I början på förra seklet hade de brandbefäl och brandmän som kom till en
eldhärjad byggnad samma scenario framför sig som idag, det brann någonstans
i byggnaden och det var rökutveckling. Då som nu visste de att brandgaserna
måste vädras ut för att sänka temperaturen i byggnaden och komma åt att
släcka branden- De verktyg de hade tillgängliga föra fullgöra detta uppdrag
används än idag såsom brytjärn, yxa, handkraft och orädda brandmän.
För omkring femtio år sedan var metoderna för håltagning i princip
fortfarande av samma slag som ovan nämnt. Brandkårerna försökte rekrytera
plåtslagare som kunde utbilda övriga brandmän att använda nymodigheter som
plåtlyft och plåtsaxar. Mellan åren 1960 och 1990 har utvecklingen på
området brandteknik utvecklats som en reaktion på att ämnet allt mer
akademiserats och studerats på universitet och högskolor runt om i världen.
Detta har medfört en positiv utveckling inom området brandgasventilation
som gett upphov till många nya metoder för att dimensionera rökgasluckor
och konstruera andra inbyggda brandsäkerhetsanordningar. Användning av
motorsågar, motorkapar och även mobilkranar med diverse rivningsverktyg
inom räddningstjänsten blev under dessa årtal allt vanligare och
underlättade håltagningsarbetet avsevärt. Idag finns det tillgängligt på de
flesta stationer samma utrustning som för hundra år sedan med några
tillskott i form av mer avancerade motorsågar och motorkapar, skärsläckare,
sprängramar. Den stora skillnaden idag är utvecklingen av säkerheten.
Säkerheten vid håltagning har i samband med att samhället i övrigt har gått
mot ett säkerhetssamhälle ökat markant vilket har medfört att diverse
regler för arbete på tak har fastställts.
Efter att ha intervjuat, diskuterat och korresponderat via mail med
anställda på räddningstjänster runt om i Sverige ges en bild av att många
brandmän som någon gång varit uppe på taket på en byggnad i brand verkar
vara ense om att det är väldigt obehagligt. Några anser att det är värre än
traditionell rökdykning. Därför och för att de ibland är effektivare
används ofta inhyrda mobilkranar som verktyg för att kunna göra ett hål.
Detta är ett koncept som räddningsjänsten Sundsvall-Timrå valt att utveckla
vidare och införa i operativ tjänst.
För att undersöka hur utbildningstiden påverkar kapaciteten hos brandmännen
görs ett fältförsök vars resultat grovt visar på att det kan anses rimligt
att ca 40h är en lämplig tid att lägga ner på att öva med kranen innan
föraren kan anses tillräckligt skicklig. Enligt AFS 2006:06 så måste en
kranförare vara väl förtegen med utrustning och dess handhavande så därför
är det av yttersta vikt att den som vid en insats framför kranen har en
fullgod utbildning.
Efter fullskaleförsök med brand i byggnad kan utläsas av resultaten att
gripklon som kranflaket är utrustad med fungerar bra på såväl tegelta...
