Kollektivt Självmord

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kollektivt Självmord – Arto Paasilinna

Arto Paasilinna föddes 1942 i Finska Lappland. Han arbetade som journalist från 1962 till mitten av 70-talet, då han lämnade sitt yrke för att ägna sig åt bokskrivande på heltid. Sedan dess har han kommit ut med ca en bok om året. Boken ”Kollektivt självmord” skrevs 1990. Av alla hans böcker har sju st översatts tills svenska, samtliga utgivna på Brombergs förlag.

Kollektivt Självmord handlar om en grupp finländska självmördares resa mot den slutgiltiga målet, döden. De leds av en finsk överste vid namn Hermanni Kemppainen och hans vän direktör Rellonen.

Historien börjar på en midsommarafton då den minst sagt nedstämde direktören efter ytterligare en konkurs (fjärde) har åkt i från staden ut till sitt sommarställe för att ta sitt liv i lugn och ro. I akt med att göra det så korsas hans väg av Kemppainen då de möts i en övergiven lada i samma stund som sistnämnda är i färd med att hänga sig. De beslutar att båda skjuta upp sina självmord och styr kosan mot Rellonens sommarstuga. Under några dagars bastubadandet och alkoholkonsumtion väcks idéer om att förena Finlands alla självmördare. Man annonserar i en rikstäckande dagstidning och får över sexhundra svar.

De bestämmer sig för att arrangera ett seminarium där dessa människor kan träffas för att diskutera och utbyta åsikter. Seminariet hålls, med en otrolig uppslutning. Där beslutar trettio av de mest inbitna deltagarna att de skall genomföra ett kollektivt självmord, Kemppainen utses till at leda dem. Rauno Korpela, ägare och VD till Korpela fartlinjer AB ställer sig och sin splitternya lyxbuss till förfogande.

En galen resa med döden som mål påbörjas. Genom Finland åker bussen och plockar upp självmördare för att sedan styra kosan mot Norska Nordkap som är den tilltänkta slutdestinationen och plats för gruppens kollektiva självmord.
Väl framme så kör bussen med full hastighet ut mot stupet då någon eller några trycker på stoppknappen, försöket avstyrs i sista stund och skjuts upp till följande dag.
Dagen efter kommer dock en av resenärerna med ett förslag som går ut på att ta sig till Schweiz och där störta ut i en av Alpernas alla raviner. Här börjar bokens andra del och den tar med läsaren på en vansinnesfärd från Norge genom Sverige ner mot Sydeuropa.
Under denna resa samtalas det mycket, många får uppleva något det aldrig gjort förut, att i all sin prakt och enkelhet få leva ett berikande liv.

På vissa hålls kan oroväckande tendenser märkas, är det möjligen så att några medlemmar börjar få en viss livslust, ser de kanske till och med ett alternativt slut eller rentav en fortsättning på sina hitintills så dystra liv.

Huvudpersonen i denna bok får man väl säga till största del är Överste Kemppainen. En auktoritet och initiativtagare till hela projektet som alla ser upp till. Att han vill ta sitt liv bottnar sig i den ensamhet som infunnits sig i och med att hans fru gått bort några år tidigare.
Det finns även rikligt med bipersoner i boken. Med på resan så finns där Sorjonen, i gruppen kallad glädjedödaren, eftersom han är den enda utan några ambitioner att ta sitt liv. Han var servitör på stället där seminariet hölls och följde med i syftet att muntra upp dessa förtappade själar. Med sina anekdoter och barnboksberättelser har han, servitör Sorjonen, en till synes omöjlig uppgift.

Boken är till bredden fylld av olika personlighetsbeskrivningar och livsöden och karaktärernas personligheter är i alla fallen olika med en önskan om att få ta sitt liv som en gemensam faktor.
Skildringen av dessa människor är i högsta grad trovärdig och skulle mycket väl, och säkert i många fall, kunna vara sann eller inspirerad av verkligheten. Att däremot en resa av detta slag någonsin skulle komma till stånd känns ganska främmande. Men vem vet. Kollektivt självmord har, oftast med anknytning till sekter dock, inträffat och kommer säkerligen genomföras igen.

Boken berättas i tredje person och författaren är själv inte delaktig i gruppens resa. Som jag tidigare sagt utspelar sig stora delar av berättelsen i Europa. Författaren beskriver de olika resmålen och dess lokalbefolkning med en till synes stor kännedom. Han berättar om orter de passerar och övernattar i under sin färd, i visa fall väldigt beskrivande, medan resan genom Sverige går över på några futtiga textrader.

Viktigast och bäst beskrivna är de platser som gruppen stannar till vid eller som på något annat sätt får betydelse i boken, till exempel vid någon av optimisten Sorjonens berättelser där olika finlandsmiljöer ofta står som skådeplats. Miljön spelar i berättelsen stundvis en ganska viktig roll eftersom de alla verkar vara överens om att ta sina liv med hjälp av deras lyxbuss och helst då köra den utför något. Beskrivningar över alpmiljön i Schweiz och deras raviner får viss betydelse när de sedan i stormväder kör ”rally” på de slingrande bergsvägarna.

Viktigast i boken är dock karaktärerna utan någon som helst tvekan. De gör denna bok till en väldigt levande och humoristisk historia trots deras mer tragiska uppsåt.
Ett litet utrymme ges även till en intrig av en mer politisk karaktär. Av rädsla för vad denna grupp skulle kunna skicka ut för signaler till omvärlden angående Finland, i händelse av att verkligen genomförde sina planer, eftersöks bussen av olika finska myndigheter ledda av säkerhetspolisen. Detta har inte på något sätt någon betydande del i historiens gång utan kan mer ses som ett sätt för författaren att återspegla vissa händelser ur ett annat perspektiv.

Berättelsen är indelad i olika kapitel och boken består av två huvuddelar, del ett och del två. I första delen beskrivs olika möten och händelser som leder fram till att idén om ett kollektivt självmord växer fram och inriktar sig mycket på att beskriva de olika karaktärerna. Del två berättar om resan genom Europa till Schweiz som påbörjas efter det första misslyckade försöket uppe vid Nordkap. I och med det så har en intrig uppenbarat sig. Kommer de att genomföra självmordet?, är en fråga läsaren inte ställt sig tidigare men nu oundvikligen börjar fundera över.

Paasilinna använder sig av ett väldigt enkelt språk med endast ett fåtal svårförstådda ord. Bilder ingår det inga förutom själva omslaget som föreställer en buss och får väl ses som ganska talande för boken då den buss de färdas i, spelar en mer eller mindre central roll i gruppens otaliga upptåg.

För att sammanfatta Arto Paasilinnas ”kollektivt självmord” kan man säga att det är en varm berättelse om människor. Människor av alla dess slag och hur livet har behandlat dem. Han skriver om självmord, ett allvarligt och tabubelagt ämne, som alltför sällan belyses ur ett humoristiskt perspektiv.
Han berättar med stor värme och en stor respekt om en liten skara uppgivna och självdestruktiva människor och tar oss på en resa med många oväntade vändningar och händelser. Dessa enbart i ...