Läslogg av boken "Det går an" av Carl Jonas Love Almqvist

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I boken ”Det går an” får vi träffa Sergeanten Albert som under en resa med ångbåt mellan Stockholm och Arboga, träffar en ung kvinna vid namn Sara. De knyter kontakt och blir vänner, trots de olika samhällsklasserna.
”Det går an” tog till orda för kvinnosak och samvetsäktenskap och i förordet skriver Tore Zetterholm: ”Frågan är om någon svensk skönlitterär bok någonsin väckt en sådan folkstorm.”
Carl Jonas Love Almqvist var Sveriges stora litterära namn omkring 1830. Samtidigt gjorde han en snabb karriär som pedagog och tidningsman. Han var också under flera år så borgerligt välanpassad att han uppehöll tjänsten som rektor på Nya elementarskolan i Stockholm. Men mitt i framgången bollade han med farliga radikala idéer, farliga både för honom själv och samhället. Han gifte sig till och med med en bondflicka och de försökte tillsammans med några idealistiska vänner återvända till naturen i en gästroll som valhänt bonde i värmlandsskogarna.

När jag började läsa ”Det går an”, tyckte jag först att språket var jobbigt. Den är skriven på äldre svenska och väldigt ”gammaldags” i orden. Jag tyckte först att boken verkade tråkig, men efterhand kom jag in i den och ville veta vad som skulle hända mellan sergeanten och Sara. Det sker inte så många speciella händelser, men det är en söt liten historia om en högre stående man och en ung kvinna från landet som försörjer sig själv och sin döende mor genom att sätta in glas i kyrkfönster.
Jag gillade Sara, hon stod för allt hon sade och verkade inte alls känna att vissa människor var lägre ställda än andra. I alla fall inte i det sätt som samhället ansåg det vara.
” ’I Stockholm bruka de stundom yngre underofficerare… i synnerhet som… ja, ser du, jag är egentligen icke långt ifrån officer… sergeant.’
’Schersant? Nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad göra de dagtjuvarne annat, än tala strunt med mamsellerna om dagarne, och om kvällarne med jungfrurna. Skräp! Krås och kragar, tomma magar.” (s. 39)

En sak jag ofta hakade upp mig på var när Almqvist stannade upp historieförloppet med långa miljöbeskrivningar och onödiga spekuleringar. Detta var svårt att läsa och jag fick läsa om vissa stycken flera gånger för att förstå vad som egentligen stod där, antagligen för att språket hade många svåra ord.
”I Granfjärden finnas flere farliga punkter, dolda skär och blindklippor; varföre många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan eld och ofta måste lovera.” (s. 50)
Ett sådant stycke kunde fortsätta uppemot en och en halv sida.
Sara och Albert, som sergeanten hette, följdes åt hela resan, även efter de kommit fram till Arboga och fortsatte ned mot Lidköping, där Sara bodde.
Under resans gång kände man mellan raderna att en förälskelse brutit ut mellan de två. Ingen av dem ville dock avslöja någonting för varandra.
”Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg: god natt, Albert, vi se varann i morgon!
Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! Lät det emellan hans tänder. God natt! Vi se varann först i morgon! Är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allraförsta omnämningar luta ditåt. Jag går och slår slag på gården.”(s. 68)
Här hade de precis kommit till en gästgivargård där inga rum fanns att hyra för natten. De fick dock en liten kammare att dela på och Albert erbjöd sig att be om sovplats i stallet, även om båda ville att han skulle sova tillsammans med Sara. Ändå gick han tillbaka till Sara efter ett tags funderare ute på gården. Däremot sov Sara vid hans återkomst och satte sig och sov i en stol i samma rum.
Senare under nästa dag då de sitter och samtalar om drömmar i hästvagnen på väg mot Lidköping, nämner Sara att hon natten i Arboga drömt en väldigt vacker dröm.
” ’Jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter /…/ Och… lika mycket albert!… jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig därunder’ /…/ Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, likasom träffad av en dimma. Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt, hämtade sig dock /…/ ’Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därföre är det bäst att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och icke bråkar sönder’et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allraljuvast, när det är bra, och man icke gör sin nästa förtret. (s. 90-91)
Sara tänker så klokt utan att vilja rusa in i en blind förälskelse, det är smart av henne att inte försvagas av dum kärlek, men det är ändå sorgligt att hon inte verkar vilja älska. Hela tiden under bokens förlopp känner man en vilja för att de ska ta ett steg närmare varandra.
Längre fram kommer man till en punkt där man ser deras kärlek ännu starkare. De står vid ett fönster och håller om varandra. Sara har precis frågat om de ska skiljas och fara egna vägar efter Mariestad. De hade tidigare i boken talat om att göra det. Albert förklarar då att han har andra ärenden att göra runt omkring Lidköping och föreslår att han kan följa henne ända dit. Men hela tiden förstår man att han egentligen bara vill vara med Sara. Han föreslår att få hyra hennes små rum på övervåningen, som de brukar hyra ut till förbiresande. De börjar tala om ägodelar och Sara förespråkar att de aldrig någonsin ska ha några ting gemensamt.
”Hon upplyfte sitt huvud ifrån hans bröst, varemot det vilat litet, betänkte sig en smula, men sade dock: ’Efter det så är, att du håller av mig och jag dig, så hava vi ju det gemensamt? Det är mycket det, Albert. Och det är mer än många hava. Men vi taga oss före, att även hava en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav följer.” (s.111)
Härefter håller Sara ett litet tal om hur framtiden skulle komma att se ut om hon lät honom dela hennes ägodelar. Hon fortsätter med hur stingsliga de skulle bli på varandra och hur någon skulle bli alkoholist och de skulle börja grubbla och bli olyckliga.
Man inser här, att den här kvinnan aldrig kommer kunna dela sitt liv med en man som gift, inte som andra kvinnor på den tiden.

Vidare fortsätter de båda sin resa mot Lidköping, de underhåller sig med att hålla långa diskussioner som rör samhällsfrågor. Det Sara säger är nya tankar som jag kan tänka mig rörde upp bland läsare på den tiden. Det handlar om den fria kvinnan, och hennes åsikter. Bland annat tror hon inte på Gud.
Väl i Lidköping kommer Sara precis till kyrkoklockornas ringande, hennes mor har dött och ska just begravas. Sara går aldrig fram till prästens predikan borta vid graven, utan st...