Samhället är mer eller mindre konstant utsatt för risker. De flesta av dem är så små, och har kanske till och med så pass obetydande effekter för individen om de realiseras, att vi negligerar dem i våra dagliga beslut. Vid vissa tillfällen står vid dock inför beslut som är betydligt svårare, t.ex. i vilken mån vi ska handla kostsamma försäkringar för stora olyckor som högst osannolikt inträffar men skulle få katastrofala konsekvenser. Liknande situationer uppstår för centrala beslutsfattare där man fattar beslut att genomföra riskreducerande åtgärder i samband med potentiella katastrofer. Sådana åtgärder finansieras genom skattemedel och kanske kan man då kräva att myndigheter åtminstone försöker redovisa de förväntade kostnaderna och fördelarna som följs av besluten. För detta ändamål kan man använda kostnads-nyttoanalys, vilket vanligtvis rekommenderas för riskhantering inom t.ex. vägtrafik, eller i viss mån den mindre avancerade kostnads-effektanalysen. Riskanalysens utformning är bl.a. beroende av om man hanterar risk (man kan tilldela utfallen sannolikheter) eller osäkerhet (man känner till utfallen men kan inte tilldela dem sannolikheter) och begränsas vanligtvis av en mängd ovissheter, såsom värden för olika ingående parametrar (t.ex. värdet på ett statistiskt liv).Detta arbete tar upp teori angående värdering ex ante av kostnader i samband med potentiella katastrofer och hur dessa värden kan användas under risk eller osäkerhet i en kvantitativ riskanalys. Med hjälp av det försöker jag beskriva i stora drag hur man skulle kunna värdera den ekonomiska nyttan av riskreducerande åtgärder i samband med den s.k. fågelinfluensan. Mina slutsatser är att en probabilistisk ansats och en kvantitativ riskanalys försvåras av bl.a. ett knapphändigt material för sannolikhetstolkningar, förekomsten av kollektiv risk och svårigheter i att värdera t.ex. statistiska liv. Socialstyrelsen är nationell samordnare av arbetet med förebyggande åtgärder i samband med potentiella pandemier men varken använder eller rekommenderar andra myndigheter att använda nyttobaserade beslutskriterier som en del av beslutsunderlaget i samband med den s.k. fågelinfluensan (i detta fall). Kanske borde det tillhöra deras uppgifter att se över möjligheterna att använda samhällsekonomiska utredningar vid sådana situationer. Istället använder de vad som liknar en försiktighetsprincip, vilket också kan försvaras under förutsättningen att riskerna är påtagliga. För stora och långsiktiga beslut borde man istället införa en snävare anti-ka...
