När ett bolag (en juridisk person) går i konkurs övergår alla dess utmätningsbara tillgångar till ett konkursbo. Konkursboet är en annan juridisk person än det bolag som fanns före konkursbeslutet. Då ett bolag som bedriver miljöfarlig verksamhet går i konkurs uppkommer frågan om konkursboet ansvarar för en eventuell efterbehandling/sanering. 5§ Miljöskyddslagen (idag 2 kap. 3§, 7§ och 8§ Miljöbalken) föreskriver att den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidta bl a skäliga åtgärder för att förebygga eller avhjälpa olägenhet från verksamheten. Detta krav gäller för alla rättssubjekt, även för konkursbon. Det föreligger en entydig praxis vad gäller konkursbons ansvar då det förvarar miljöfarligt avfall. Förvaringen kan ske i form av uppställda tunnor på en tomt eller genom deponering på något sätt. Eftersom själva förvaringen anses utgöra pågående miljöfarlig verksamhet saknar det betydelse om boet fortsätter bolagets kommersiella verksamhet eller inte. I dessa förvaringsfall betraktar Koncessionsnämnden för miljöskydd konkursboet som verksamhetsutövare och boet får normalt stå för saneringen. Om däremot avfallet förvaras av någon annan för konkursgäldenärens räkning måste boet ha rådighet eller någon annan anknytning till avfallet för att kunna bli ansvarigt för saneringen. Kostnaderna som är förknippade med saneringen utgör massafordringar i ett konkursbo och de skall betalas före de prioriterade konkursfordringarna. Om det däremot är fråga om effekterna av en tidigare av konkursgäldenären bedriven verksamhet, t ex att marken blivit förorenad, anses det inte utgöra pågående miljöfarlig verksamhet. Om konkursboet inte fortsätter gäldenärens verksamhet och spär på föroreningen, kan konkursboet inte anses bedriva någon miljöfarlig verksamhet. Dessa gamla skador som härrör från konkursgäldenären kallas skadefall och enligt Koncessionsnämndens praxis har nämnden varit mycket obenägen att ställa krav på konkursbon att, för dessa skador, utföra efterbehandlingsåtgärder. Detta är en kort inblick i vad som gäller idag. Den rättspraxis som råder innebär att grundläggande konkursrättsliga principer har åsidosatts. Det är främst fyra centrala principer inom konkursrätten som inte har beaktats: Principen om att göra en åtskillnad mellan konkurs- och massafordringar, principen om att konkursboet inte ansvarar för konkursgäldenärens förpliktelser, principen om att egendom utan försäljningsvärde inte ingår i konkursboet och principen om att ett konkursbo endast utgör en förvaltningsform för omhändertagande och försäljning av gäldenärens egendom för borgenärernas räkning. Miljörätten har ställts mot konkursrätten på området konkursbos ansvar för konkursgäldenärens miljöfarliga verksamhet. Slutsatsen har varit att man har valt att värna om miljön och därmed ansett den miljörättsliga rättsordningen som viktigare och tyngre än den konkursrättsliga rättsordningen. Miljörättens grundläggande princip, att förorenaren betalar, har satts i förgrunden medan grundläggande konkursrättsliga principer har åsidosatts. Vår uppfattning är att man inte kan anse miljörätten mer värdefull än konkursrätten. Såväl den miljörättsliga som den konkursrättsliga rättsordningen är viktig. Man kan inte höja miljörätten upp i skyarna så fort den står mot en annan rättsordning. Konkursrätten är minst lika viktig och värdefull. Naturligtvis skall man i hög grad värna om miljön men man får inte, enligt vår uppfat...
