Låtsaskungen.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Låtsaskungen” är en mycket märklig bok med en i grunden intressant story som tyvärr blir mindre intressant av hur Karnstedt valt att skildra handlingen.

Det är 90-tal, och Magdalena har fått sitt första lärarjobb på Hedberga internatskola i Stockholm, ett internat för Stockholms värstingar. Barnen som kommer till Hedberga har alla olika bakgrunder och problem, men en sak har de gemensamt - de klarar inte av en vanlig skola.
Magdalena vill vinna barnens förtroende genom kärlek och omtanke, men hon märker ganska snart att det är näst intill omöjligt.

I boken får vi följa Magdalena och hennes klass från hennes första dag till hennes sista på skolan, vilket jag uppfattar sträcker sig över 2 år.
Klassen består till en början av 2 elever, Markus och Maria, men utökas allteftersom. Markus är turk, men hans pappa förbjuder honom att använda sitt turkiska namn eller ens prata om Turkiet. Hemma, hos ”gängen”, får han slåss för att överleva. Han är nedlåtande mot alla lärare, och särskilt mot de kvinnliga. Maria är lugn, begåvad och snäll, och anledningen till att hon går på Hedberga är att hon hemma får ta hand om sin alkoholiserade mamma som inte klarar någonting själv.

Bokens titel syftar på Mikael, tredje elev i klassen, som ska erövra världen på sin framtida Harley Davidson. Låtsaskung ska han bli när alla ser honom susa fram på sin HD och säga: ”Titta, där kommer kungen”. Mikael har ganska mycket gemensamt med Markus vad det gäller bakgrund, och han har t.o.m. blivit ertappad för prostitution.
Klassens nästa elev är Johannes. Han är liten, tyst och inbunden, och svår att få kontakt med.
Sista eleven är Therese, som är besatt av hästar. Hennes föräldrar är skilda, hennes pappa är kirurg och hennes mamma advokat. Hon har inga uppenbara problem som märks direkt, men efter ett tags läsande inser man plötsligt anledningen till att hon har problem i livet.

Vidare i boken får man uppleva hur klassen sakta men säkert förändras, och Magdalena trivs. Hon vill hjälpa barnen och upplever det själv som om hon då och då faktiskt lyckas.
Andra viktiga personer är föräldrarna som inte beskrivs ingående, men som ändå kan ändra hela bokens riktning endast genom ett besök.
Boken är inte särskilt händelserik, då och då är det någon utflykt men så gott som hela boken utspelar sig inom skolan. Det känns som om fler miljöombyten skulle ge lite ”rymd” i boken, så att den inte blir lika sammanpackad. Den skulle kunna skrivas på ett mycket bättre sätt, och det är synd och skam att ett sånt här viktigt ämne omvandlas till en sån här ganska meningslös bok. Ofta känns det som om författaren låter tiden gå genom att fylla sidorna med egentligen ingenting.

Språket i boken är enkelt men inte särskilt utelämnande, det känns ofta som om Karnstedt försökt att hitta på så många olika sätt som möjligt att beskriva samma sak. Bokens text är uppbyggd mestadels på dialoger som är långa och tradiga.

Författarens syfte var antagligen att ge läsaren en inblick i hur snett det kan gå i barns uppväxt, och hur de kan finna hjälp på ett internat. Jag tycker dock att Karnstedt har misslyckats, det handlar mer om hur Magdalena mår av läraryrket. På baksidan av boken står det att Karnstedt sätter barnen i fokus, men det tycker jag inte alls. Barnen är givetvis huvudpersonerna, men det är ändå kring Magdalena allt kretsar.
Torgny Karnstedt är en författare jag inte hört talas om förut, och om hans tidigare böcker var likadana som den här så förstår jag varför.

Det är inte heller en gripande bok, jag blev mest lättad när den äntligen tog slut. En bok som jag inte rekommenderar alls, för den är otroligt seg, dålig, tråkig och jobbig att läsa. Redan efter några sidor insåg jag att detta verkligen inte var en bok för mig. Om den skulle vara självbiografisk, vilket jag tvivlar starkt på, så är den förvånansvärt odetaljerad och oorganiserad.

Det lilla positiva som kan sägas om ...