Jane Eyre

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag först fick denna roman i min hand suckade jag djupt. Det såg ut som om det jag skulle tvingas spendera flera långa timmar framför denna tegelsten.
Framsidan verkade vara tagen från någon blek engelsk såpa som sänds för att fylla ut Tv-tablån och baksidan försökte locka med en ”spännande kärleksroman”. Vilka sällan brukar duga till mer än tidsfördriv. Att recensenten trotts allt lovordade den och sagt att den gjort och fortfarande gör succé var det enda som fick mig att ge den en chans.
I efterhand kan jag säga att handlingen inte är mycket att hurra för. När man ska beskriva den så låter det som kiosklitteratur. En fattig flicka som börjar sitt liv i en sträng fosterfamilj men lyckas ta sig därifrån och inte bara det utan även skaffa sig utbildning. Med tiden får hon arbete som guvernant och i familjen som hon jobbar möter hon förståss sin livs kärlek.
Fast precis som i alla andra kärleksroman blir livet är ingen dans på rosor för det. Som alltid får de förälskade strida hårt för att få varandra.
Är det då inte en tabbe av mig att avslöja hela handlingen?
För de flesta böcker skulle jag ha svarat ja men i det här fallet så är det språket som gör hela boken. Trotts de nästan hopplösa förutsättningarna som jag beskrivit ovan satt jag som trollbunden och sträckläste mig i princip igenom de 600 sidorna.
Redan från första stund känns det som om man förflyttas till 1800-talets England.
På ett bildskapande sätt beskriver hon såväl miljöer, personer och känslor.

”Att ta en promenad den dagen var otänkbart. På morgonen hade vi visserligen varit ute en timme i den avlövade parken, men på eftermiddagen jagade den kalla vintervinden fram svarta moln och ett så häftigt regn att ytterligare motion i det fria inte kunde komma på fråga”

Många skulle säkert hävda att avslutningen på meningen skvallrar om en föremjukände syn på kvinnor, där de ses som hjälplösa varelse som inte tål lite regn och vind.
Jag skulle hällre vilja tolka det som en skildring av tiden de lever i. I artonhundratalets England kunde en rejäl förkylning verkligen döda människor särskilt om det utvecklades till lunginflammation.

En konst som få författare bemästrar är att kunna skriva sidlånga personbeskrivningar utan att läsaren tappar intresset, det här citatet tycker jag på ett bra sätt visar hur Charlotte löser det ”problemet”:

”Endast barnen trotsade ibland hennes myndighet och hånskrattade åt den”

Här får man dels en inblick i moderns relation till barnen samtidigt som vi förstår att hon är en styrande person i Huset.

Som jag tidigare nämnde är bokens handling minst sagt torftig men även detta leder språket bot på. Samtidigt som början av boken nästan kan liknas vid en vuxnare version av Kulla Gulla hittar man ibland stycken som kunde varit tagna ur en deckare

”Elden belyste hennes utsträckta hand. Klarvaken och på min vakt som jag nu var lade jag ögonblickligen märke till handen”

Ibland övergår det t.o.m. till ren skräckhistoria:

”Skepnaden drog undan gardinen och tittade ut…
…när den kom förbi min säng stannade den. De glödande ögonen stirrade på mig – kvinnan körde upp ljuset mot mitt ansikte och släckte det under ögonen på mig. Jag såg det ohyggliga ansiktet glöda över mig och svimmade. För andra gången i mitt liv – bara för andra gången – förlorade jag medvetandet av skräck.”

Under läsandets gång förundrades jag flera gånger över hur hon har lyckats få historien så levande och mycket riktigt när man studerar Charlottes liv är det inte svårt att dra paralleller.
Janes uppväxt är nästan identisk med hennes egna och Lowood, internatet som Jane spendera sin skoltid på har visat sig vara samma plats som Charlottes skola.
Det som möjligen skiljer deras liv åt är att Janes ibland är mer romantiserat. Till skillnad från Charlotte klarar Jane sitt arbete som guvernant trotts sin blyg...