Att vara utanför

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En kropp utan själ var bland dem, stilla som en staty,
Det enda som synades var min hy.
Fräsch och glad utanpå, men rutten och miserabel inuti.
Jag stod där med varken ord eller mod. Rädslan att bli nedslagen bodde i mig under hela dagen, jag försökte överväldiga den men den fortsatte bara dag efter dag.
Tankarna till en seger över den var inte ens nära, och när jag beslutsamme mig att jag skulle söka hjälp hittade jag inga kära nära.

Jag kunde aldrig komma fram till saken, huvudorsaken till allt detta, det som gör att folk beter sig på det sättet. Själen höll sig undan i dagar, jag kunde inte ens få tillbaka den med skolans lagar, men jag fortsatte min kamp, även om den såg omöjlig, oböjlig och besvärlig att vinna.

Jag försöker att dölja att jag är sårad och ensam, men mina tårar fortsätter bara att rinna, och mina problem finner ingen hinna.
Jag tänker att jag alltid befinner mig mitt i ett dilemma, vilsen, försöker att gå och glömma, de besvären jag hade att känna. Jag har försökt och försökt men blev bara rökt. Min hjärna var tvungen att lyda, mitt hjärta ville genast byta, mina ögon ville inte lita på att detta händer mig som är en vanlig pojke liksom alla andra pojkar här i världen.

Att skilja mellan oss gör att relationen släpper loss och att hatet fortsätter bland oss. Som att en väg går isär bara med ett tungt ord. Att jag alltid kände mig instängd, att jag alltid hamnade utanför var verkligen sårbart, det kunde utveckla hos mig en part som var full av rädsla, värdelöshet, ensamhet och hat. De fula tankar som att ta självmord, att rymma, att försvinna genom en dimma har slagit mig åtskilliga gånger, både jag och mina problem har alltid känt oss som fångar. Att inte försöka ändra på nåt, att bara vara hörsam, att alltid befinna sig i en ram, att inte kunna gå utanför den, samtidigt som man känner sig utanför denna värld, att inte bli likabehandlad, att inte tillhöra denna atomsfär.

Mitt Självförtroende har gett sig iväg på en resa utan att fråga, utan att säga till, lämnade den mitt liv, fast jag egentligen inte vill. En återvändo av den kommer aldrig att ske, mina läppar har slutat le och mitt hjärta är inte heller med. Jag känner mig liten, biten och chansen är fluten. Tryggheten är i osäkerhet, borta med vinden och stormen. Jag känner inte längre vem jag är, lukten av rädslan har omringat mig, blev besatt av den och kunde inte ens röra på mig.

Kommer det här att vara fortsättningen? Är det som är meningen? Är det som kallas för den goda gärningen här i livet?

Ett litet ord från någon nära, gör att världens barn blir omtyckta, fredliga och kära. Att mena ett litet kärleksfu...