Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att utreda olika rättsliga hinder för ett genomförande av mål-sättningen en tillväxt av vindraften, särskilt kommer problem associerade med vind-kraftens tillståndsprövning och lokalisering att uppmärksammas. Vad gäller tillståndsprocessen har det stora antalet lagar och mångfalden av myndigheter som skall beaktas bidragit till att göra processen utdragen. Här kan en eventuell ändring komma till stånd genom att EG-kommissionens förslag om ett tillägg till El-direktivet 96/92/EG antas. Förslaget går kortfattat ut på att man samlar ihop de olika lagarna, för-ordningarna och bilagorna i en liten "minibalk" samt att man med avseende på de inblandade myndigheterna knyter an dem till varandra genom en gemensam inlämnings-instans. Dessutom anger förslaget att bestämmelser kan bli aktuella "som innebär att en sökande automatiskt får tillstånd om den behöriga myndigheten inte inom en viss tid fattat beslut om ansökan". Problemen med vindkraftens val av plats är av en liknande art som de som har att göra med tillståndsförfarandet. Till att börja med finns det ett stort antal vaga och oklara regler. Ersättningsregeln i RF 2:18 kan t.ex. tolkas som att en markägare har rätt till ersättning om han nekats rätten att uppföra ett vindkraftverk på sin mark. Vidare författades förarbetena till 3 och 4 kap. MB 1985/86, en tidpunkt i svensk historia då relativt få vindkraftverk existerade. Det finns, med andra ord, få referenser till den förny-bara energin och vindkraften i lagens förarbeten som kan ge vägledning i avvägnings-frågor. Dessutomhar vindkraften inte utpekats som ett riksintresse vilket begränsar vindkraftens möjligheter till företräde framför de områden som utpekats som riks-intressen avseende friluftsliv, natur och kulturvärden, framför allt med avseende på de geografiska områden som utpekas i 4 kap. Vindkraftens enda möjlighet att få tillgång till dessa geografiskt viktiga områden är att visa att vindkraften inte kommer att medföra någon påtaglig skada enligt MB 4:1. Visserligen finns det undantag till inskränkningarna men rätten till att upphäva dessa är ofta förbehållna regeringen. Slutligen verkar det som om en expropriation av mark för vindkraftens utbyggnad, inte med någon större säkerhet låter sig göras med stöd av ExprL 2 kap. 3 §. Framför allt eftersom regeln i 2 kap. 3 § endast omfattar expropriation för att ta markutrymme i anspråk för en energianläggning, och inte för en energiresursutvinning i sig. Vad gäller miljömålens rättsliga relevans samt deras inverkan på utbyggnaden av vind-kraften anges det i SOU 2000:52, s. 126, att i den svenska normhierarkin eller rätts-källeläran har miljömålen ingen formell rättslig status. Att styra miljöarbetet med mål-sättningar är problematiskt eftersom det råder stor osäkerhet avseende möjligheterna att rikta rättsliga sanktioner mot ett bristfä...
