Efterbehandling av träskyddsanläggningar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta examensarbete har gjorts på uppdrag av Skanska Väg & Anläggning Norr, som ser ett ökat utbud av marksaneringsentreprenader. Syftet med denna rapport är att Skanska ska få övergripande kunskap i ämnet i form av en lättläst rapport. Länsstyrelsen i Västerbotten uppger det totala antalet förorenade områden i länet till minst 1200 st. I MIFO, vilket är det inventeringsverktyg som samtliga Sveriges länsstyrelser använder sig av, är för närvarande 618 st förorenade områden registrerade i Västerbotten. Antalet träskyddsanläggningar uppgår till 37 st varav fyra stycken har fått den högsta riskklassningen. Impregnering av trä började vid mitten av 1800-talet att utföras industriellt på sliprar och ledningsstolpar. Medlet som användes då var en kopparsulfatlösning som kallas kopparvitriol. Kreosot började användas år 1901 av Statens Järnvägar för att impregnera sliprar och det är det mest använda träskyddsmedlet i Sverige. Ett annat träskyddsmedel som har använts i stor utsträckning under åren är CCA- medel som består av tungmetallerna krom, koppar och arsenik. I dagsläget finns tre typer av träskydds- anläggningar i drift, tryck- och vakuumimpregnering samt doppningsanläggningar. På grund av de farliga ämnena i träskyddsmedel är arbetsmiljön väldigt viktig att tänka på när ett efterbehandlingsprojekt utförs. För personal som arbetar på en marksanering finns flera olika exponeringsvägar att ta hänsyn till som exempelvis inandning av dammpartiklar och gaser, intag via munnen och direktkontakt med hud och slemhinnor. Vanligtvis används olika skyddsklasser där olika klädsel krävs beroende på vilken förorening det handlar om, hur lätt den sprids och i vilken mängd den finns. När det gäller efterbehandling av förorenad jord vid träskyddsanläggningar kan man som regel hitta högsta halterna av föroreningar vid platsen där själva anläggningen stod, där lagringstankar och upplagsplatser fanns samt där utkörningsspåret för nyimpregnerat virke var beläget. De efterbehandlingsmetoder som finns kan delas upp i tre grupper: destruktions-, koncentrations-/separations- och immobiliseringsmetoder. Utöver dessa finns även det mest använda alternativet, deponering, vilket närmast kan sägas vara en immobiliseringsmetod. I denna rapport har tre efterbehandlingar av träskyddsanläggningar utförda av Skanska studerats. Två av dessa är gjorda i Norrbotten och en i Västernorrland. Samtliga saneringar har utförts på liknande sätt med urgrävning och transport av massorna till en deponi som huvudmetod. På Hanssons såg i Luleå, renades även grundvattnet med filterteknik och där krävdes även förbränning av en mindre mängd jordmassor som var kraftigt förorenade med pentaklorfenol. Under arbetet med detta examensarbete har många tankar och funderingar uppkommit. Nedan sammanfattas de viktigaste slutsatserna som författarna har kommit fram till:

• Marknaden för efterbehandlingar har ökat och kommer att fortsätta att öka. Det märks dock fortfarande att rutin och erfarenheter saknas bland alla inblandade aktörer. Trots att marksanering är relativt nytt finns ganska mycket information att tillgå.
• Beställaren bör prioritera en entreprenör med, inom sin organisation, tidigare erfarenhet av efterbehandling. Även miljökontrollanten bör ha erfarenhet och ska ha bra balans på noggrannhet och på vad som är praktiskt möjligt att utföra.
• Stor vikt måste läggas på arbetsmiljön. Kontinuerlig information om hälsofarligheten är viktig för att rätt skyddsutrustning används.
• Med bättre förundersökningar kan kostnaderna minskas bland annat genom att en säkrare bedömning av föreningsutbredningen görs samt att mindre provtagning under utförandeskedet krävs. Dessutom underlättas planeringen av i vilken ordning området ska saneras.
• För att snabbt bedöma om marken blivit ren från metaller eller om ytterligare urgrävning krävs kan jordmassor i vissa fall mätas med XRF utan att torkas och siktas. Detta ska göras på relativt torr jord och bör bara göras om föroreningshalten ej ligger nära något gränsvärde.
• Idag läggs största delen förorenade massor på deponi. Det är en enkel och relativt billig metod. Tyvärr innebär den bara att de förorenade massorna flyttas till ett annat kontrollerat ställe. Det finns många andra bra metoder som vi måste få upp ögonen för och våga prova. Kanske måste krav i förfrågningsunderlagen ställas på att andra metoder ska användas.
• Ett problem med deponering är att det idag finns få deponier för farligt avfall, särskilt i norra Sverige, och det innebär ofta långa och kostsamma transporter. Ansökningar om deponeringsplatser från kommuner där efterbehandlingar skall ske måste skickas in på ett tidigt stadium.
• Möjligheten att skicka förorenade massor till annat E...