Karolinska kvinnoöden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: Karolinska kvinnoöden
Författare: Alf Åberg
Utgivningsår: 1999

Kort om handlingen:
Det var många kvinnor som följde med sina män ut i kriget till Karl XII: s förtret. Kvinnorna hade egna kärror med sig och skötte på så sätt markservicen åt soldaterna med mat, tobak, sprit och andra förnödenheter som man sålde när hären gjorde halt. Med i trossen fanns också bagerskor, tvätterskor och kökspigor som ingick i den kungliga hovhushållningen
1600 kvinnor och barn beräknar man att det fanns vid armens undergång i Ukraina 1709 vilka fick följa med till fångenskapen i Ryssland och gruvorna i Sibirien.

Mera om händelseförloppet:
Karl XII drog iväg till Poltava år 1700 och i Poltava och Perevolotjna sommaren 1709 fanns det ca 18000 karolinska soldater av olika nationalitet som kapitulerade inför den ryska hären.
I Balticum där ryssarna plundrade och härjade ökade antalet kvinnliga fångar. Det finns inte många dokument som styrker kvinnornas öden och de är därför svåra att följa, men genom kyrkrullor, dagböcker och ur fältkonsitoriets handlingar har man funnit ca 200 hundra kvinnor som varit officershustrur och delvis genom Kapten Kagg: s försorg av förd dagbok har man kunnat sammanfatta deras dramatiska upplevelser och levnadsöden i fångenskapen. Ett stort antal kvinnor utfattiga från Balticum och Finland sökte sig tillbaka hem till Stockholm. De levde under svåra förhållanden och var frustrerade över att det var så dyrt och svårt att få hjälp av Stockholmarna. Många följde inte med ut i kriget utan blev kvar hemma på soldattorpet, de fick försörja sig bäst det gick och ständigt fanns rädslan att få budet att mannen hade omkommit och att därmed skulle få lämna gården.
Efter den långa marschen till Moskva fick fångarna åse tsarens triumftåg som gick av stapeln vid jultid. Det fanns ett stort antal änkor bland officersfruarna i de ryska fångkolonierna. Många änkor blev uppvaktade och gifte om sig med hugade officerare i fånglägren.
Greve Carl Piper var svensk statssekreterare och chef i det upprättade svenska fångkontoret i Tobolsk, han beklagade änkornas öden och bestämde att de skulle få del av de fångpengar som inflöt från Stockholm. De som överlevde fångenskapen kunde återvända till Sverige vid krigsslutet år 1721.

Personer:
Karl XII nämns i boken bara i några få meningar. Bokens mest färgstarka berättelse handlar om Lovisa von Burghausen som blev hårt drabbad. Hon hade berättat om sina äventyr för en präst. 1704 blev Lovisa som sjuåring bortrövad av en rysk soldat. En annan soldat som inte fick köpa henne rände en värja genom hennes ena bröst och hon låg svårt skadad en längre tid. Hon blev omhändertagen av en rysk generalfurste. Lovisa förstod inte ryska och blev tillrättavisad med hugg och slag och hånad som hedning. Som 13 åring blev hon gift mot sin vilja med en 16 årig svensk som var, liksom hon, uppfostrad i den ryska läran. Lovisa blev gravid och födde efter sex dygns plågor en dotter som dog efter bara sex veckor. Hennes man Johan dog av en benskada i sårfeber. Lovisa blev illa behandlad av furstens gemål. En gång lät hon hissa upp Lovisa med huvudet neråt i ett träd och skulle ha dött om inte den gamla furstinnan hade ingripit. Vid ett senare tillfälle fick Lovisa en ny hovbagarchef och denne ville att egna dottern skulle ha Lovisas plats i köket, så hon försökte förgifta Lovisa som låg svårt sjuk. Lovisa lyckades fly men blev förrådd av en skräddare. Fursten lät slå henne i kedjor till händer och fötter och slog dessutom spikar i hennes skor. Spikarna rev upp hennes fötter och benen svullnade. Om dagarna tvättade Lovisa kläder i ett stenkök som var så kallt att händer och armar var täckta av is. Vid ett tillfälle begav sig fursten iväg på affärsresa och en kapten som skulle förestå huset tog Lovisa med sig till torget och sålde henne till en armenier. Framme i Tobolsk sattes Lovisa i hårt arbete, och när hon var trött misshandlades hon med sparkar och slag. Med hjälp av vänner lyckades hon rymma. Hon färdades över långa avstånd i eländig terräng. Väl framme i staden Solikamsk på själva juldagens morgon år 1718, hade det gått 14 år och 4 månader sedan hon sist skiljdes från sina föräldrar som hon nu fick återse. Hon var nu tjugo år gammal. Hon fick undervisning i ”den rena Lutherska läran” Lovisa gifte sig 1720 med en trettio år äldre man. Efter fredsslutet året därpå följde Lovisa sin man till Sverige där hon blev kyrkoherde i Medelpad. Lovisas kropp var märkt av kriget. Hennes man dog 1729 och Lovisa gifte om sig med Petrus Sundberg 1731.
Äktenskapet blev inte långvarigt. Den tjugonde januari 1733 vid 35 års ålder, slutade Lovisa sitt liv. Hon dog barnlös. Samma år dog också hennes föräldrar.

Miljön:
Inga direkta miljöbeskrivningar finns med i boken men sammanfattningsvis kan man förstå att det var hett, dammigt och svettigt i många avseenden! De hus som fångarna sedan bodde i var byggda i trä och blev ofta brandhärjade och det var många gånger man fick bygga nya hus efter rasande bränder som kunde uppstå eftersom nästan alla hus hade vedspis inomhus.

Författarens syfte :
Åberg vill här beskriva kvinnornas kamp för en dräglig tillvaro för sig själva och barnen i fångenskapen.

Diposition:
Författaren har valt att skriva boken utifrån uppgifter från de dokument som finns tillgängliga i arkiv. Det är brev, kyrkohandlingar och andra bevarade uppgifter, Jag känner att det har varit ganska svårt arbete för författaren att sammanfatta alla dessa fakta till något vettigt och ge det hela en egentlig helhet, för det handlar om många olika kvinnoöden och var och en har sin egen historia. En del avsnitt är faktiskt rörande men livsödena är alldeles för korta för att man ska tycka det är intressant att fortsätta läsa. Men jag är intresserad av historia i 1600-1700-talsmiljö och övergångarna mellan de olika avsnitten får jag anse vara godkänt. Hur tråkig boken än är att plöja igenom så är ämnet ”Karolinska kvinnoöden” ändå väldigt intressant ur historiskt perspektiv och ur den synvinkeln hur man lyckades överleva den fasansfulla fångenskapen i Ryssland och Sibirien.

Språk:
Alf Åberg. Han skriver sakligt utan omsvep men i den här boken Tycker jag det saknas det fart och spänning i hans berättande. Det språk Åberg använder innehåller inga konstigheter. ...