Novell: Kär i en främling

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hennes mörka långa hår fläktade i den ljuva sommarbrisen. Ansiktet var lika vackert som vanligt med de stora bruna ögonen och den silkeslena hyn. Jasmina hette hon och var ganska ny i klassen. Innan hon inför denna termin flyttat till vår klass hade hon och hennes familj bott i Palestina i mellanöstern.

Jag visste inte riktigt varför jag var så kär i Jasmina, men det var nog en kombination av alla hennes goda sidor och egenskaper. Både hennes inre och yttre skönhet tilltalade mig enormt.



Då kom Jasmina fram till mig ute på skolgården och frågade om måndagens läxa. Tyvärr hade jag ingen aning om den så jag mumlade något obegripligt till svar istället för att försöka skapa en konversation. Jasmina sprang tillbaka till sina kompisar. Benen var fortfarande lite skakis och hjärtat bultade fortare än vanligt när jag gick hemåt. På vägen stötte jag på gänget som undrade om jag ville hänga med ut i kväll. De sa att de skulle slå ned någon kaxig svarting.

- Visst, sa jag och fortsatte hem. Egentligen hade jag ingenting emot utlänningar men hade dragits med i gänget när grupptrycket blev för hårt och de gamla kompisarna plötsligt klädde sig i bombarjackor och boots med stålhetta.



När fredagskvällen just börjat och mörkret börjat falla knackade jag på dörren till gängets ledare Fredrik Karlsson. Han öppnade efter en halv minut. En obehaglig doft nådde mig när jag steg in i den trånga lägenheten. Jag fick några bloss på Fredriks cigarett och satte mig i soffan. Därinne satt polarna och pimplade starköl och spelade heavy metal på hög volym. Efter nästan en timmes snack om allt mellan himmel och helvete gick vi ut ur lägenheten och tog hissen ner till bottenplan. Luften var varm och fuktig när vi började gå ner mot stadens lilla centrum. Där, utanför en tobaksaffär, visste vi att invandrarna i staden brukade träffas på helgerna. Mycket riktigt, där framme stod några ungdomar med färgad hud. Men då greps jag av panik. En av utlänningarna var Jasminas storebror. Lyckligtvis trodde jag inte han kände igen mig, men man vet aldrig. Alla känner alla i en liten by som denna. Tydligen var de honom som gänget skulle spöa, för hans kompisar sprang när de såg oss komma.



Vi närmade oss och jag undrade vad som dolde sig bakom hans iskalla och mörka yttre. Om han var rädd så visade han det i alla fall inte. Fredriks första slag träffade honom i bröstkorgen och han gav ifrån sig ett plågat skri. Misshandeln fortsatte men Jasminas bror klarade sig förvånansvärt bra med tanke på att han var ensam mot vårt rasistgäng. Ju längre fighten fortsatte, ju mer stryk fick han och inte ens han orkade längre stå emot. Till slut låg han helt blodig i gruset och vred sig i smärtor.



- Kom igen grabbar, nu drar vi, sa jag och försökte låta likgiltig. Han har fått tillräckligt.

- Varför hjälper du inte till, frågade Fredrik, och de andra i gänget höll med.

- Nja, jag känner mig inte riktigt i form, svarade jag och försökte komma undan.

Nej du, sänk negerjäveln med en spark. Så lätt kommer du inte undan, sa Fredrik med ett hånflin.

Jag ställdes inför mitt livs hittills svåraste val. Kompisarna, om man nu kan kalla dem för det, eller kärleken och Jasmina. Det kändes som om tiden stannade för ett tag och omvärlden försvann. Allt som dök upp i huvudet var Jasminas oskuldsfulla leende. Då fattade jag mitt beslut, vände på klacken och gick därifrån utan att kolla bakåt.

Jag fullständigt struntade i vad de skulle säga på måndag, det spelade liksom ingen roll längre. Jag kunde inte slå en liggande människa som absolut inte gjort mig något, särskilt inte om den människan var syskon med tjejen jag gillade.



Den natten sov jag inte många timmar, utan låg vaken och tänkte på Jasmina och hennes bror. Vad skulle de tycka om det svenska samhället som inte lät dem komma hit om leva på samma villkor som vi svenskar. De måste verkligen undra vad de gjort som var så fel. Det hade varit skrämmande nära att jag slagit till honom i kväll. Den tanken gjorde mig verkligen illa till mods. Jag drog täcket över huvudet, försökte rensa huvudet och sova, men skammen kom krypande hur jag än gjorde.

Dagen därpå var en regnig lördag så jag stannade inne hela dagen och söndagen likaså.



Nästa morgon var det med tunga steg som jag släpade mig till skolan. Vädret var lite sämre än föregående veckan. Kanske hösten var på väg? Innan första lektionen skulle börja såg jag Jasmina stå vid sitt skåp och ta ut sina böcker. Jag tog ett djupt andetag, gick fram till henne och frågade hur hon mådde.



- Inget vidare, faktiskt. Min bror fick stryk i fredags kväll. Hemmet är ett enda stort kaos.

- Jag beklagar, svarade jag.

- Äsch, det är inte ditt fel.

Jo det är det, tänkte jag men teg och sa inget.

Jasmina fortsatte:

- Pappa är ursinnig och pratar om att flytta hem till Palestina.

- NEJ, du får inte! Jag tappade kontrollen över mig själv och sa precis som jag kände.

- Jag menar, jag tycker verkligen om dig, Jasmina.

Hon stod kvar, helt tyst och väntade på en fortsättning, men jag kom inte på något bra att säga.

- Jag gillar dig också Magnus, svarade hon. Men det skulle aldrig fungera.

- Varför?

- Vi kommer från helt olika världar, från olika kulturer och har helt olika liv.

- Jaha, du har säkert rätt, suckade jag fast innerst inne var jag otroligt ledsen. Det kä...