Fashodakrisen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund

De Europeiska stormakterna riktade på 1870-talet sina expansiva krafter mot främmande kontinenter istället för att strida inbördes i den egna. Syftet var bland annat att hitta nya marknader, för att få tag i billiga råvaror och av prestigeskäl. Följden blev en kapplöpning mellan olika europeiska stater, även USA var till viss del inblandat. I Afrika var Storbritannien och Frankrike två huvudaktörer som oundvikligt kom att korsa sina vägar. Storbritannien ville efter den uppsatta Kap-Kairoplanen skapa ett enhetligt kolonialområde i östra Afrika som sträckte sig från Kap i nuvarande Sydafrika till Kairo i Egypten. Frankrike däremot ville upprätta ett kolonialområde i norra Afrika som sträckte sig från Dakar i väst till Djibouti i öst. Följaktligen var en kollision mellan ländernas intressen oundvikligt, speciellt då fransmannen Mizons expedition i Sudan i början av 1890-talet gav tydliga indikationer på att britterna indirekt motverkade de franska expansionsplanerna med våld genom att förse infödingarna med vapen. Den franska reaktionen på denna prekära situation lät inte vänta på sig.

Förlopp

Den franske kaptenen Marschand lämnade 1896 Franska Kongo med uppdraget att skaffa kontroll över Nilens källor och samtidigt binda samman kolonialväldet till ett sammanhängande kolonialområde. Samtidigt närmade sig den brittiske generalen Kitchener norrifrån längs Nilen. Kitchener var formellt sett underställd den egyptiske härskaren.

Fortet Fashoda besattes i juli 1898 av fransmännen och skyddsavtal slöts med hövdingarna i det kringliggande området. Kitchener anlände två månader senare, då hade han med sig styrkor klart överlägsna de som Marschand basade över. De två befälhavarna öppnade diplomatiska förbindelser och meddelade varandra sina intressen. Båda parterna hade order från sina respektive regeringar och kunde ingalunda retirera, vilket i sin tur skulle få till följd att ett krig mellan länderna utan vidare skulle kunna utbryta. Konklusionen av anbud hit och dit blev att de två bara var brickor i ett större spel som deras regeringar spelade, följaktligen borde även deras regeringar bestämma hur konflikten skulle lösas. På hemmaplan målade populärpress och kolonialaktivister upp krigsstämning. Ländernas regeringar insåg dock snabbt att ett krig ingalunda var önskvärt, varför Marschand kallades hem en tid senare. Året efter slöt länderna ett avtal i vilket man tydliggjorde att Frankrike gav upp alla sina planer på ett rike mellan Dakar och Djibouti. I utbyte lovade Storbritannien lovade att bistå Frankrike i dess erövring av Marocko.

Konsekvenser

Konsekvenserna av att parterna lyckades lösa konflikten på diplomatisk väg har kommit att få en mycket stor betydelse. Förutom att ett storskaligt krig undveks där fler parter säkerligen hade blivit inblandade så banade avtalet väg för alliansen i första och således även andra världskriget. Även om det egentligen är fel att spekulera i om hur det kunde ha varit så kan vi nog all...