Gustav Vasa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ni känner säkert igen honom från 1000 kr –
sedeln, den gråa och lite dystra mannen med långt
skägg som pryder sedelns ena sida. Vem var han
då, denne upphovsman till det kända Vasaloppet,
denne man som uppenbarligen anses vara Sveriges
kanske viktigaste historiske person, då han får äran
att pryda vår högsta sedelvalör?

Vägen in i Sverige

Den 12 maj 1496 föddes Gustav Eriksson Vasa någonstans i Stockholmsområdet. Det sägs att han vid födseln hade en s.k. ”segerhuva” på huvudet, d.v.s. att fosterhinnan var kvar, samt att han hade ett rött kors på bröstet. Detta ansågs vara ett tecken på att det skulle gå väl för honom i livet. På den här tiden fanns det inte alltför många bra skolor, så Gustav Vasa skickades till Sten Sture den äldres hov för att lära sig läsa och skriva. Vid tretton års ålder skickades han till Uppsala för att läsa bl.a. latin och tyska, men han visade inget större intresse för studierna. Trots detta var han en allmänbildad man, han hade fått lära sig mycket hemma på sin fars gård. Fem år efter detta fick han lära sig hur man uppförde sig som en riktig herreman, bl.a. fick han lära sig fäktas, etikettsregler, och fick en slags officersutbildning. Han fick tidigt delta i strider.

När Gustav Vasa var 22 år gammal var Kristian II kung i Sverige. Den s.k. Kalmarunionen som ingicks mellan Sverige, Danmark och Norge i mitten av 1300 – talet hade medfört att länderna hade en gemensam kung. Det fanns dock oppositioner i samtliga länder, då nationalistiska krafter började växa fram. Sten Sture d.y. ville se Sverige som en egen kungamakt med en egen kung, och efter att ha besegrat Kristian II seglade den danska flottan hem igen, men Kristian hade inte gett upp. Han anföll Sverige återigen, och då Sten Sture skadades nästan direkt drabbades den svenska armén av förvirring och gjorde reträtt. Danskarna ryckte vidare genom Sverige, och 1520 erkändes Kristian återigen som kung. Gustav Vasa försökte under den här tiden ihärdigt att få med det svenska folket i ett anfall mot Kristian, men de lyssnade inte på honom. Bl.a. i Mora talade han till folket om den grymhet som Kristian hade visat svenskarna, och han påminde dem om deras lojalitet mot Stureätten. Han var dock tvungen att ge sig av, då de misstrodde honom. På skidor gav han sig av mot Norge, och det är härifrån Vasaloppet härstammar. Under tiden han var borta nåddes dalkarlarna av nya besked. De hemskheter som Gustav Vasa hade berättat bekräftades, och man beslutade att kalla tillbaka honom innan Kristian ödelade hela landet. De hann ifatt honom innan han hade hunnit fram till Norge, och han fick hela Dalarna på sin sida. De svor honom evig trohet och lydnad, och han korades till hövitsman i just Dalarna.

En rad mindre strider inträffade i början av februari 1520, och Kristian hade missbedömt situationen i Sverige som lugnare än vad den egentligen var, så han hade rest till Holland. Efter en seger över danskarna, spred sig upproret österut, och Gustav Vasa och hans anhängare nådde stora framgångar när de slogs mot danskarna vid mindre städer.

Framgångar

Något senare valdes Gustav Vasa enhälligt till riksföreståndare, och nu stod endast två saker i vägen som hindrade honom från att avgöra kampen om herraväldet. Den första var Stockholm och Kalmar. Danskarna hade fortfarande kontroll över dessa städer, och det innebar att de fortfarande kontrollerade större delen av landet. Det andra hindret var bristen på pengar. Hans yrkeskrigare krävde betalningar i mynt, och utan örlogsfartyg skulle det inte vara möjligt att inta Stockholm. Han lyckades få med sig hela det finska folket i sin kamp, vilket gjorde Stockholm än mer isolerat än det varit tidigare. Man omringade staden genom att upprätta läger runtomkring, något som inte lyckades så bra till en början, då danskarna var erfarna knekt, till skillnad från Gustav Vasas armé som till större delen bestod av bönder.

För att vinna över Kristian behövde man en bundsförvant. I handelsförbundet Hansan fanns en sådan, och Gustav skrev ett brev till rådet i Lübeck i vilket han lovade att sluta evigt förbund med staden, om den i sin tur bistod med bl.a. krigsfolk, pengar, vapen, kläder. Då rådet var försiktigt och inte ville bryta helt med Danmark, gav man Gustav Vasas vänner fria händer, så att de kunde ge honom 10 örlogsfartyg. Man lyckades också omringa staden med läger, utan att attackeras av danskarna. Nu var staden omringad från alla håll, även från havet.

Det danska folket hade även de tröttnat på Kristians tid som regent, och Lübeck hade bränt ner Helsingör och intagit Bornholm, pga. att Kristian hade missbrukat det förtroende som getts åt honom. Man vände sig till Kristians farbror, hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, som senare blev kung över Danmark. Ingen litade längre på Kristian, och han flydde till Holland.

När man senare skulle välja Sveriges kung föreslogs Gustav Vasa, för han var den som mest förtjänade den värdigheten. Detta val ägde rum den 6 juni 1523, därav datumet för vår nationaldag. Gustav Vasa själv tvekade till en början, men gav med sig. Han värnade mycket om Sveriges oberoende, och i utlandet sågs han som en äventyrare som hade kört iväg Sveriges rättmätige ledare, Kristian II. Inom landet gällde det att hålla sig kvar på tronen, samt att resa Sverige från den utmattning det led under efter det hårda befrielsekriget. Han vände sig till kyrkan, den enda institution i Sverige som hade gott om pengar. Han krävde att ”få låna” pengar, och den stora skulden till Lübeck kunde efter en kort tid tillfälligt minskas. Detta var dock bara början på utnyttjandet av kyrkan; senare lade han även beslag på prästerskapets årsinkomster. Detta försvarade han sig med att säga att ”kyrkans egendom i själva verket var folkets egendom, och han som dess herre mycket väl kunde bestämma över medlen” .

Både Sverige och Danmark ville inneha de tre landskapen Blekinge, Gotland och Viken (Bohuslän), och efter många och knöliga tvister beslutades det att Viken skulle tillfalla Sverige, Blekinge tillfalla Danmark, och Gotland skulle tvistas om.

Gustav Vasa spelade stor roll i den svenska reformationen, då bl.a. mässan övergick från att hållas på latin, kyrkans språk, till svenska. Han beslutade också att tryckning av böcker skulle vara ett kungligt monopol, och att tryckpressen i Stockholm skulle vara den enda som fick användas. På detta sätt kunde endast lutheranska böcker tryckas, medan motståndarna inte kunde ge ut böcker som kritiserade den nya tron.

Gustav stärkte sin makt då han vid ett riksmöte höll ett tal i vilket han meddelade att han ville avsäga sig tronen, och att det enda han begärde var att få bli försörjd med ett län och där vara riket till tjänst. Folk blev förvirrade efter detta oväntade uttalande, och eftersom alternativet var att välja mellan Fredrik I eller Kristian II, så beslutade man att ge Gustav förtroende att leda landet. Detta medförde bl.a. att biskoparnas makt och förmögenheter minskade, att adelns tillgångar ökade på kyrkans bekostnader, och att kungen godkände de lutheranska predikanterna. I en annan handling, Västerås ordinata, bestämdes bl.a. att kungen skulle vara kyrkans överhuvud, och att påven i Roms makt över svenska kyrkan skulle minska. Allt detta innebar en vändpunkt i Sveriges historia, då kampen mellan kyrkan och staten var avgjord, och kungamakten hade segrat. Statens inkomster ökade markant.


Familjen

Gustav Vasa hade sammanlagt tre fruar. Den första, Katarina av Sachsen-Lauenburg, gifte han sig med 1531. Hon avled redan efter 4 års äktenskap, men efterlämnade en son, Erik (senare kung Erik XIV).

Endast ett år senare gifte han om sig med Margareta Eriksdotter (Leijonhuvud), med vilken han fick 10 barn. 2 av dessa dog i tidig ålder. Den äldste sonen skulle senare komma att bli kung Johan III. Det tredje äktenskapet, med Katarina Gustafsdotter (Stenbock) blev barnlöst.

Erik fick under Gustav Vasas sista år agera som någon slags vicekung i Sverige, och relationen far och son emellan var i allmänhet bra. Gustav Vasa framhåller t.o.m. Erik som en förebild för den yngre sonen Johan, som han då och då var missbelåten med, särskilt som han blandade sig in Livlands (nuvarande Baltikum) affärer.


De sista åren

Gustav Vasa regerade det svenska riket i nästan 40 år, så gott som helt ensam. Vid 60 års ålder insåg han att hans hälsa inte var var den en gång varit. Han litade inte på sina söner att de skulle förvalta framtiden bra för Sverige, och det skulle senare visa sig att han fick rätt.

Vid 64 års ålder insjuknade Gustav i feber, och fastän han tillfrisknade kände han att han inte hade lång tid kvar. Han samlade till ett möte, där sonen Erik beslutades bli tronföljare. Han fick riksdagen att lova att hålla de löften som tidigare getts, bl.a. att Sverige nu hade ärftlig tronföljd.

Den 29e september avled Gustav Vasa, 64 år gammal.


Efterlämningar

Jag måste säga att Gustav Vasa är den som gjort störst intryck på mig av alla historiska personer. Jag har gjort flera skolarbeten om honom, och han upphör aldrig att fascinera mig. Innan han kom till makten var Sverige styrt av den danske kungen Kristian II, som i mina ögon bara var egoistisk och ledde både Sverige och Danmark i fördärvet med sina blodiga slag.

Sverige var också ett land styrt av kyrkan och påvedömet i Rom, men detta ändrade Gustav på. Påvarna gavs mindre makt och han införde ärftlig tronföljd. Han fick Sverige att resa sig mot alla som tidigare förtryckt landet, och han satte Sverige på kartan som ett självständigt och starkt land. Statens ekonomi stärktes, och landet kom på fötter. Efter långa tider av strider, tronbyten och blodiga slag, var det äntligen fred i ett enat Sverige. Jag tror han var svaret på varje svensks dröm på den tiden, även om de södra delarna kanske inte hade någonting emot att vara styrt av Danmark. Dock var ju både danskar och i synnerhet svenskar trötta på de långa strider som varit mellan de båda länderna, så det var nog många som såg Gustav Vasa som en befriare. Dock trodde folket inte på honom till en början, då trodde de bara att han var en lögnare som kom med falska anklagelser för att avsätta Kristian. I deras ögon var Kristian en god regent, de visste då ingenting om de hemskheter som pågick i Stockholm, blodbadet och alla han avrättade.

Jag tror att Gustav Vasa blev så ”populär” för att han aldrig svek sitt folk. Från början hade han ett och samma mål; att frigöra Sverige från skulder, tyranner och gamla löften, att börja om på nytt och bygga upp Sverige. Han ville aldrig skapa en stormakt, det tror jag inte, och hans kungaposition steg honom aldrig åt huvudet. Kanske såg folket honom som en av dem, en människa som vilken annan. Inte heller var han född till med rika förutsättningar, utan det han åstadkom gjorde han med egna händer, helt ensam ...