Mellankrigstiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Mellankrigstiden är perioden mellan första och andra världskriget, alltså från november 1918 till september 1939. Det var ett vapenstillestånd som sedan bröts av Nazitysklands anfall mot Polen.

År 1919 var merparten av Europas 28 stater demokratier, men mot slutet av 1930-talet hade mer än hälften av dessa övergått till diktatur.
Denna förändring berodde bland annat på de starka diktaturerna i Sovjetunionen, Italien och Tyskland.

Efter Parisfrederna
Tyskland med bundsförvanter hade inga representanter under fredskonferensen i Versailles. Den brittiske premiärministern David Lloyd George förespråkade moderation i behandlingen av Tyskland.
Den franske ministerpresidenten George Clemenceau genomdrev mycket hårda fredsvillkor för Tyskland, bland annat avträdelser och ett stort krigsskadestånd.

Trots de hårda fredsvillkoren hade Tyskland fortfarande en stark potential. Under åren 1921-27 skapade därför Frankrike nya alliansförbindelser med Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien. Dessa allianser försvagades dock p.g.a. att flera av dessa stod i konflikt med varandra.

Det gjordes kommunistiska försök till maktövertaganden i Tyskland och Ungern, som misslyckades. Detta, i kombination med att Sovjetunionen förlorade kriget mot Polen, gjorde att Västeuropa dämpade sig.

Efter en tid förenades tyska och sovjetiska makthavare i motviljan mot att Polen återuppstått som självständig stat på bekostnad av de båda grannländerna. Tyskland och det bolsjenikiska Ryssland undertecknade ett avtal 1922, vilket oroade de västeuropeiska makthavarna, som såg Polen som en av de viktigaste antikommunistiska buffertstaterna.

Nationernas förbund och fredsfrågan
NF (Nationernas förbund) lyckades lösa konflikter mellan Sverige och Finland om Åland (1920), mellan Tyskland och Polen om Oberschlesien (1921) samt förhindra ett krig mellan Grekland och Bulgarien (1925).

Ett konkret resultat av förhandlingspolitiker som Gustav Stresemann, Austen Chamberlain och Aristide Briand’s ansträngningar var 1925 års Locarnofördrag som garanterade den gräns mellan Frankrike och Tyskland som fastslagits i Versaillesfördraget.

Avspänningspolitiken 1928 nådde längst. Representanter för mer än 60 stater undertecknade då Kelloggpakten, vilken avvisade krig som konfliktlösning.

Ekonomiska upp- och nedgångar
En förutsättning för avspänningspolitiken var en stabilisering av efterkrigsekonomierna, främst den tyska.

1924 utarbetades Dawesplanen som syftade till att stabilisera den tyska ekonomin så att landet skulle kunna betala krigsskadeståndet. Dessa pengar kom till Frankrike och Storbritannien som i sin tur kunde betala sina skulder till USA.

Den brittiska ekonomin hämtade sig snabbt efter kriget, och i mitten av 1920-talet var den så stabil att den dåvarande finansministern Winston Churchill beslutade om en återgång till guldmyntfoten.

Dock ersattes London av New York som världens finansiella centrum, och USA, som 1914 varit skuldsatt, blev världskrigets ekonomiska segrarmakt.

Det var dock inte alla som fick del av det ökade välståndet. T.ex. bönder och svarta var utsatta. Bönderna kunde inte få avsättning för sina varor inom USA p.g.a. att jordbrukets produktion översteg efterfrågan.
De svarta var hänvisade till låglönearbeten och utsattes ofta för rasistiska förföljelser.

Tron på en fortsatt ekonomisk tillväxt dominerade, och detta ledde till överspekulation i aktier. Aktiekurserna övervärderade och bubblan sprack vid Wall Street-kraschen i oktober 1929.
Följden blev att banker och industrier gick i konkurs och arbetslösheten ökade.
Krisen spred sig till resten av världen, bland annat till Latinamerika, Tyskland och alla nya stater i Central- och Östeuropa.
I Tyskland märktes krisen snabbt. År 1929 hade Tyskland 1,3 miljoner arbetslösa och året efter var det 5 miljoner!

En ny giv
Under 1920-talet var den dominerande uppfattningen att arbetslöshetsunderstödet måste ligga långt under lönenivån.Den nya ekonomiska politikens grundbultar var att man skulle skapa köpkraft och stimulera industrin.

Staten skulle inte spara på utgifterna utan i stället använda sina resurser för att skapa arbetstillfällen inom den offentliga sektorn, uppmuntra nya investeringar inom näringslivet och höja köpkraften hos konsumenterna.
En sådan aktiv skatte-, social- och arbetsmarknadspolitik tillämpades främst av Franklin D. Roosevelts demokratiska administration i USA.

Diktaturernas era
Många av mellankrigstidens politiska system var instabila, vilket öppnade vägen för diktaturer.
Auktoritära diktaturer med kungar som ledargestalter upprättades i Albanien, Jugoslavien och Rumänien. I Grekland inrättade generalen Ioannis Metaxas en diktatur. På Pyreneiska halvön var de militära diktaturerna starkt influerade av den italienska fascismen.

Följderna av depressionen 1929 ledde till maktskiften i stora delar av Sydamerika, där ledare som anspelade på nationalism och militarism hade stora ramgångar. I Japan blev det allt tydligare att det hade förlorat kontrollen. Det japanska kejsardömet styrdes i praktiken av armén.

Under Benito Mussolini hade det italienska fascistpartiet fått i uppdrag att bilda regering. Utvecklingen var liknande i Tyskland 1933. Adolf Hitler fick då i uppdrag att bilda regering. Varken Mussolini eller Hitler hade emellertid för avsikt att verka i demokratiska samhällen.
Liksom i den sovjetiska diktaturen samlades makten till enskilda personer och grupper som alla verkade inom det enda tillåtna masspartiet.

Till skillnad från de auktoritära diktaturerna fanns det i Sovjetunionen, Italien och Tyskland en heltäckande ideologi som förmedlades genom indoktrinering och propaganda i massmedier, skolundervisning och vetenskap.

Molnen hopar sig
Den avspänning som hade rått under 1920-talets andra hälft avlöstes av aggression under 1930-talet. Nazityskland sade upp Locarnoavtalet 1936 med motiveringen att Frankrike och Sovjetunionen ingått en biståndspakt året innan. Hitler hävdade att de därmed försökt ringa in Tyskland. Inte heller NF klarade av att hantera den ökade spänningen. Tyskland lämnade Nationernas Förbund 1933, precis som Japan.

Att Locarnoandan hörde till historien och att NF saknade förmåga att upprätthålla freden blev än mer påtagligt 1936. Hitler lät då sin upprustade armé matschera in i Rhenlandet utan att möta motstånd. Samma år fullbordare italienska trupper den ockupation av Abessinien (nuvarande Etiopien) som hade inletts 1935. NF förklarade Italien i ekonomiskt blockad.
Frankrike och Storbritannien visade en undfallande hållning gentemot Mussolini. Den bakomliggande förhoppningen var at Italien skulle sluta upp på deras sida mo Nazityskland.
Mussolini hade emellertid andra planer. År 1936 undertecknade han och Hitler ett samarbetsavtal, och den främsta orsaken till detta var Tysklands och Italiens engagemang i det nyligen påbörjade Spanska kriget på Falangens sida.

Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain bedrev en intensiv diplomati för att finna en lösning på situationen. Tillsammans med sin franska kollega Édouard Daladier gjorde han i Münchenöverenskommelsen en rad eftergifter för att tillmötesgå de tyska kraven.

Denna långt drivna eftergiftspolitik var en följd av att Frankrike under mellankrigstiden var politiskt splittrat med en lång rad av svaga regeringar.

Trots eftergifterna var Hitler inte nöjd. Tyska trupper invaderade resten av Tjeckoslovakien i mars 1939. 1938-39 framförde Hitler återkommande krav på att Danzig, som hade en stor tysktalande befolkning, skulle införlivas med Tyskland och att kommunikationer skulle upprättas mellan staden och Tysklan...