessa äpplen, och det berättas flera sätt om hur han fick tag på dem. Ett av dem berättar att han träffade på Atlas som erbjöd honom att hämta äpplena, mot att han höll i himmelen åt honom, så länge. Detta gick han med på, men när Atlas återvände med äpplena vägrade han återta sin plats. Herkules övertalade honom då att hålla i himlavalvet till dess att han hade hunnit lägga en mjuk dyna på sina axlar. På detta sätt blev han bördan kvitt.
Namnet Atlas lever vidare i våra dagar som titeln på våra astronomiska och geografiska kartböcker. Första gången någon använde Atlas som titel var 1595, då av Gerhardus Mercator. På titelsidan avbildades Atlas bärande jordklotet.
Den store titanen har även fått bergskedjan Atlasbergen uppkallad efter sig. Den ligger i norra Afrika, i både Marocko och Algeriet.


Prometevs

De allra första människorna skapades av lera, men levde tomma och innehållslösa liv. De var svaga och hjälplösa, och titanen Prometevs (den förtänksamme) kände medlidande med dem och räddade dem från deras öde. Han såg till att de blev intelligentare och började utvecklas, och det första villkoret för en högre kultur var elden. Prometevs tillhörde den äldre gudasläkt som var inbegripen med ett evigt hat mot Zevs. Han skydde inte gudarnas vrede utan stal elden från himmelen för att ge den till människorna. Zevs blev rasande och straffade Prometevs genom att smida fast honom vid en klippa i Kaukasus, dit en örn varje morgon kom och hackade på hans ständigt växande lever. Detta uthärdade han p.g.a. sitt trots mot Zevs och sin kärlek till människorna. Efter en väldigt lång och svår tid blev han befriad av Herkules som dödade örnen och försonade Prometevs med Zevs.
Efter eldens intåg i människornas värld brydde de sig inte längre om gudarna, och detta straffade Zevs dem för. Han skickade den undersköna och inställsamma kvinnan Pandora till dem. Hon infann sig hos Prometevs bror, Epimetevs (han som tänker efter). Med sig från gudarna hade Pandora en ask, vilken inte fick öppnas under några som helst omständigheter. Epimetevs öppnade den ändå, och ut flög alla sjukdomar och olyckor som alltsedan dess plågat människorna. Bara hoppet stannade kvar, och därför är hoppet det sista som lämnar människan.
Det berättas också om ett annat slut på myten om Prometevs, där han inte alls blir befriad av Herkules. Istället är han fastkedjad vid klippan än idag, men bara han ber en enda bön till Zevs, så kan han bli fri från sina bojor. Dock är han ju av det släkte som innehar ett evigt hat och trots mot Zevs, men skulle han ändå ge efter för att få bli fri så skulle han återuppstå som Antikrist och världens slut skulle stunda.
Det finns en enda dödlig som kan ta sig ner i titanens håla. Det är den gamle vandringsmannen Ahasverus från Jerusalem.
Myten om Prometevs har bl.a. inspirerat Johann Wolfgang von Goethe och Viktor Rydberg. Goethe använder honom som förebild för individen, för att stå på sig och våga göra det man själv vill. Han anser att man inte ska tro på gudar, utan på sig själv. I en av sina dikter skriver Rydberg just om när Ahasverus en gång tog sig ned till Prometevs. Ömsom på rim, ömsom inte, kan man läsa en dialog mellan Prometevs och Ahasverus.


Prometevs:
Hör upp! Vill du förslösa vilans stund
Med att för mig förtälja mina plågor?
Det språk, som tolkar dem, har ord av lågor
Och höres endast ur vulkanens mund.
Jag känner dem och känner vad de mäkta:
Jag själv är oförskräckt, men de förskräckta;
De säga bävande i hemska ljud,
Att den, som sänt dem, är en neslig gud.

Ahasverus:
Så skall du dväljas här, i fjället gömd,
I evig pina av demoner vaktad.
En gudlös dåre är med rätt fördömd.

Prometevs:
En gudlös gud med bättre rätt föraktad.

Ahasverus:
Var är din egen?

Prometevs:
Här i detta bröst, där talar evighetens gud.

Ahasverus:
Där talar ett svekfullt eko av din egen röst.

Prometevs:
En röst, som råder, varnar och hugsvalar.

Ahasverus:
Vad har då detta tomma genljud sagt?


Prometevs:
Vad det skall säga genom alla tider:
Giv tröst och hjälp och värn åt den som lider,
Och böj dig aldrig för en självisk makt!


Dikten Prometheus av Johann Wolfgang von Goethe, på engelska.

COVER thy spacious heavens, Zeus,
With clouds of mist,
And, like the boy who lops
The thistles´ heads,
Disport with oaks and mountain-peaks,
Yet thou must leave
My earth still standing;
My cottage too, which was not raised by thee;
Leave me my hearth,
Whose kindly glow
By thee is envied.
I know nought poorer
Under the sun, than ye gods!
Ye nourish painfully,
With sacrifices
And votive prayers,
Your majesty:
Ye would e´en starve,
If children and beggars
Were not trusting fools.
While yet a child
And ignorant of life,
I turned my wandering gaze
Up tow´rd the sun, as if with him
There were an ear to hear my wailings,
A heart, like mine,
To feel compassion for distress.
Who help´d me
Against the Titans´ insolence?
Who rescued me from certain death,
From slavery?
Didst thou not do all this thyself,
My sacred glowing heart?
And glowedst, young and good,
Deceived with grateful thanks
To yonder slumbering one?