Medlemskapet i EU har för de stater som valt att deltaga inneburit en inskränkning av suveräniteten, dvs självbestämmanderätten, på flera områden. Syftet med denna uppsats är att studera hur detta medlemskap har påverkat medlemsstaternas suveränitet på direktbeskattningsområdet. I vår studie har vi utgått ifrån frågeställningarna om vem som har befogenhet att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftningar på detta område, vilken inverkan EG-domstolen (EGD) och de gemenskapsrättsliga principerna har på suveräniteten samt vilken möjlighet medlemsstaterna har att rättfärdiga lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten.Den kanske viktigaste grundstenen i den Europeiska Unionen är skapandet av den gemensamma marknaden. Enligt fördraget om upprättandet av den Europeiska Gemenskapen kräver en fungerande gemensam marknad att alla hinder för nyttjandet av de grundläggande friheterna tas bort. För att detta mål ska uppnås krävs enligt fördraget bl a att de nationella direktbeskattningslagstiftningarna harmoniseras i den utsträckning det är nödvändigt. Detta kan ske genom både positiv och negativ harmonisering. Positiv harmonisering sker genom utfärdandet av bindande direktiv, medan negativ harmonisering sker genom uppställandet av regler som inte får överträdas samt EGD:s upprätthållande av dessa. På grund av kravet att alla medlemsstater måste vara enhälliga för att positiv harmonisering på direktbeskattingsområdet ska ske, så har varje medlemsstat vetorätt i dessa frågor. Detta innebär att direktbeskattningsområdet faller inom medlemsstaternas exklusiva kompetens.Den exklusiva kompetensen måste dock utövas med respekt för gemenskapsrätten. I denna uppsats kommer vissa fundamentala delar av gemenskapsrättens påverkan på medlemsstaternas suveränitet att behandlas. De rättsprinciper och regler vi har valt att behandla är loja-litetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet som påtryckningsmedel, förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet samt förbudet mot nationell lagstiftning som har en restriktiv effekt på de grundläggande friheterna. På grund av att fördraget är fullt av luckor rörande direkta skatter så blir EGD, i sin roll som fördragstolkare, allt mer betydelsefull. EGD begränsar genom sin negativa harmonisering medlemsstaternas självbestämmanderätt på direktbeskattningsområdet.Möjligheten för en medlemsstat att rättfärdiga lagstiftning, som är diskriminerande eller som har en restriktiv effekt på nyttjandet av de grundläggande friheterna, ligger i de fördragsbaserade undantagen och i de rättfärdigandegrunder som utvecklats i rättspraxis i enlighet med rule of reason-doktrinen. Störst betydelse på direktbeskattningsområdet har rule of reason-doktrinen. I denna uppsats ligger fokus på de rättfärdigandegrunder som haraccepterats av EGD. Dessa är skattesystemens inre sammanhang, territorialitetsprincipen, effektiv skattekontroll, hinder mot skatteflykt samt kombinationen av flera grunder. Vissa av dessa har lyckats rättfärdiga restriktiv lagstiftning, medan andra enbart har accepterats i princip. De resonemang som förs vid användandet av dessa grunder visar att det intresse, som medlemsstaterna har av att skydda sina skatteintäkter och sina nationella skattesystem, i EGD:s ögon inte väger lika tungt som en fungerande gemensam marknad. Att EGD relativt nyligen vid tillfällen har gått över från att göra en enskild bedömning av varje rättfärdigandegrund, till att istället göra en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder, kan eventuellt representera en utveckling mot att medlemsstaternas intressen till större grad beaktas.Medlemsstaternas suveränitet på det direkta beskattningsområdet är således opåverkad i det hänseendet att de fortfarande innehar den yttersta lagsti...
