Bok analys om "Jag var en självmordspilot" utav Ryuji Nagatsuka

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken är en självbiografi om författarens liv då han var ung, i kejsardömet Japan under 2:a världskriget. När boken börjar så studerar Ryuji det sista året vid gymnasiet i den japanska staden Shizuoka.
Ryuji är en 21 årig ung man och student året 1943. Boken börjar den andra oktober. Det var den dag som premiärminister och generalen Tojo höll sitt tal till alla japans unga. Japan var då i ett skede i kriget då man behövde ytterligare militär personal och det räckte inte enbart med yrkesmilitärer. Hela Japanska befolkningen var efter det involverat i kriget på ett eller annat sätt.
När man läser boken får man så mycket större förståelse och insikt om 2a världskriget ur japanernas synvinkel. De samtal som Ryuji och hans kamrater hade är noggrant nedtecknade i Nagatsukas dagbok, och genom dessa får vi åsikter och synvinklar ur både för –kriget och mot –kriget japaner.
Ryuji blir således inkallad till den japanska stridsmaskinen och han utbildar sig som pilot.
Mycket därför att de studerandes avsky mot ”Zols” var så enormt så han ville inte bli underlydnad dem. Det var även så att det var i luften som de flesta viktiga segrarna gjordes i dessa slag.
Kriget börjar alltså vid denna tidpunkt luta mot en katastrof för japanerna och den japanska regeringen ansåg sig tvungen att kalla in allt yngre årgångar. Först så får Nagatsuka ett arbete vid en ammunitionsfabrik men detta passar honom inte så han söker sig alltså till utbildning för stridspiloterna.
Det är otroligt intressant och följa konversationerna och Nagatsukas egna tankar kring kriget, kejsaren, de tre axelmakterna m,m. Det är väl då som man får störst kunskap och inblick i den japanska versionen utav kriget.
I början utav boken fick i alla fall jag den synen utav Ryuji att han var emot kriget och pacifist. Men det skulle visa sig att så inte alls var fallet. Möjligen så ändras hans inställning till kriget längs vägen från studierna till det militära.
I en klassisk scen (som jag anser) så sitter Nagatsuka och en annan aspirant, Furukawa, på ett tåg nedanför det stora heliga berget Fuji, och diskuterar frågan angående kamikaze-taktiken.
Då är Ryuji väldigt tveksam angående självmordsuppdragen. Men hans syn förändras under krigets gång som sagt var.
Han berättar om den första riktiga kamikazen, kaptenen Seki, som tillsammans med sitt förband sänkte en amerikansk Task Force bestående utav fyra hangarfartyg. Det var så klart en hemsk syn, fast det var även en historisk sådan.

Så Nagatsuka blir en av de många som anmälde sig som självmordspiloter under Stilla Havs- kriget. Övningarna tog en månad och sedan gav de sig iväg.

Ryuji Nagatsuka överlevde genom att det blev så otroligt dåligt väder så de inte kunde spåra upp fiendens position. De flesta ur hans grupp återvände. Men sex utav dem valde att dö istället för att stå ut med skammen att återvända. Han berättar här väldigt gripande vas som egentligen rörde sig inom dessa mäns tankar när de styrde ut på sin sista färd i livet.
De som återvände blev ordentligt trakasserade utav sina överordnade och han fick sitta i arrest en tid, inklusive då Ryuji.
Efter en tid i arresten väntade marktrupptjänst fast den blev inte långvarig då deras förband fick in mer bensin igen. Ett kort anfall slutar med att Ryuji måste nödlanda. Han vaknar senare upp i en avlägsen by där man har skött om honom. Han har förlorat högra armen och lite av ena benet. I radion talar kejsaren för första gången till sitt folk. Han berättar att kriget är över och att landet har lidit ett totalt nederlag!

Nagatsukas berättelse för oss så djupt in i en, för mig i alla fall, helt främmande kultur. Han berättar om den hårda utbildningen i speciell japansk anda, om de unga männens äkta kärlek till fosterlandet och om deras starka och ständigt närvarande familjekänsla.

Boken kom ut 1972 och då först på franska, som ju var det språk som Nagatsuka studerade så flitigt under sin studenttid. ”J’étais un kamikaze” hette den.

Den skildrar denna aspekt ur kriget mycket väl anser jag och just denna syn på Stilla Havs kriget är väldigt sällsynt att få tag på då de amerikanska källorna är som störst. Den skildrar bra om hur det var att leva i 30 – 40-talets Japan. Genom diskussionerna som är igång väldigt ofta i boken så får läsaren en massvis nya olika synvinklar på saker och ting. Angående buddhismen, dyrkandet utav kejsaren och solens makt, kriget, Tysklands stundande nederlag, amerikanernas ondska och mycket om åsikterna kring att dö i strid genom att döda sig själv mot fienderna.
Okej, den tar inte upp USAs syn på kriget särskilt mycket men det kan man ju läsa om /titta på film om hur mycket som helst numera så det är inte så farligt tycker jag inte.
I slutet går händelserna mycket fort från det att Ryuji hamnat i sjukhussängen. Nagasaki och Hiroshima nämner han i förbi farten, även så Sovjetunionens krigsförklaring. Han nämner det bara lite i en enda mening och efter det skriver han kort att ”våra chanser att vinna kriget hade nu definitivt försvunnit!”.

Det är för mig mycket svårt att förstå hur en människa kan, för sitt land och för någon/några ledare, köra in i ett främmande fartyg med ett flygplan rustat som en bomb och döda både människor där och även si...