Diktanalys "Endymion av Stagnelius"

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I konst och litteratur är sagan om Endymion ett ofta förekommande motiv. Det är också från samma saga som det svenska ordet "skönhetssömn" har sin upprinnelse.
Kanske tyckte Stagnelius att detta var ett passande tema på hans Endymion dikt som är skriven under romantiken där man alltid ville ha verklighetsflykt och känslor med i verken. Pampigare klassisk svensk diktning finns nog inte!


Dikten berättar om en vacker herde som stilla sover i månskenet. Vinden rör hans lockiga hår. Mångudinnan Delia ser längtande på herden från skyn och hon rör sig svävande mot honom. När mångudinnan närmar sig blir ljuset klarare och naturen strålar. Månen fortsätter sin bana utan gudinnan. Under herdens rofyllda sömn glittrar daggen, som också är gudinnans tårar, i hans lockar. Kyssen som herden har fått av gudinnan är som eld på hans läppar. Nu hörs diktarens röst. Han ber vinden stilla sig och vädjar till Delia att hon inte ska väcka den drömmande herden. Stagnelius vet att en människa som återkallas från drömmens gudomliga värld kommer att uppleva en fasansfull tomhet. Det är endast i drömmen som en människa kommer i förbindelse med gudavärlden.

Budskapet är kärnfullt och enkelt; det är bäst att vara i en drömvärld i gudarnas krets och att på så sätt slippa konfronteras med det tomma förgängliga jordelivet (man förstår ganska lätt att han våndas över sitt nuvarande liv).

Motivet är hämtat från den grekiska mytologin, där det berättas om en herde som hade för vana att sova på ett berg. Mångudinnan fick syn på honom och blev förälskad. Zeus lät herden bestämma sitt eget öde. Herden valde då evig sömn i en grotta.
Scenen utspelas i ett exotiskt landskap präglat av lugn och romantiskt månljus. Mötet äger rum långt bort från vår trista vardag. Stagnelius skapar ett motiv för ögat med romantiskt laddade, högstämda ord som smäktande, eter, char, myrtenskogar, elysiskt, rosenkransade, saffransbädden och Olympen. Ibland ger texten intryck av någonting är i rörelse i form av orden darrande, ångande och lågande m m. Rena adjektiv förekommer: skön, lockig och klar. Bildspråket i femte strofens andra rad förtjänar särskild uppmärksamhet, två metaforer på en rad. Gudinnan benämns rosenkransad brud. Substantivet brud föregås av ett ord som för våra tankar till Homeros´ rosenfingrade Eos (d v s solen). Saffransbädden är de varmt gyllenröda molnen. Brutalt framställs uppvaknandets fasa med två negativt laddade ord, adjektivet ryslig och substantivet tomhet.

Dikten är indelad i sex fyraradiga strofer. Något som gör dikten typi...